- Project Runeberg -  Anarkisterna. Kulturskildring från slutet av XIX århundradet /
Förord till folkupplagan

(1910) [MARC] Author: John Henry Mackay
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Förord till folkupplagan.

Med utgivandet av en billig folkupplaga av min "Anarkisterna", ser jag en länge närd älsklingsönskan förverkligad, vars uppfyllande icke tilläts av omständigheterna vid arbetets första tryckning, och mot vars realiserande sedan dess rest sig alla de svårigheter, vilka, under de nuvarande ogynnsamma förhållandena, synes hava sammansvurit sig, för att göra varje frihetshandling till en omöjlighet.

Svårigheterna äro övervunna och på nytt, sedan två år förgått, träder mitt arbete fram för offentligheten, nu framförallt vändande sig till dem, för vilka det hittills knappast varit tillgängligt - till de tyska arbetarna.

*

Jag kan icke neka mig, att till dem säga ett första och antagligen för lång tid framåt, ett sista, litet ord. Det har under de sista årtiondena - med det socialdemokratiska partiets tillväxande - gått de tyska arbetarna så hårt i blodet den övertygelsen, att arbetets befrielse, vilket är liktydigt med försvagandet och dödandet av kapitalets privilegier, blott är möjlig, om kapitalet undandrages de enskilda besittarna, och på den våldsamma expropriationens väg blir gjort till "samhällelig egendom", och så orubblig syns mig denna tro ha blivit, att jag icke kan se något annat, som skulle kunna vara i stånd till att föra dem bort ifrån denna förvillelse, än erfarenheten. Hur bitter denna erfarenhet och hur stor denna missräkning måste bli, anar blott den, som i likhet med mig vet, att varje bindande av den samhälleliga rörelsefriheten, samtidigt betyder en förstärkning av det bedrövliga tillståndet av ömsesidigt beroende.

Men må man handla så, om man icke kan annat!...

Helt visst: våra dagars stora demagoger, som eljest äro så små, skall genom döden ha befriat sig från den oerhörda ansvarsbörda, som de lastat på sina axlar och förgäves skola de offervilliga kämparna söka att ställa dem till räkenskap för vad de lovat och ständigt åter - lovat.

För dessa kämpars barn - ställda inför den sorgligaste nödvändighet - återstår ingenting annat än att söka bot i friheten, och endast och allenast i friheten.

*

Tre stora fiender måste arbetaren lära sig känna och övervinna: politikerna, filantroperna och - sig själv. Först när han insett, att, för att slavarna skola kunna undantränga herrarna, de icke själva först måste avancera från slavar till herrar och att detta måls uppnående - detta som är all politiks mål - icke för honom ett enda steg närmare hans samhälleliga befrielse, enär denna blott kan bli resultatet av en harmonisk utveckling i den sociala organismen; först då han befriat sig från dessa nya och sista predikare av en gammal, i sina dödsryckningar än en gång sig uppresande religion, från världs-förbättrarna och utopisterna med de hjärtevarma orden och de heta huvudena, från etikerna och moralisterna av alla slag, alla de, som icke kunna eller vilja förstå, att det icke gäller att ändra människorna, utan förhållandena, genom vilka människorna bliva "goda" och "onda"; först när han fullständigt förstått, att ingenting annat i hela världen än han själv förmår hjälpa honom, och denna förståelse drivit honom till nytt, grundligare övervägande av de förhållanden under vilka han lever och lider, utan att grumlas av någon "klassmedvetenhet", och därmed föras till ett fullständigt förändrat och mera fruktbringande handlande, först då, säger jag, kan han hoppas, att kunna krossa sin ofrihets fjättrar och befria sig från dem.

*

Den kritik, som så rikligt kommit mitt arbete och dess översättningar till del, har icke kunnat komma det till livs och har ingenting kunnat giva mig. Avsikten, att svara på några av dem, uppgav jag; jag övertygade mig om, att den kära mödan dock skulle vara förgäves. Från kommunisterna framfördes ingenting annat än de gamla argumenten - att jag skulle vederlägga dem på nytt, torde de icke själva vänta sig; för de professionella litteraturkritikerna var det här behandlade spörsmålet fullständigt obegripligt - förståelse var därför icke att vänta; den stora dagspressen, "den offentliga meningens prostituerade", teg naturligtvis - den visste varför; och de flesta av den socialdemokratiska pressens organ, vilka jag lät sända arbetet från Zürich, under uttryckligt utbedjande av ett omnämnande, inhiberade i sin fega servilitet och sitt jämmerliga beroende ännu i god tid ett beslut, vars verkställande skulle hava mötts med ett icke ogrundat misshag.

Det är blott få, som allvarligt läsa vad de skriva om, tänkte jag i mitt stilla sinne.

