This is a special version of Anarkisterna. Kulturskildring från slutet av XIX århundradet, with the entire text in one long file. The purpose is to simplify download for offline reading and browsing. We want your comments to editors@runeberg.org

Project Runeberg publishes electronic editions of Nordic literature and art, such as this one, which are created or compiled by unpaid volunteers. You should consider to join our team! Working with Project Runeberg is highly interesting and a serious hobby. You are welcome to visit us at http://runeberg.org/

ANARKISTERNA

KULTURSKILDRING
FRÅN SLUTET AV
XIX ÅRHUNDRADET

Översättning från tyskan

STOCKHOLM 1910
AXEL HOLMSTRÖMS FÖRLAG

I serien "Radikala Böcker".

Förord till den elektroniska utgåvan

Detta är Projekt Runebergs elektroniska textutgåva av Mackays Anarkisterna i en svensk översättning av okänd hand. Eftersom författaren dog 1933, översättaren är okänd och utgåvan äldre än 70 år, betraktar vi verket som fritt från upphovsrätt. Texten är inscannad, OCR-tolkad och korrekturläst av Stig A. Comstedt i mars 2006. Följande ändringar har företagits:

Där översättningen har gammal stavning med ä istf dagens e, som i rägn, käjsare, pängar, mäst, sträjk osv har det blivit regn, kejsare, pengar, mest(adels), strejk osv.

Sättningsfel har rättats där de påträffats; "sunda" på ett ställe skall vara runda och "Kinghts" Knights tex.

1:a kap. (s.19 o. flera ställen i detta o. följ. kap.) står stranden, ändrat till the Strand. Samma sida står kajen, ändrat till the Embankments.

(s.54) står "...drar sig österut ifrån larmet...", ändrat till ...mot larmet...

2:a kap. (s.69 o. genomgående) står utbytarna för tyskans ausbeuter, ändrat till utsuga -re, -rna.

Förklarande fotnoter, som för dagens läsare är helt överflödiga, har konsekvent utlämnats.

Det förekommer en del konversation på engelska. Den okände översättaren har, ibland inom parentes, ibland som fotnot, lämnat en, så gott som vid varje tillfälle, pinsamt felaktig översättning. Dessa har resolut strukits.

John Henry Mackay

författaren till "Anarkisterna" föddes den 6 februari 1864 i Greenock i Skottland, men kom efter sin faders död redan i sin tidigaste barndom till Tyskland, där han blev uppfostrad. Efter ett misslyckat försök att intressera sig för något annat än sin egen kallelse, åhörde han vid universiteten i Kiel, Leipzig och Berlin, under fem terminer föreläsningar i filosofi, konst- och litteraturhistoria och offentliggjorde under samma tid sina första arbeten. I början av 1885 utkom en diktsamling om hans hemland, "Kinder des Hochlands", som under de två nästföljande åren följdes av ett försök till ett sorgespel, första bandet av hans "Dichtungen", en novellsamling "Skuggor", såväl som hans sociala dikt "Arma parata fero!", som genast träffades av socialistlagens censur. - 1887 reste författaren till London. Han beträdde åter utlandets mark - dit redan flera längre resor fört honom - för att under de följande fem åren blott tidvis återvända till Tyskland. Under denna sommar sysselsatt med avslutandet av sina berlinnoveller "Moderne stoffe", kärleksdikten "Helena", som utkom anonymt, första samlingen av hans dikter under titel "Fortgang", såväl som med översättningen från engelskan av "Jenseits der Wasser", lärde han först på hösten känna den sociala rörelsen, skrev under denna händelserika vinter sina dikter "Sturm", som genast offentliggjordes och väckte stort uppseende, samt lade planen till sin stora kulturskildring, för vars utförande han uppsökte Schweiz' lugna ensamhet. Omfattande och djupgående studier bringade honom här till det resultatet, att fullständigt förändra sitt ursprungliga utkast till verket, vilket orsakade, att dess utförande blev så försenat, att det först i Rom tre år därefter blev fullbordat. Under loppet av dessa, många gånger på resor tillbringade år, utkom, utom en med tolv dikter tillökad upplaga av "Sturm", den andra samlingen av hans dikter under titeln "Das starke Jahr", - 1892 återvände Mackay till Berlin, huvudsakligen på grund av en önskan, att kunna avsluta sina mångåriga forskningar över Max Stirners liv, där han sedan dess för det mesta uppehållit sig. En följd av novellistiska arbeten ("Die Menschen der Ehe", "Die letzte Pflicht", "Albert Schnells Untergang"), föregingo avslutandet av nämnda forskningar, vilka 1898 trädde inför offentligheten som biografien: "Max Stirner und sein Werk", samt i utgivandet av ett band av Stirners "Kleineren Schriften und Entgegungen". - Historien om en lidelse: "Der Schwimmer", tillhör Mackays senare verk. Dock infaller under år 1901 utförandet av en fullständigt ny tid, en samling av mästardikter på lösa blad ("Freunde und Gefährten") vars grundtanke var, att i största omfattning kunna möjliggöra för en var, att med de minsta medel kunna förskaffa sig sin egen utvalda samling av skaldestycken - Mackays "Gesammelte Dichtungen", den samlade produktionen av dikter från hans ungdomstid, omfattande åren 1882 - 1890, utkommo 1898 (liksom alla de ovan nämnda arbetena) på tyska. - "Anarkisterna" blev översatt av George Schumm i Boston till engelskan samma år som den utkom, samt på franska år 1908 av Louis de Hessem. Dessutom föreligga översättningar på holländska och tjeckiska.

Förord till första upplagan.

Det av konstnären skapade konstverket får föra hans talan; den observerande forskarens arbete, som ligger bakom honom, tillåter honom att säga, vad som driver honom att yttra sig. Det kritiska innehållet i det arbete, som jag nu fullbordar, fordrar av mig, att jag låter det ledsagas av några ord.

Låt mig först säga: den som icke känner mig och i följande blad väntar sig sensationella avslöjanden av det slag av lögnaktiga spekulationer på publikens kritiklöshet, på vilka denna grundar hela sin kännedom om den anarkistiska rörelsen, den behöver icke göra sig mödan att fortsätta med läsningen.

På intet område av det sociala livet härskar i våra dagar en mera ohjälplig förvirring, en naivare ytlighet, en farligare okunnighet, än på anarkismens. Redan uttalandet av ordet är som viftandet med en röd duk - de flesta störta löst på densamma, utan att giva sig tid till lugn prövning och överläggning. De skola också söndertrasa detta arbete, utan att ha förstått det. Mig skola deras stötar icke träffa.

London och händelserna på hösten 1887 ha tjänat mig till bakgrund för min skildring.

Då jag i början av det påföljande året ännu en gång för några veckor återvände till skådeplatsen, huvudsakligen för att fullborda mina East End-studier, anade jag icke, att just de trakter, som jag utvalt för en ingående skildring, strax därefter skulle komma på allas läppar genom "Jack-uppskärarens" kvinnomord.

Kapitlet om Chicago avslutade jag icke förrän jag gått igenom den bilderbok för stora barn: Anarchy and Anarchists, Chicago 1889, med vilken poliskaptenen Michael Schack sökte rättfärdiga sin regerings infama mord. Det är ingenting annat än ett - icke oviktigt - dokument av stupid brutalitet, såväl som av raffinerad fåfänga.

De levandes namn har jag fullt avsiktligt aldrig nämnt; de närstående skall trots detta nästan alltid lätt igenkänna dragen hos dem, som varit mina modeller.

Mellan nedskrivandet av första och sista kapitlen ligger tre år. Ständigt nya uppdykande tvivel tvang mig ständigt att åter avbryta arbetet, ofta för lång tid. Måhända började jag det för tidigt; för sent slutar jag det icke.

