- Project Runeberg -  Vesterdalarne, dess natur, folklif och fornminnen. Under vandringar därstedes tecknade /
118

(1855) [MARC] Author: Maximilian Axelson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

den plats, der ginvägen till vestra Finnmarken tager sin
början. Orsaken hvarföre nämnde offerhög blifvit
uppkastad var den, att man pä samma plats i långliga
tider sett en stor, rund fläck, der hvarken gräs eller
ljung kunnat växa och hvarest man af åtskilliga
spöke-rier trott sig kuuna inse att något mord fordom blifvit
begånget.

En half fjerdingsväg på motsatta sidan om Sillerö,
eller åt Ytter-Malung till, ligger öster om vägen den så
kallade Halferbacken — en plats, hvilken ej heller har
det bästa rykte om sig. Då landsvägen, omkring år
1813, först upptogs, bar man på nyssnämnde plats
funnit menniskoben i jorden, och har der både förr och
sednare flera underliga ting visat sig och till och med
underliga läten varit hörda. Så kom t. ex. den numera
aflidne Lars Jönsson på Eggen för flera år sedan här
gående en qväll och såg då en qvinnoskepnad med
utslaget hår gå bredvid sig, ett stycke, och sedan
försvinna.

En dräng hörde vid ett annat tillfälle ett buller
här, som om någon åkt i backen, och straxt derefter
kom der likasom ett svin eller annat djur och gick
utmed honom en stund, hvarefter det åter lika hastigt
försvann.

Sjelf hade fader Jonas här en qväll helt
oförrao-dadt fått se ett djur, stort som ett får eller en get,
men alldeles snöhvitt, som om det haft ett lakan på
sig. Detta gick en stund alldeles bredvid honom, men
sprang sedan af vägen. Han följde det då inåt buskarne,
men det försvann dervid straxt.

Efter dessa berättelser kom min följeslagare in på
ett annat kapitel — nemligen om trollen.

»Det är somliga, som tro att det inga troll fins»;
— yttrade han nu — men jag tror det, jag; för det

samma som det gamla kullfallna trädet, der Finnskogsvägen
vidtagen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:13:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/amwesterda/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free