Så teg jag fullständigt. Blott en enda gång klatschade jag en skamlös mun, som mot mig använde den oerhörda lögnen, att jag skulle ha skildrat de revolutionära anarkisterna som rövare och mördare, då hela denna bok icke är något annat än en enda protest mot statens lagliga tjuveri, privilegierade rov och sanktionerade mord. Att jag nu mer än någonsin - inför anblicken av så många glittrande bajonetter och rasslande sablar - är övertygad om den fullständiga utsiktslösheten av en för arbetets sak våldsamt förd kamp, bekänner jag lika öppet, som den alltid nya glädje, jag känner, när jag hör, att det lyckats mina ord bevara en eller annan för obetänksamt tillvägagående, d.v.s. att lösriva dem från fängelsets, maktens och förföljelsens klor och vinna dem för det passiva motståndets taktik - en säkerligen icke så långt avlägsen framtids segerrika kamp. Hur berättigad denna glädje är, framstår klarast för mig, när jag här ser, hur oupphörligt "kamraternas" liv och säkerhet sättes på spel genom lika vansinniga och dåraktiga, som ändamålslösa och fega handlingar.

Folkupplagan av "Anarkisterna" har blivit oförändrad. Vid ett ställe kände jag emellertid förpliktelsen, icke att förändra, men att förklara med några kompletterande satser, så att den icke mer blir utsatt för missförståelse.

*

Jag har att svara på en till mig från många håll ställd fråga: varför jag icke agiterar, propagerar, icke talar och diskuterar på mötena för att vinna större spridning av mina idéer, och framförallt, varför jag icke går den enda väg, genom pressen, på vilken man numera har möjlighet att nå flertalet av människorna.

Jag svarar därpå: emedan jag icke kan; emedan jag icke kunde det även om jag ville. Människors gåvor äro olika. Jag är konstnär, möjligen icke fullständigt, ty mitt intresse fångas av mycket ute i livet; men det är så mycket som tynger mig - jag känner det - från vilket jag blott kan befria mig genom skapande diktning. Utgivandet och ledandet av en tidning skulle taga livet av mig och ett personligt framträdande i de högljudda, råa dagsstriderna skulle vara fullständigt omöjligt för mig.

Man må således icke vänta någonting annat av mig än en bok, då och då. Det är möjligt, att jag åter direkt upptager det här påbörjade verket, men så länge anarkismens stora klara grundlinjer ännu så litet blivit förstådda, så länge grunden, på vilken den reser sig, ännu är så litet beträdd, så länge det ännu återstår så mycket i kampen mot det fullständiga och i allmänhet exempellösa missförståndet av blotta ordet, så länge är det ingenting, som driver mig till mera omfattande och grundliga framställningar.

Må därför först detta arbete ännu en gång pröva sin oförminskade styrka och på nytt storma de förutfattade meningarnas bålverk, ständigt på samma ställe, tills en väg öppnar sig.

Jag har ännu icke brutit min sista lans för friheten. Men valet av lans måste jag ständigt förbehålla mig själv.

*

Det sista ordet till frihetens vänner; mina bekanta, mina obekanta vänner...

Allt, må ni därom vara övertygade, skall också bliva gjort här, när blott tiden är inne: med de rätta männen skall man också finna de rätta vägarna och därmed också medlen att beträda dessa vägar. Efter det så glänsande exempel, som min store amerikanske vän har givit, vars liv och verksamhet redan ensamt för sig måste vara tillräckligt, för att icke låta hoppet sjunka ett ögonblick, så skall också här komma att utvecklas en propaganda, visserligen med en blygsam början, men påbörjad och iscensatt med den överlägsenhet som framspringer av vetande, kunskap, överlägsenhet, beslutsamhet, duglighet och mod; som visserligen kan bliva prövande och tröttande men ingalunda modfällande och vilseledande, då den icke strävar efter att övertala, utan endast och allenast att övertyga.

Må denna bok ha varit  en början... Det önskar ingen varmare än jag.

*

Blott den förstår friheten, som älskar den. Men den - och det gäller all framtid - som älskar den som sitt livs nödvändighet, måste också lära förstå den helt igenom, trots alla misstag...

Ur meningarnas virrvarr och motsägelser häver sig, vid slutet av vårt århundrade, läran om individens suveränitet, klar, förståelig och segerrik.

Vem vågar att förneka, att den är målet för all mänsklig utveckling?

Förgångna tiders barbari och slaveri har slutligen fört oss till förståelsen av, att kultur och civilisation först är i stånd att fira sin högsta triumf i det samhällstillstånd, i vilket staten har försvunnit tillsammans med det sista privilegiet som den makt som skyddar detta privilegium; det tillstånd av lika frihet, där en förfinad och till det högsta stegrad egoism har lärt en var, att hans frihet växer och avtager tillsammans med de andras frihet, att han blir oberoende i samma mån, som han tillåter sin nästa att vara oberoende av honom.

*

Förgäves skola vi åter försöka, att undandraga oss den sista konsekvens, till vilken tänkandets logik driver oss med ofelbar säkerhet och oemotståndlig kraft.

Ty vi törsta efter lycka, efter lyckan på jorden. Och vi skola icke vila - trots kommunismens dunkla fanatiker och våldets sviktande makthavare - förr än vi nått den lycka, som friheten medför.

Berlin, våren 1893.

John Henry Mackay.


Project Runeberg, Wed Mar 22 01:10:15 2006 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anarkist/forordf.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free