Jag kunde icke uttömma alla sidorna hos frågan, mestadels var det mig icke förunnat att giva mer än slutsatserna av ofta långa tankekedjor. Jag hoppas åtminstone ha bevisat den fullständiga oförenligheten mellan anarkistisk och kommunistisk världsåskådning, den våldsamma taktikens ändamålslöshet och skadlighet, såväl som omöjligheten av varje "lösning av den sociala frågan" genom staten.

Det nittonde århundradet har fött anarkismens tid. På fyrtiotalet blev gränsstenen satt mellan slaveriets gamla och frihetens nya värld. Ty det var i detta årtionde, som P.J. Proudhon började sitt livs titaniska arbete med: "Qu'est-ce la propriétè?"* (1840) och Max Stirner skrev sitt odödliga verk: "Der Einzige und sein Eigentum"** (1845).

De kunde gömmas under dammet av kulturens tillfälliga tillbakagång. Men de äro oförgängliga.

Sedan tio år tillbaka kämpar min vän Benjamin R. Tucker i Boston, Mass., för anarkismen i den nya världen, med sitt oemotståndliga vapen "Liberty". Ofta har jag i min kamps ensamma stunder riktat min blick mot det glänsande ljus, som därifrån börjar kasta sitt ljus in i nätterna...

Då jag för tre år sedan överlämnade min diktsamling "Sturm" till offentligheten, hälsade mig vänliga stämmor som "anarkismens förste sångare".

Men jag har kommit till den övertygelsen, att det numera icke kommer så mycket an på, att väcka hänförelse för friheten, som att övertyga om den obetingade nödvändigheten av ekonomiskt oberoende, utan vilken friheten för evigt blir svärmarens väsenslösa dröm.

I dessa dagar av växande reaktion, som skall nå sin höjdpunkt i stats-socialismens seger, har det blivit ett oavvisligt krav för mig, att här också vara den förste förfäktaren av de anarkistiska idéerna.

Förord till folkupplagan.

Med utgivandet av en billig folkupplaga av min "Anarkisterna", ser jag en länge närd älsklingsönskan förverkligad, vars uppfyllande icke tilläts av omständigheterna vid arbetets första tryckning, och mot vars realiserande sedan dess rest sig alla de svårigheter, vilka, under de nuvarande ogynnsamma förhållandena, synes hava sammansvurit sig, för att göra varje frihetshandling till en omöjlighet.

Svårigheterna äro övervunna och på nytt, sedan två år förgått, träder mitt arbete fram för offentligheten, nu framförallt vändande sig till dem, för vilka det hittills knappast varit tillgängligt - till de tyska arbetarna.

Jag kan icke neka mig, att till dem säga ett första och antagligen för lång tid framåt, ett sista, litet ord. Det har under de sista årtiondena - med det socialdemokratiska partiets tillväxande - gått de tyska arbetarna så hårt i blodet den övertygelsen, att arbetets befrielse, vilket är liktydigt med försvagandet och dödandet av kapitalets privilegier, blott är möjlig, om kapitalet undandrages de enskilda besittarna, och på den våldsamma expropriationens väg blir gjort till "samhällelig egendom", och så orubblig syns mig denna tro ha blivit, att jag icke kan se något annat, som skulle kunna vara i stånd till att föra dem bort ifrån denna förvillelse, än erfarenheten. Hur bitter denna erfarenhet och hur stor denna missräkning måste bli, anar blott den, som i likhet med mig vet, att varje bindande av den samhälleliga rörelsefriheten, samtidigt betyder en förstärkning av det bedrövliga tillståndet av ömsesidigt beroende.

Helt visst: våra dagars stora demagoger, som eljest äro så små, skall genom döden ha befriat sig från den oerhörda ansvarsbörda, som de lastat på sina axlar och förgäves skola de offervilliga kämparna söka att ställa dem till räkenskap för vad de lovat och ständigt åter - lovat.

För dessa kämpars barn - ställda inför den sorgligaste nödvändighet - återstår ingenting annat än att söka bot i friheten, och endast och allenast i friheten.

Tre stora fiender måste arbetaren lära sig känna och övervinna: politikerna, filantroperna och - sig själv. Först när han insett, att, för att slavarna skola kunna undantränga herrarna, de icke själva först måste avancera från slavar till herrar och att detta måls uppnående - detta som är all politiks mål - icke för honom ett enda steg närmare hans samhälleliga befrielse, enär denna blott kan bli resultatet av en harmonisk utveckling i den sociala organismen; först då han befriat sig från dessa nya och sista predikare av en gammal, i sina dödsryckningar än en gång sig uppresande religion, från världs-förbättrarna och utopisterna med de hjärtevarma orden och de heta huvudena, från etikerna och moralisterna av alla slag, alla de, som icke kunna eller vilja förstå, att det icke gäller att ändra människorna, utan förhållandena, genom vilka människorna bliva "goda" och "onda"; först när han fullständigt förstått, att ingenting annat i hela världen än han själv förmår hjälpa honom, och denna förståelse drivit honom till nytt, grundligare övervägande av de förhållanden under vilka han lever och lider, utan att grumlas av någon "klassmedvetenhet", och därmed föras till ett fullständigt förändrat och mera fruktbringande handlande, först då, säger jag, kan han hoppas, att kunna krossa sin ofrihets fjättrar och befria sig från dem.

Den kritik, som så rikligt kommit mitt arbete och dess översättningar till del, har icke kunnat komma det till livs och har ingenting kunnat giva mig. Avsikten, att svara på några av dem, uppgav jag; jag övertygade mig om, att den kära mödan dock skulle vara förgäves. Från kommunisterna framfördes ingenting annat än de gamla argumenten - att jag skulle vederlägga dem på nytt, torde de icke själva vänta sig; för de professionella litteraturkritikerna var det här behandlade spörsmålet fullständigt obegripligt - förståelse var därför icke att vänta; den stora dagspressen, "den offentliga meningens prostituerade", teg naturligtvis - den visste varför; och de flesta av den socialdemokratiska pressens organ, vilka jag lät sända arbetet från Zürich, under uttryckligt utbedjande av ett omnämnande, inhiberade i sin fega servilitet och sitt jämmerliga beroende ännu i god tid ett beslut, vars verkställande skulle hava mötts med ett icke ogrundat misshag.

Det är blott få, som allvarligt läsa vad de skriva om, tänkte jag i mitt stilla sinne.

Så teg jag fullständigt. Blott en enda gång klatschade jag en skamlös mun, som mot mig använde den oerhörda lögnen, att jag skulle ha skildrat de revolutionära anarkisterna som rövare och mördare, då hela denna bok icke är något annat än en enda protest mot statens lagliga tjuveri, privilegierade rov och sanktionerade mord. Att jag nu mer än någonsin - inför anblicken av så många glittrande bajonetter och rasslande sablar - är övertygad om den fullständiga utsiktslösheten av en för arbetets sak våldsamt förd kamp, bekänner jag lika öppet, som den alltid nya glädje, jag känner, när jag hör, att det lyckats mina ord bevara en eller annan för obetänksamt tillvägagående, d.v.s. att lösriva dem från fängelsets, maktens och förföljelsens klor och vinna dem för det passiva motståndets taktik - en säkerligen icke så långt avlägsen framtids segerrika kamp. Hur berättigad denna glädje är, framstår klarast för mig, när jag här ser, hur oupphörligt "kamraternas" liv och säkerhet sättes på spel genom lika vansinniga och dåraktiga, som ändamålslösa och fega handlingar.

Folkupplagan av "Anarkisterna" har blivit oförändrad. Vid ett ställe kände jag emellertid förpliktelsen, icke att förändra, men att förklara med några kompletterande satser, så att den icke mer blir utsatt för missförståelse.

