Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hörande de beryktade förföljelserna mot Finnerne i
ford-na dagar, hvarom så väl Fernow som andra
Wermlftndsbe-skrifvare haft åtskilligt att förtälja, visste mor Maja också
att berätta. Af sin faster, Maja Henriksdotter, som var född
1702 och död 1789, hade hpn hört omtalas, att’ Finnar,
boende i. Axla, ander dennas barndom (eller ^mellan åren
1710 och 1720) blifvit af Svenskarne ödefeggda.
Axlabo-erna lydde på den tiden under Bortans svensk hemman i det
inre af Gunnarskog. Dessa Finnar lefde på alJa vis
ogud-aktigt, i fylleri och liderlighet, smädade dessutom
gudstjen-sten, o. s. v. — Deras husbönder bådo dem bättra sig och
hotade slutligen, när detta ej hjälpte, att bränna deras gård.
Finnarne voro ändå tredska och fortforo med sin
ogudaktig-het. ,Då kommo slutligen Bortansbönderna och antände
Ax-la-torpen. Mojlands-Brita hette en i Axla tjenande finnpiga,
och denna blef under’branden af sin mor ombedd att gå till
boden och taga helgdagskläderna ut. ”Det gör detsamma;”
— svarade Brita — ”går det så Råra, så kan de kläderna
’ också gå till.” .
^Bland hågkomster från en sednare tid hade
Nerkelands-gumman äfven en från sista fejden med Norrmännen. ”När
ofreden var,” — berättade hon — ”kom dét lögnbud en
dag och sad’, att fienden kom tågande. Då skocka’
Finnarne sej ihop Öster om sjön; men jag satt här qvar med
mina sju små barn.” — Var ni inte rädd dåfc — tillspordes
gumman här. ”Den, som ä’ illa vid, ä’ aldrig rädd/’
svarade den gamla och återtog berättelsens tråd:’”Rått som
det var, kom der fyra soldater och en töjtnant’ gående. De
frågte mej straxt både hit ooh dit om Sverige och bur
vä-garne der ginge. Men jag gaf dem "bara det besked, att jag
inte visste det. Bäst vi taltes vid, blef min ena doter, som
frade ett spädt barn vid bröstet, så förskräckt, att bon
svepte en röd kjortel kring ungen ooh ville springa till skogs.
Var inte stollig du, flicka! — sad* jag; och löjtnanten frågte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
