Det av konstnären skapade konstverket får föra hans talan; den observerande forskarens arbete, som ligger bakom honom, tillåter honom att säga, vad som driver honom att yttra sig. Det kritiska innehållet i det arbete, som jag nu fullbordar, fordrar av mig, att jag låter det ledsagas av några ord.
*
Låt mig först säga: den som icke känner mig och i följande blad väntar sig sensationella avslöjanden av det slag av lögnaktiga spekulationer på publikens kritiklöshet, på vilka denna grundar hela sin kännedom om den anarkistiska rörelsen, den behöver icke göra sig mödan att fortsätta med läsningen.
På intet område av det sociala livet härskar i våra dagar en mera ohjälplig förvirring, en naivare ytlighet, en farligare okunnighet, än på anarkismens. Redan uttalandet av ordet är som viftandet med en röd duk - de flesta störta löst på densamma, utan att giva sig tid till lugn prövning och överläggning. De skola också söndertrasa detta arbete, utan att ha förstått det. Mig skola deras stötar icke träffa.
London och händelserna på hösten 1887 ha tjänat mig till bakgrund för min skildring.
Då jag i början av det påföljande året ännu en gång för några veckor återvände till skådeplatsen, huvudsakligen för att fullborda mina East End-studier, anade jag icke, att just de trakter, som jag utvalt för en ingående skildring, strax därefter skulle komma på allas läppar genom "Jack-uppskärarens" kvinnomord.
Kapitlet om Chicago avslutade jag icke förrän jag gått igenom den bilderbok för stora barn: Anarchy and Anarchists, Chicago 1889, med vilken poliskaptenen Michael Schack sökte rättfärdiga sin regerings infama mord. Det är ingenting annat än ett - icke oviktigt - dokument av stupid brutalitet, såväl som av raffinerad fåfänga.
De levandes namn har jag fullt avsiktligt aldrig nämnt; de närstående skall trots detta nästan alltid lätt igenkänna dragen hos dem, som varit mina modeller.
*
Mellan nedskrivandet av första och sista kapitlen ligger tre år. Ständigt nya uppdykande tvivel tvang mig ständigt att åter avbryta arbetet, ofta för lång tid. Måhända började jag det för tidigt; för sent slutar jag det icke.
Jag kunde icke uttömma alla sidorna hos frågan, mestadels var det mig icke förunnat att giva mer än slutsatserna av ofta långa tankekedjor. Jag hoppas åtminstone ha bevisat den fullständiga oförenligheten mellan anarkistisk och kommunistisk världsåskådning, den våldsamma taktikens ändamålslöshet och skadlighet, såväl som omöjligheten av varje "lösning av den sociala frågan" genom staten.
*
Det nittonde århundradet har fött anarkismens tid. På fyrtiotalet blev gränsstenen satt mellan slaveriets gamla och frihetens nya värld. Ty det var i detta årtionde, som P.J. Proudhon började sitt livs titaniska arbete med: "Qu'est-ce la propriétè?"* (1840) och Max Stirner skrev sitt odödliga verk: "Der Einzige und sein Eigentum"** (1845).
De kunde gömmas under dammet av kulturens tillfälliga tillbakagång. Men de äro oförgängliga.
De äro redan åter kallade till liv.
Sedan tio år tillbaka kämpar min vän Benjamin R. Tucker i Boston, Mass., för anarkismen i den nya världen, med sitt oemotståndliga vapen "Liberty". Ofta har jag i min kamps ensamma stunder riktat min blick mot det glänsande ljus, som därifrån börjar kasta sitt ljus in i nätterna...
Då jag för tre år sedan överlämnade min diktsamling "Sturm" till offentligheten, hälsade mig vänliga stämmor som "anarkismens förste sångare".
Jag är stolt över detta namn.
Men jag har kommit till den övertygelsen, att det numera icke kommer så mycket an på, att väcka hänförelse för friheten, som att övertyga om den obetingade nödvändigheten av ekonomiskt oberoende, utan vilken friheten för evigt blir svärmarens väsenslösa dröm.
I dessa dagar av växande reaktion, som skall nå sin höjdpunkt i stats-socialismens seger, har det blivit ett oavvisligt krav för mig, att här också vara den förste förfäktaren av de anarkistiska idéerna.
Jag hoppas att ännu icke ha brutit min sista lans för friheten.
Rom, våren 1891.
*) "Vad är egendom?".
**) "Den ende och hans egendom".