Jag har att svara på en till mig från många håll ställd fråga: varför jag icke agiterar, propagerar, icke talar och diskuterar på mötena för att vinna större spridning av mina idéer, och framförallt, varför jag icke går den enda väg, genom pressen, på vilken man numera har möjlighet att nå flertalet av människorna.

Jag svarar därpå: emedan jag icke kan; emedan jag icke kunde det även om jag ville. Människors gåvor äro olika. Jag är konstnär, möjligen icke fullständigt, ty mitt intresse fångas av mycket ute i livet; men det är så mycket som tynger mig - jag känner det - från vilket jag blott kan befria mig genom skapande diktning. Utgivandet och ledandet av en tidning skulle taga livet av mig och ett personligt framträdande i de högljudda, råa dagsstriderna skulle vara fullständigt omöjligt för mig.

Man må således icke vänta någonting annat av mig än en bok, då och då. Det är möjligt, att jag åter direkt upptager det här påbörjade verket, men så länge anarkismens stora klara grundlinjer ännu så litet blivit förstådda, så länge grunden, på vilken den reser sig, ännu är så litet beträdd, så länge det ännu återstår så mycket i kampen mot det fullständiga och i allmänhet exempellösa missförståndet av blotta ordet, så länge är det ingenting, som driver mig till mera omfattande och grundliga framställningar.

Må därför först detta arbete ännu en gång pröva sin oförminskade styrka och på nytt storma de förutfattade meningarnas bålverk, ständigt på samma ställe, tills en väg öppnar sig.

Jag har ännu icke brutit min sista lans för friheten. Men valet av lans måste jag ständigt förbehålla mig själv.

Allt, må ni därom vara övertygade, skall också bliva gjort här, när blott tiden är inne: med de rätta männen skall man också finna de rätta vägarna och därmed också medlen att beträda dessa vägar. Efter det så glänsande exempel, som min store amerikanske vän har givit, vars liv och verksamhet redan ensamt för sig måste vara tillräckligt, för att icke låta hoppet sjunka ett ögonblick, så skall också här komma att utvecklas en propaganda, visserligen med en blygsam början, men påbörjad och iscensatt med den överlägsenhet som framspringer av vetande, kunskap, överlägsenhet, beslutsamhet, duglighet och mod; som visserligen kan bliva prövande och tröttande men ingalunda modfällande och vilseledande, då den icke strävar efter att övertala, utan endast och allenast att övertyga.

Blott den förstår friheten, som älskar den. Men den - och det gäller all framtid - som älskar den som sitt livs nödvändighet, måste också lära förstå den helt igenom, trots alla misstag...

Ur meningarnas virrvarr och motsägelser häver sig, vid slutet av vårt århundrade, läran om individens suveränitet, klar, förståelig och segerrik.

Förgångna tiders barbari och slaveri har slutligen fört oss till förståelsen av, att kultur och civilisation först är i stånd att fira sin högsta triumf i det samhällstillstånd, i vilket staten har försvunnit tillsammans med det sista privilegiet som den makt som skyddar detta privilegium; det tillstånd av lika frihet, där en förfinad och till det högsta stegrad egoism har lärt en var, att hans frihet växer och avtager tillsammans med de andras frihet, att han blir oberoende i samma mån, som han tillåter sin nästa att vara oberoende av honom.

Förgäves skola vi åter försöka, att undandraga oss den sista konsekvens, till vilken tänkandets logik driver oss med ofelbar säkerhet och oemotståndlig kraft.

Ty vi törsta efter lycka, efter lyckan på jorden. Och vi skola icke vila - trots kommunismens dunkla fanatiker och våldets sviktande makthavare - förr än vi nått den lycka, som friheten medför.

Första kapitlet.
I hjärtat av världsstaden.

En gråkall oktoberkväll började breda sig över London. Det var i oktober samma år, som man för knappast fem månader tillbaka iscensatte löjliga fästligheter för en kvinnas femtioåriga regeringstid, vilken lät kalla sig "Drottning av Storbritannien och Irland och kejsarinna av Indien", och efter vilken år 1887 blev kallat"Jubilee Year".

Denna afton - det var den sista i veckan - kom en man från riktning av Waterloostationen och sökte sig väg genom oregelbundna, trånga och nästan tomma gränder fram till järnvägsbron vid Charing Cross. Då han långsamt - liksom trött efter timslång marsch - hade stigit uppför trätrappan, som förde till brons smala, längs skenorna löpande gångstig, och ungefär nått till mitten av floden, gick han ut i en av vattensidans runda utbuktningar och stannade där en stund, medan han lät människorna bakom sig driva förbi. Det var mer av vana än av egentlig utmattning, han gjorde halt och blickade ut över Themsen. Då han, trots sitt treåriga uppehåll i London, blott sällan varit "på andra sidan Themsen", så försummade han aldrig, att vid överskridandet av någon av broarna, återuppfriska den storslagna anblick, som London erbjuder från dessa.

Det var ännu så ljust, att han till höger bortåt Waterloo Bridge kunde urskilja lagerhusens dunkla massa och vid sina fötter, på Themsens spegel, se raderna av sammankopplade, storbukiga fraktpråmar och flottar; dock flammade redan aftonens ljus överallt borta i denna väldiga stads dunkla, jäsande kaos. De bägge lyktraderna på Waterloo Bridge gingo fram som två parallella linjer och varje ljus kastade sitt skarpa, flimrande sken djupt och långt ned i den dunkla, skälvande floden under det att de otaliga små lågor, som i terassformiga avsatser varje kväll belyste the Embankments och the Strand med sin omgivning, började flamma upp, Den lugnt kvarstående såg bortöver bron ljusen från de framilande vagnarna; bakom sig hörde han tågen från sydostbanan rasslande och dånande rusa in i hallen till Charing Cross, och åter rusa ut; såg under sig Themsens tröga vågor, med nästan ohörbart plaskande slicka på den djupt bortvältrande dunkelsvarta slammassan, och när han vände sig om för att gå vidare, öppnade sig för honom - genomdränkt av den vita floden av dagsklart elektriskt ljus - Charing Cross-stationens jättehall, denna medelpunkt för en varken dag eller natt vilande verksamhet...

Han tänkte på Paris, sin födelsestad, då han långsamt fortsatte. Vilken skillnad mellan Seinens breda, jämna och ljusa stränder och dessa stela höga massor hos vilka icke ens solen förmådde framtrolla något skimmer av glädje!

Han längtade tillbaka till sin ungdomsstad. Men han hade lärt att älska London med trotsets lidelsefulla, svartsjuka kärlek.

Åter blir vandraren stående. Så starkt var den väldiga hallen upplyst, att han tydligt kunde urskilja klockan vid motsatta sidan. Visarna stodo mellan sju och åtta. Livet på gångbron syntes ha tilltagit, som om en människovåg spolat över från den ena sidan till den andra. Det var som om den dröjande icke kunde riva sig loss. Han betraktade ett ögonblick signalarmarnas oavbrutna lek vid infarten till hallen; så försökte han att med blicken nå Westminster Abbey, bort över skenorna och genom ett virrvarr av järnstolpar och vagnar; men han kunde icke urskilja mer än den skimrande siffertavlan på tornet till Houses of Parliament och de dunkla konturer av gigantiska stenmassor, som höjde sig däröver. Och överallt ett virrvarr av tusen och åter tusen ljus...

Åter vände han sig till den fria sidan, vid vilken han förut stått. Under hans fötter rullade Metropolitan Railways tåg med ett dämpat brusande; hela Viktoria Embankment låg under honom i dunkelt ljus ända fram till Waterloo Bridge. Stelt och allvarlig reste sig Cleopatras nålspetsiga torn i höjden.

Till mannen häruppe trängde ljudet av skratt och sång från de flickor och pojkar, som varje kväll upptogo kajens soffor."Do not forget me do not forget me" lydde refrängen. Stämmorna klingade hårt och gällt. "Do not forget me" - överallt kunde man höra det i London under Jubilee Year... Det var sången för dagen.

