- Project Runeberg -  Vesterdalarne, dess natur, folklif och fornminnen. Under vandringar därstedes tecknade /
150

(1855) [MARC] Author: Maximilian Axelson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nar det en gång hände, att en brudfärd här
skulle fara om det fäbodställe, som fått namn af
berget, bar det ej bättre till än att trollen fingo fatt pä
bruden och togo henne med sig. Det öfriga brudföljet
drog emellertid vidare och märkte först vid framkomsten
till bröllopsgården, att bruden fattades. De vände då
om, att söka henne och fingo härunder, högt uppe på
Klacken, se ett ensamt troll stående. Detta hade af de
andra trollen, som bemäktigat sig bruden, ej blifvit
bjudet med på deras gästabud och ville derföre nu
hämnas. När det således varseblef de sökande
bröllopsgästerna, tillropade det dem genast hvar den bortröfvade
befann sig och fogade härtill följande råd: »När J gån
tillbaka, så gå tversöfver snea (den sneplöjda fåran i
åkern, hvilken mot de andra bildar ett kors). Då
slipper ingen efter er.» — Bröllopsskaran gick härefter och
tog bruden tillbaka samt följde sedan det råd trollet
nyss gifvit. När den gick öfver »snea», hörde den bakom
sig ett häftigt anskri af de förföljande trollen; men dessa
hade då ej vidare makt öfver någon; och kommo sålunda
alla åter lyckligt till bröllopsgården.

Under denna brytning mellan heden- och
kristendom kom der en dag en munk gående på vägen söder
om Skylberget (nedom Lindesnäs), och fick då se en

mängd personer af annat folkslag, som höll på att göra
upp eld i några små gropar, hvilka der ännu i dag äro
synliga. När dessa å sin sida varseblefvo munken,
kommo de, under mycken jemmer, och bådo honom predika
och bedja för dem. Men munken svarade: »Det är inte
värdt, för ni blir ändå inte saliga!» — och ehuru
främ-lingarne ännu en gång framställde samma bön, vägrade
munken ändock, förmenande, att det vore lika omöjligt
för dem att bli saliga, som for hans staf att grönska.
Dermed gick han sina farde; men kommen blott en
fjerdedels fjerdingsväg längre bort, till den hvilosten, som
der ännu finnes i behåll, såg han redan flera blad spricka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:13:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/amwesterda/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free