Den, som nu hade observerat ansiktet hos honom, där han just böjde sig över broräcket, skulle icke ha undgått att iakttaga ett sällsamt uttryck av hårdhet, som plötsligt behärskade honom. Fotgängaren hörde ingenting mer av det som tilldrog sig, det dämpade larmet och den triviala sången. En tanke hade åter gripit honom vid åsynen av den väldiga kajanläggningen; huru många människoliv äro väl söndermalda under dessa vita granitblock, som så säkert och oövervinnerligt staplats på varandra? Och han tänkte åter på detta tysta, obelönade, förgätna arbete, som skapat allt det mäktiga som han såg runt omkring sig.

Svett och blod blir borttvättat och en ensam höjer sig levande och beundrad på liken av miljoner onämnda, förgätna...

Liksom upphetsad av denna tanke, fortsatte Carrard Auban sin väg. Under det han passerade stenbågen vid slutet av bron, resterna av den gamla Hungerford Suspension Bridge, såg han till marken och påskyndade gången. Åter, som alltid, levde han i de tankar, åt vilka även han vigt sitt livs ungdom, och åter grep honom den gränslösa storheten av denna rörelse, vilken den senaste hälften av det nittonde århundradet har kallats den "sociala": att bringa ljus dit, där ännu mörkret härskar - till den tåliga undertryckta massan, som tigande långsamt dör, givande livet åt "de andra"...

Men då Auban stigit ned för trappan och befann sig i Williers Street, denna märkvärdiga lilla gata, som leder från the Strand till Charing Cross-stationen, fängslades han åter av det omgivande livet, Oupphörligt trängde det förbi honom: en del skulle till tåget, vilket just utspytt andra som snabbt ilade till the Strand; här talade en prostituerad med en herre i storm, som hon lockat hit med ett ord och en blick från sina trötta ögon, för att göra upp med honom om "priset", och där pressade en skara gatpojkar sina smutsiga ansikten intill en italiensk våffelbagares fönster, girigt följande varje rörelse hos den outtröttligt arbetande. - Auban såg allt: han hade samma - i iakttagelse övade - ögas uppmärksamhet för tioåringen, som sökte tigga sig till en penny av den förbiilande, genom att "slå hjul" för honom på de fuktiga gatstenarna, och för de förfallna dragen hos pojken, som trängde sig på honom, så fort han stannade, och sökte att lura på honom sista numret av "Matrimonial News" - "oumbärlig för alla, som önska gifta sig" - men genast vände sig till nästa man, när han såg, att han icke erhöll något svar.

Auban gick långsamt vidare. Han kände detta liv för väl, för att det skulle kunna förvirra eller bedöva honom; och dock grep och fängslade det honom alltid ständigt på nytt med hela sin makt. Han hade under detta år ägnat timmar och dagar åt sitt studium och alltid och överallt fann han det ständigt nytt och intressant. Och ju mer han lärde känna dess strömningar, dess avgrunder och omätliga djup, desto mera beundrade han denna enastående stad...

Sedan en tid var denna böjelse, som egentligen var mer än tillgivenhet, och mindre än kärlek, övergått till en upprörd lidelse. London hade visat honom så mycket - honom långt mer än invånarna och besökarna - och nu ville han se allt. Den oro som denna önskan orsakade, hade också denna eftermiddag drivit honom över på andra sidan Themsen, till timslånga vandringar i Kennington och Lambeth - dessa det förskräckligaste eländets kvarter - för att slutligen låta honom återvända trött och tillika modlös och förbittrad, för att nu vid the Strand visa honom återskenet, som baksidan till detta liv.

Han stod nu vid ingången till den dunkla och öde tunneln, som under Charing Cross löper fram till Northumberland Avenue. En banjos skrällande och darrande dån slog i hans öron; en grupp av förbigående hade sammanflockat sig. I dess mitt trakterade en gosse sitt instrument i en sönderriven karikatyrkostym och målat ansikte - vem har icke redan sett dessa "negerkomikers" bisarra gestalter uppföra sina larmande sångdanser i Londons gathörn? - under det att en flicka dansade efter ljudet med mekanisk likgiltighet, som icke syntes känna till någon trötthet. Auban kastade även en blick på barnets ansikte, när han gick förbi: likgiltighet och samtidigt en viss otålighet präglade detsamma.

"De underhålla hela familjen, de stackarna", mumlade han. I nästa minut har mängden skingrat sig och det lilla paret trängt sig igenom till nästa gathörn, där spelet och dansen börjar på nytt, tills polisen, den hatade, den fruktade, driver bort dem.

Auban gick genom tunneln, vars stenläggning var överhöljd av ett lager av smuts, som utsände en förpestad luft. Den var nästan tom; blott här och där smög sig en otydlig gestalt förbi honom utmed väggen. Men Auban visste, att under kalla och våta nätter och dagar, låg här, såväl som i hundrade andra genomgångar, hela rader av olyckliga, tätt vid varandra, pressade mot de kalla väggarna, och alltid väntande att i nästa ögonblick bliva skingrade av "lagens arm"; stora skaror av smuts och lump omkomma i hunger och nöd, "samhällets parias", de i sanning viljelösa... Och under det han steg uppför trappstegen vid slutet av den dystra gången, stod plötsligt för honom den scen, som han för omkring ett år tillbaka upplevt på samma plats, framstod med så förskräckande tydlighet, att han ovillkorligen stannade och såg sig om, liksom om den åter måste levande upprepa sig för hans ögon.

Det var en gråkall afton framemot midnatt och staden låg höljd i dimma och rök, som i en ogenomtränglig slöja. Han hade gått hit för att giva någon av de hemlösa de få kopparslantar, som de behövde, för att kunna tillbringa natten i ett logihus istället för ute i nattens isiga kyla. Då han gått ned för dessa trappsteg - tunneln var överfull av människor, som, efter att ha passerat alla det mänskliga eländets stadier, slutligen kommit till det sista -, såg han ett ansikte dyka upp framför sig, som han sedan aldrig kunnat glömma: dragen av en av utslag och blodiga bölder förfärligt vanställd kvinna, som, bärande ett dibarn vid bröstet, mera släpade än drog en fjortonårig flicka efter sig vid handen, under det att ett tredje barn, en pojke, klamrade sig fast vid kjolen.

"Bara två shilling, gentleman - bara två skilling". Han hade stannat för att ställa en fråga till henne.

"Bara två shilling - hon är ännu så ung, men hon skall göra allt vad ni vill -" och därvid drog hon flickan närmare, vilken darrande och gråtande vände sig bort.

En rysning genomilade honom. Men kvinnans tiggande och jämrande stämma ljöd åter.

"Var så god, tag henne då med. Om ni icke gör det, så måste vi sova här ute - bara två shilling; se bara, hon är så vacker." Och åter ryckte hon barnet till sig.

Auban kände hur ångesten smög sig över honom. Han vände sig omedvetet för att gå, oförmögen att kunna frambringa ett enda ord.

Men han hade ännu icke tagit ett steg, innan kvinnan plötsligt kastade sig skrikande till marken, släppte flickan och klängde sig fast vid honom.

"Gå icke bort! Gå icke bort!" skrek hon i förskräcklig förtvivlan. "Om ni icke gör det, så måste vi förhungra - tag henne med - hit kommer ingen människa mer, och till the Strand våga vi oss icke, - gör det dock - gör det dock!"

Men, när han utan att vilja det, såg sig om, sprang den framför honom liggande plötsligt upp.

"Kalla icke på polisen! Nej, kalla icke på polisen!" ropade hon hastigt i ängslan. Men, när hon steg upp, återvann Auban sitt lugn. Utan ett ord grep han i fickan de pengar han fick tag i.

Kvinnan utstötte ett glädjeskri. Åter tog hon flickan i armen och ställde framför honom.

"Hon skall gå med er, gentleman, - hon skall göra allt, vad ni vill" - tillfogade hon viskande. Auban vände sig om och gick så fort som möjligt genom leden av sovande och druckna bortåt utgången, ingen hade observerat scenen.

Då han kom fram till the Strand, kände han, hur hjärtat klappade och händerna darrade.

Åtta dagar därefter sökte han kväll efter kväll i tunneln vid Charing Cross och dess omgivning efter kvinnan och barnen, utan att kunna återfinna dem. Det hade legat någonting i flickans ögon, som oroade honom. Men ögonblicket hade varit för kort, för att han skulle kunna ha känt, vad som doldes i denna avgrund av elände och rädsla...

Sedan glömde han denna scen för det oerhörda elände som dagligen visade sig för honom, och dagligen såg han åter på gatan armodets barn - barn på tretton, fjorton år - bjuda ut sig - och han kunde icke hjälpa.

Vem var mest beklagansvärd, modern eller barnen? Hur stort måste inte bådas elände vara, hur förskräcklig deras förtvivlan, hur vansinnig deras hunger? Men bourgeoisifruarna talar med avsky om "vidundren av mödrar" och "förfallna barn", - de fariséerna, som under samma förhållande skulle ha gått precis samma väg. --

Medlidande! Jämmerligast av våra lögner! Vår tid känner blott orättvisa. Att vara fattig, är numera den största förbrytelsen. Väl så. Så mycket fortare måste förståelsen komma, att enda räddningen ligger däri, att uraktlåta denna förbrytelse.

"De vansinniga - ingen av dem ser varthän medlidande och kärlek bringat oss -." Hans ögon voro fuktiga vid erinringen av den kamp, han måst utkämpa för att vinna denna klarhet.

Hur tydligt han tyckte sig denna afton, vid passerandet av tunneln, åter höra kvinnans jämrande, förtvivlade stämma och hennes genomträngande: "Do it! do it!" Och ur det töckniga dunklet uppdöko åter flickans skygga, sjukliga ögon.

Han vände tillbaka och passerade än en gång tunneln. Innan han vände sig mot the Strand, vek han emellertid av i en av sidogatorna, som gick ned till Themsen. Han kände dem alla: - dessa gränder, dessa vinklar, dessa in- och genomgångar: här var teaterns nyktert gråa baksida, vars frontsida översvämmade the Strand med ljus. Och detta smala trevåningshus

med blindfönstren var ett av dessa beryktade logihus, bakom vars murar varje natt utspelades scener av förfall, vilka även den mest sinnligt urartade fantasi icke vågar utmåla. Här bodde ännu eländet och i nästa, lugna gata fanns redan välståndet - och så blandades båda om varandra, ända bort till den lilla Savoy-kyrkan, omgiven av sina kala träd - och till de förnäma, slutna Temple-byggnaderna med sin härliga trädgård...

Auban kände allt, till och med den evigt tomma, breda, välvda gång, som under gatorna för till kajen och genom vars övergivna, hemlighetsfulla stillhet livet vid the Strand låter som det fjärran bruset av den ständigt sista och ständigt första vågen mot den öde sandbädden...

Kylan blev med de framåtglidande timmarna allt kännbarare och sipprade ut i Londons fuktiga dimma. Auban började bliva trött och ville hem. Han vek av mot the Strand.

"The Strand!" Där låg den framför honom, förbindande West-End och City, upplyst av otaliga ljus från sina butiker, genombrusad av en aldrig stannande, aldrig slutande människoflod: två delade strömmar, den ena upp till St. Pauls, den andra böljande nedåt till Charing Cross. Emellan de båda ett bedövande virrvarr av en oavbruten vagntrafik: en omnibus, klumpig, översållad med brokiga reklamer, lastad med människor; en hansom, lätt, behändigt glidande fram på sina två hjul; långsamma lastvagnar; röda, tillslutna Royal Mail-postvagnar; starka, breda Fourwheelers*; och däremellan framsusande, slingrande cyklister, knappast urskiljbara i den dunkla massan...

East End är armodet och arbetet, sammanlänkade genom vår tids förbannelse: slaveriet; City är ockraren som säljer arbetet och inhöstar vinsten; West-End är den förnäme dagdrivaren, som förbrukar densamma. The Strand är en av de svällande ådror, genom vilket det guldvordna blodet rinner; den är rivalen till Oxford Street, och spjärnar mot för att icke bli besegrad av denna. Oxford Street är Londons hjärta. Det bär ett namn som hela världen känner. Den är en av de få gator, till vilka människor från alla stadsdelar drager: den fattige drar hit sina lumpor, den rike sitt siden. Om du öppnar dina öron, kan du höra alla världens språk. Restaurangerna ha italienska ägare, vars kypare tala franska med dig; bland de prostituerade äro mer än hälften tyskor, som antingen går under här, eller förvärva sig så mycket, att de kunna återvända till fosterlandet och där bliva "anständiga".

Vid the Strand ligga de mäktiga domstolarna, och man vet icke, om man har skådespelare eller förryckta framför sig, när man ser domarna ila framför sig i sina långa mantlar och vitpudrade peruker med den sirliga hårpiskan - alltsammans yttre värdighetstecken för en värdelös komedi, som varje förnuftig innerligt föraktar och utskrattar -. The Strand förenar ett förvirrande antal ämbetsmän, vars existens du aldrig någonsin i ditt liv hört omtalas, om de utpekas för dig i sina kalla Somerset-hus; och The Strand har sina teatrar, flera teatrar än någon gata i världen.

Så ter den sig första gången för främlingen, som kommer från Charing Cross-stationen och för vilken den avslöjar sina mest trånga och sammanpressade hus; så skall den vara sista gången för den, som lämnar London och skänker den sina sista timmar.

Auban dök in bland människovågorna. Nu, då han passerade Adelphi, och gatans elektriska lyktor - långt överstrålande gasflammorna - övergöt honom med sitt snövita ljus, kunde man se, att han haltade. Det var nästan omärkbart, när han gick fort, men när han gick långsamt drog han vänstra foten efter sig och stödde sig tyngre på käppen.

Vid Charing Cross-stationen hade rörelsen tilltagit. Auban stannade några ögonblick vid en av ingångarna. Ingången till Williers Street, vilken han för några minuter sedan hade korsat längre ned, var belägrad med blomsterförsäljerskor, som frusna och trötta dels oupphörligt sysslade bakom sina halvtomma korgar, dels försökte förmå de förbigående med sitt oavbrutna:"Penny a bunch!" att köpa sina jämmerliga blomsterbuketter. En policeman drev en av dem rått tillbaka; hon hade vågat sig några steg upp på trottoaren; och hon vågade sig icke en enda tum över gränsen till sidogatan. Tidningspojkarnas gälla skrik om vartannat, vilka vilja ha slut på sina sista specialnummer, för att sedan i "Gattis Hungerford Palace" kunna tilljubla Charlie Cobom - den "inimitable" - sitt bifall, skulle vara odrägligt om det icke blivit överröstat av vagnsrasslet mot stenläggningen på förgården till Charing Cross (något som den med asfalt och träbeläggning bortskämde West-End-bon knappt känner till längre) och av omnibuskuskarnas högljudda rop.

Med den säkerhet, som blott förlänas av en lång kännedom om storstadens gatuliv, använde sig Auban av första tillfälle att korsa gatan, då vagnsraden visade en lucka, och medan trafikfloden i nästa ögonblick åter flöt samman bak honom, passerade han förbi St. Martin-kyrkan, kastade en blick på den i dödstystnad liggande Trafalgar Square, gick genom den dunkla och trånga Green Street, utan att det ringaste bekymra sig om den cabby, som med undertryckt stämma ropade till honom från sin kuskbock, att han hade "något att säga honom" - något från en "ung dam" - och befann sig efter tre minuter vid den upplysta ingången till "Alhambra", från vilken försenade besökare icke ville låta avvisa sig, då de ännu hoppades kunna erhålla en ståplats i det överfyllda huset. Auban gick likgiltigt förbi, utan att kasta en blick på de skimrande fotografierna av yppiga balettöser - reklamprover ur den nya Monstre-Ballet "Algeria", till vilken halva London strömmade Trädgården i Leicester Square's mitt låg höljd i dunkel. Shakespeares staty kunde icke längre urskiljas från stängslet. "There is no darkness but ignorance" - stod där. Vem läste det?...

På Squarens nordsida härskade en livlig trafik. Auban måste passera genom skaror av prostituerade fransyskor, vars högljudda skratt, skrik och larmande överröstade allt. Deras överlastade och smaklösa toaletter, deras skamlösa erbjudande, deras oupphörliga:"Chérie, chérie -" med vilket de trängde sig på den förbigående och förföljde honom, erinrade honom om midnattstimman på de yttre boulevarderna i Paris.

Överallt syntes tiden vilja visa honom den mest vanställda sidan av sitt ansikte.

Framför honom gingo två unga engelskor. De voro knappast mer än sexton år. Deras upplösta, av dimman fuktade, blonda hår hängde långt nedöver nacken. När de vände sig om, visade honom en blick på deras trötta, bleka drag, att de sedan länge vandrat så - ständigt samma korta sträcka, kväll efter kväll -; vid ett gathörn omtalade en tyska med kölnerdialekt och högljudd röst - alla tyskar skrika i London - för en annan, att hon sedan tre dagar icke ätit något varmt och sista dagen överhuvudtaget icke ätit alls: affärerna blevo ständigt sämre. Vid nästa gathörn uppstod en sammanlöpning av människor, i vilken Auban blev indragen, så att han tvingades att taga del av den scen, som nu utspelades: en åldrig kvinna, som försålde tändstickor, hade råkat i strid med en av de prostituerade. De skreko till varandra. "Där" - vrålade den gamla och spottade den framför henne stående kvinnan i ansiktet, men i samma sekund hade hon fått skymfen tillbaka. Ett ögonblick stodo båda ordlösa av vrede. Den gamla stack darrande sina askar i fickan. Så slogo de ömsesidigt naglarna i ögonen på varandra under de kringståendes bifallsvrål, och vältrade sig under skymford omkring på marken, tills en av åskådarna ryckte dem ifrån varandra, varpå de plockade upp sina saker - den ena sin brutna paraply, den andra resterna av sin hatt - och hopen skrattande skingrade sig åt alla håll.

Auban fortsatte bortåt Picadilly Cirkus. Denna scen - en bland tusende - vad var den annat, än ett nytt bevis för, att den metod, att hålla folket i råhet, för att sedan kunna tala om "mobben" och dess förfall, ännu visade sig vara förträfflig?

Musikhallar och boxningar - de utfylla den fattiga klassens få fristunder i England, jämte bön och predikan på söndagen - förträffliga medel mot "tidens förskräckliga ondska" - folkets uppvaknande till andlig självständighet.

Auban stötte ofrivilligt häftigt med käppen i marken, vars handtag han höll fast omslutet.

Squaren, som han just lämnat, Picadilly och Regent Street är varje afton och natt den livligaste och mest frekventerade marknaden för levande kött i London. Hit kastar världsstadens nöd, understödd av fastlandets "civiliserade" stater ett tillbud, som till och med överstiger en omättlig efterfrågan. Från skymningens inbrott, hela natten igenom, till den nya dagens inbrott behärskas livet på denna trafikens centralpunkt av prostitution, och synes vara den axel omkring vilket det uteslutande roterar.

Hur underbart bekvämt - tänkte Auban - göra sig dock icke herrar ledare av vårt offentliga liv! Där deras förnuft står framför logdörren och de inte kommer vidare, heter det genast: ett nödvändigt ont. Fattigdomen - ett nödvändigt ont; prostitutionen - ett nödvändigt ont. Och dock givs det ingenting mindre nödvändigt, intet större ont än dessa själva! Det är de, som vilja ordna allt, men bringa allt i oordning; vilja leda allt, och avleda allt från de naturliga vägarna; vilja befordra allt, och hämma allt i sin utveckling... De låta skriva tjocka böcker om, att det alltid varit så, och alltid måste så förbli, men för att ändå göra någonting, åtminstone skenbart, börja de "reformera". Och ju mer de reformera, desto värre blir det runt om. De se det, men vilja icke se det; de veta det, men våga icke veta det! Varför? De voro då onyttiga - och i våra dagar måste ju en var göra sig nyttig. Det är icke längre tillräckligt med att blott leva i materiellt välstånd och lugn. "Bedragna borgare! från första till sista", sade Auban, skrattande för sig själv; och det låg nästan ingen bitterhet längre i hans skratt.

Men denne man, som visste, att det aldrig och ingenstädes gavs rättvisa på jorden, och som föraktade tron på en himmelsk rättvisa, som en medveten lögn av köpta präster, eller fruktade det medvetslösa och tanklösa hängivandet åt denna lögn, han anade med rysningar, så ofta han lade hand vid prostitutionens ruttna sår, att här var en väg på vilken en trög rättfärdighet långsamt, mycket långsamt kröp uppför, från de lidande till de levande.

Vad är folket för de besuttna - folket, som man "icke törs behandla för väl", för att det icke skall bli övermodigt? Lika berättigade människor med samma önskan till livet, som de själva? Dåraktiga svärmerier! En arbetsmaskin, som måste underhållas, så att den kan göra sin tjänst. Auban kom ihåg en strof ur en engelsk sång: "Våra söner tjäna dem om dagarna, våra döttrar tjäna dem om nätterna --"

Dess söner - goda nog att arbeta. Men på avstånd - på avstånd. En handtryckning åt dem, som arbeta för dem? Det är deras plikt att arbeta. Och dessa händer äro så smutsiga - av arbetet under en evigt varande dag.

Dess döttrar - goda nog till avloppskanal åt deras lustars tröga ström, som eljest skulle gå ut över de egna mödrarnas och döttrarnas själar, som hållas för obefläckade och rena. Dess döttrar om natten! Vad köper man icke för guld av de hungrande och förtvivlade?!

Men här - endast här! - drar dessa offrade sina mördare in i sitt fördärvs strömvirvel.

Liksom ett dunkelt hotande moln breder sig en hel här av förskräckliga sjukdomar ut över hela vårt könsliv - här rasande tygellöst, där inhägnat inom äktenskapets onaturlighet -, sjukdomar, vid vars namn alla blekna, enär ingen är säker för dem. Och liksom de redan genomfrätt en oöverskådlig del av våra dagars ungdom, så stå de sedan färdiga att fullborda en outtalad förbannelse över en ännu slumrande generation.

Auban blev tvungen att se upp. Ut från Londonpaviljongens restaurant, vars gaslyktor kastade sitt ljushav över Picadilly Cirkus, tumlade en skara unga män av jeunesse dorée*. På deras själlösa, brutalt utlevade ansikten stod hela deras sysselsättning blott alltför tydlig: sport kvinnor och hästar. De voro naturligtvis i full dress, men cylindrarna voro knäckta och under de svarta frackarna skymtade skrynklade skjortor, nedsmutsade av whisky och cigarraska. Under råa skratt och cyniska utrop omringade några av dem några demimonder, under det de andra skreko efter droskor, som snabbt kommo framilande; de sig tillgjort värjande damerna skötos in och de drucknas sång dog bort i ljudet av vagnens bortrullande.

*) Jeunesse dorée (uttalas: schöness doré) betyder gyllene ungdom och är ett uttryck som uppkom under franska revolutionen: numera betecknar uttrycket den nöjeslystna, slösaktiga delen av en storstads manliga ungdom.

Auban tog en överblick av platsen. Där framför honom - med Picadilly bakom - bredde sig en rikedomens och vällevnadens värld: den aristokratiska världens palats, de stora klubbarna, de överflödande butikerna, den fashionabla konsten - hela den "stora världens" övermättade och raffinerade liv...skenets bedrägliga liv...

Den kommande revolutionens blixt måste först slå ned här. Det kunde icke bli på annat sätt...

När Auban passerade gatan, föll hans uppmärksamhet på en mans lumpklädda gestalt, som oavlåtligt, så ofta trafiken tillät det, rengjorde övergången från spåren av vagnar och hästar och, för varje gång hans kvast utfört arbetet, väntade beskedligt på deras uppmärksamhet, vars fötter han skyddat från beröringen med smutsen. Auban fick lust att se, hur denna tjänst överhuvudtaget blev observerad. Han lutade sig omkring fem minuter mot lyktstolpen framför ingången till Spiers och Ponds restaurant och åsåg den gamles outtröttliga arbete. Under denna tid överskred omkring trehundra personer gatan med torra fötter. Ingen såg den gamle.

Den gamle dök ner i fickan på sin trasiga rock och visade honom fyra kopparslantar.

"Det räcker inte för ert nattlogi", sade Auban och lämnade honom ett sexpencemynt.

Den gamle såg efter honom, när han med sina trötta steg sakta gick över platsen.

Bakom Auban försvann platsens ljus och de regelbundna, ljusa husen vid Regents Streets kvarter; och medan platsen bakom honom smalnade och det brusande larmet avtog, gick han längre, ständigt längre in i det dunkla hemlighetsfulla virrvarret av gator i Soho...

Vid samma tid - klockan var snart åtta - kom en man på omkring fyrtio år österifrån framåt Wardour Street i riktning från Drury Lane med en osäker raskhet i gången, som förrådde, att han befann sig i en trakt där han var okänd och dock gärna ville hastigt nå ett bestämt mål - en man, klädd som en arbetare, vilka i London blott skilja sig från borgarna genom större enkelhet. Då han stannade - övertygad om, att han svårligen skulle bli tillfredsställd i sin otålighet genom att fortsätta på den inslagna vägen - och frågade några pojkar framför ett av de tallösa Public-husen efter vägen, visade dessas förspillda bemödanden att göra de utbedda upplysningarna klara och begripliga, att frågaren måste vara utlänning.

Emellertid syntes denne slutligen ha förstått förklaringarna, ty han slog nu in i en helt annan riktning, än den förut intagna. Han vände sig åt norr. Sedan han gått igenom två eller tre av de lika dunkla och smutsiga och varandra fullständigt liknande gatorna, befann han sig plötsligt i det bedövande larmet från en av dessa handelsgator, i vilka de fattiga kvarterens befolkning om lördagskvällarna göra sina inköp med den gångna veckans lön för de närmaste dagarna. Gatans sidor voro besatta av två ändlösa rader av tätt intill varandra stående vagnsbord och hyllor, tätt belagda med alla de tusende förnödenhetsartiklar som behövas för det dagliga livet; och mellan dessa, liksom på den smala trottoaren förbi de öppna och överfulla bodarna, trängde och pressade sig en orolig och köpslående massa, vars skrik och larm blott överröstades av de gälla ropen från de utbjudande säljarna. Hela gatan låg i hela sin längd belyst i bländande klarhet från det fladdrande skenet av en otalig mängd fotogenlampor, en belysning så stark, som aldrig dagsljuset här förmådde åstadkomma. Den fuktiga luften var fylld med en tjock, kvalmig rök och marken var översållad med söndertrampade avfall av alla slag, som ännu mera försvårade trafiken på den slippriga, oregelbundna stenläggningen.

Arbetaren, som frågat efter vägen, hade råkat in i vimlet och trängde sig fram så fort det gick. Han hade knappast en enda blick för de runt om uppstaplade varorna: bänkarna med de stora, råa, blodiga köttstyckena; de toppade kärrorna med grönsaker av alla slag; borden, fulla med gamla kläder och järnsaker; de långa raderna av sammanbundna skor, som över hans huvud sträckte sig framåt gatan; för hela det ogenomträngliga virrvarret av kramhandel, som omslöt och pressade honom. Då en kärra, under ovett och svordomar från mängden, hänsynslöst trängde sig fram, passade han på tillfället att gå bakom denna och kom på detta sätt hastigare än han hade hoppats fram till hörnet av nästa tvärgata, där trafiken åter delade sig och möjliggjorde ett ögonblicks uppehåll.

När han här såg sig om, fick han plötsligt syn på Auban på andra sidan gatan. Överraskad att se sin vän så oförmodat och i dessa trakter, skyndade han icke till honom genast; och då - när han redan halvvägs passerat gatan - trädde han tillbaka in i trängseln, behärskad av tanken: vad gör han här? - I nästa ögonblick såg han uppmärksamt över till honom.

Auban stod mitt i en flock halvdruckna män, som belägrade ingången till ett Public-house i förhoppningen att bli inbjudna av någon bekant: - "Have a drink!" Han stod något framåtlutad, stödjande sig med båda händerna på sin mellan benen inklämda käpp och stirrade oavvänt in i den förbidrivande trängseln, liksom han väntat, att ett bekant ansikte skulle dyka upp däri. Hans drag voro allvarliga; omkring munnen låg ett skarpt veck och hans djupt liggande ögon hade en stel och dunkel glans. Hans slätrakade kinder voro magra och hans skarpa näsa gav det smala ansiktets fina drag ett uttryck av stark viljekraft. En mörk, vid kappa hängde vårdslöst nedåt den ovanligt långa och smalskuldriga gestalten, och när den andre från motsatta trottoaren såg honom stå så, föll det honom första gången in, att han sedan år tillbaka aldrig sett honom annorlunda än i samma vida kläder med samma bekväma snitt och samma dunkla färg. Lika enkelt och dock så påfallande hade hans yttre uppträdande varit, då han lärt känna honom i Paris - hur länge sedan var det, sex ... sju år? - och lika oförändrad som då, stod han nu tvärs över gatan, med samma regelbundna skarpa och mörka drag, kanske något blekare och mera grånad, vårdslös och obekymrad i tankfullt grubbel mitt i lördagskvällens nervösa och glädjelösa liv i Soho.

Nu kom han emot honom, stelt blickande framför sig. Men han såg honom icke och skulle gå förbi.

Den anropade ryckte icke till, utan vände sig långsamt åt sidan och såg in i den ropandes ansikte med en tom och frånvarande blick, tills den andre fattade honom i armen:

"Otto?!" frågade den tilltalade då, fast utan förvåning. Och så, nästan viskande och i en beslöjad ton, en bävande, beslöjad ton från en uppvaknande, som tyst berättar om sina hemska drömmar, för att icke väcka dem till verklighet: "Jag tänkte på något annat: - på eländet, hur stort det är, hur oerhört, och hur långsamt ljuset kommer, hur långsamt..."

Den andre såg förvånad på honom. Men Auban skrattade redan - hastigt uppvaknad - och frågade i sin vanliga behärskade ton:

"Men hur i all världen kommer det sig, att du kommer från ditt East-End hit till Soho!"

"Nej, där! - Hör på: framför oss ligger norra delen av staden, med Oxford Street i hela sin längd. Bakom oss ligger the Strand, som du känner väl till. Där, varifrån du kommer - du kommer väl österifrån? - är Drury Lane, och det förutvarande Seven Dials, om vilket du säkert redan hört talas. Seven Dials, fattigdomens tidigare helvete; numera 'civiliserat'. Har du då ännu icke sett den beryktade fågelhandlargatan? - Se", fortsatte han, utan att invänta svar och gjorde med sin hand en rörelse åt öster, "i dessa gator fram till Lincolns Inn Fields är en stor del av West-Ends elände sammanträngt. Vad tror du, man icke skulle giva, om man kunde sopa bort det och tränga det mot öster? - Vad tjänar det att draga breda gator därigenom, liksom Hausmann, Seineprefekten har gjort i Paris, för att lättare kunna möta revolutionen, vad nyttar det? Det tränger sig blott tätare samman. Det går ingen lördagskväll, som jag icke genomkorsar detta kvarter mellan The Strand och Regents Street och Lincolns Inn -, det är ett rike för sig, och jag har sett väl så mycket här som i East-End. - Är du här för första gången?"

"Jo. Men närmare Oxford Street. För övrigt bor här en mängd tyskar - åt Regents Street till, i de bättre gatorna -."

"Som värst?" Auban tänkte efter ett ögonblick. - "Om du sneddar in i Drury Lane - Wild Streets Courts; sedan det förskräckliga virrvarr av nästan sammanstörtande hus i närheten av Old-Curiosity-Shop med de smutsiga genomgångarna, som Dickens har beskrivit; i allmänhet Drury Lanes sidogator, isynnerhet i norr, vid Queen-Street; och åt detta håll framförallt det tidigare Dials, helvetenas helvete -."

"Men du kan icke se mycket av det. Fattigdomens tragedier spelas upp bakom murarna."

De hade gått långsamt framåt. Auban hade lagt sin arm i den andres och stödde sig trött på honom. Trots detta haltade han starkare än förut.

"Jag är litet trött. Jag har varit hela eftermiddagen därborta." Men, då han kom att tänka på, att den andre blott skulle se en förevändning för ett avböjande i dessa ord, tillfogade han raskare: "Men jag går med ändå. Det är ju ett gott tillfälle; eljest kommer jag icke dit så snart. - Så länge sedan vi överhuvudtaget sett varandra! -"

"Jag lever allt mer för mig själv. Det vet du. Vad skall jag i klubben? Dessa långa tal, alltid om detsamma - vad skall det tjäna till? Allt det där är blott tröttande."

Han märkte väl, hur oangenämt det var för den andre, det han sade, och hur denne ändå sökte förlika sig med riktigheten av hans påstående.

"Jag är ännu, liksom förr, hemma ifrån kl. fem varje söndagseftermiddag. Varför kommer du aldrig mera?"

"Emedan alla möjliga komma tillsammans hos dig: bourgeois, socialdemokrater, litteratörer och individualister -."

Auban skrattade. "Tant mieux. Diskussionerna kunna blott vinna på detta. Individualisterna äro ändå de förskräckligaste - icke sant, Otto?"

Hans ansikte var fullständigt förändrat. Nyss ännu dystert och slutet, visade det nu ett hjärtligt drag av vänlighet och fryntlighet.

Men den andre, som blivit tilltalad med Otto och hette Trupp, syntes blott bliva oangenämt berörd därav, och han nämnde ett namn, som visserligen icke jagade bort lugnet från Aubans panna men fullständigt stannade leendet på hans läppar.

"Men varför lämnade han sig också så oförsiktigt i händerna på sina fiender? Han måste dock känna dem."

"Varför anförtrodde han sig åt andra?" fortsatte Auban. "Var och en, som bygger på andra, är på förhand förlorad. Även det visste han. Det var ett ändamålslöst offer!"

"Jag tror icke du har något begrepp om storleken av hans offer och hans hängivenhet", grälade Trupp.

"Käre Otto, du vet ganska väl, att jag överhuvudtaget saknar känslan för förståendet av alla så kallade offer. Vad har det haft för nytta, att de bästa kamraterna, kanske de ärligaste av alla, dukat under? Säg mig det!"

"Det har gjort kampen bittrare. Det har skakat en del ur deras likgiltighet, de andra - oss - har det fyllt med nytt hat. Det har" - och hans ögon flammade, under det Auban kände, hur den arm han höll, skakade i krampaktig vrede - "det har fått oss att förnya vår ed, att vid uppgörelsens dag låta hundra umgälla varje offer!"

"Sedan; sedan denna förbannade ordning blivit jämnad med marken, skall det fria samhället resa sig på spillrorna."

Auban såg åter ned på den talande med den sorgfyllda, allvarliga blick, som han förut hälsat honom med. Han visste ju, att i denna mans sönderrivna bröst blott levde en önskan, ett hopp, hoppet om utbrytandet av den "stora", den sista revolutionen!

Så hade de för några år sedan gått utmed Paris boulevarder, och berusat sig med hoppets klingande ord; och medan Auban för länge sedan förlorat all tro, utom den: på förnuftets långsamt, långsamt verkande kraft, som slutligen skall föra varje människa till att sörja för sig, istället för att sörja för andra - och på detta sätt allt mer kommit tillbaka till sig själv, så hade den andre likaledes förlorat sig bort i en förtvivlans fanatism, som dagligen på nytt framtrollade den "gyllene framtidens" skimrande spöke och slog den sista hållpunkten på verkligheten ur händerna, som längtande och förtroligt slingrade sig om kärlekens nacke.

"På femton år" - så talade åter hoppets fladdrande lågor ur hans ord - "på femton år kan mycket ske!" - -

Auban svarade icke mera. Han var maktlös gentemot denna tro. Långsamt gingo de vidare. Gatorna blevo tommare och lugnare. Det låg ännu samma disiga fuktighet i den allt ogenomskinligare luften. Himmelen var en dimgrå molnmassa. Lyktorna brunno ostadigt, flämtande. Mellan de båda männen låg oförståendets tystnad.

Auban var större och magrare, Trupp muskulösare och proportionerlig. Den senare bar ett kort brunt helskägg, medan den förre alltid var rakad med noggrannaste omsorg.

Voro de ensamma, så talade de ständigt franska med varandra, liksom i kväll, vilket Trupp talade utan möda, om än icke så fullt korrekt. Auban däremot mycket fort, så att till och med hans landsmän ofta hade svårt att följa honom. Hans röst hade en sällsamt hård klang, som emellanåt vek undan för värmen i hans livlighet, men än oftare för en fin ironi. -

Framför dem började de små och trånga grändernas virrvarr att ljusna. De stego uppför några trappsteg. Där låg Oxford Street!

"Om femton år", avbröt Auban tystnaden, "har slaveriets bojor nästan genomskurit folkets handleder i kontinentens länder, så att de icke längre kunna höja dem till slag. Här skola händerna samtidigt bliva fängslade, liksom munnen, vilken ännu protesterar och talar sig trött."

"Jag känner arbetarna bättre än du. Till dess skola de för länge sedan ha revolterat."

"För att bli nedmejade med kanoner, som automatiskt skjuta ett skott i sekunden, sextio i minuten. Ja. Jag känner bourgeoisien och dess folk bättre."

Men Auban frågade: "Vad är framtiden? Framtiden är socialismen. Dödandet av individen inom allt snävare gränser. Den fullständiga osjälvständigheten. Den stora familjen. - Idel barn, barn... Men även det måste genomgås."

Han skrattade bittert och i det han följde sin väns blick: "Där ligger - Ryssland!" Så tego båda åter.

Oxford Street sträckte sig ut - nedöver och uppåt en oöverskådlig linje av sammanflytande ljus och brusande mörker.

"Det finns tre London", sade Auban, överväldigad av gatans liv, "tre: lördagskvällens London, då det dricker sig rusigt, för att glömma den gångna veckan; söndagens London, då det sover ut sitt rus i den allena saliggörande kyrkans sköte; och London, när det arbetar och låter arbeta - under veckans långa, långa dagar."

De gingo tvärs över Oxford Street och togo nästa tvärgata uppåt norr. Auban stödde sig åter tungt på sin väns arm.

"Det går ganska bra, trots att vi fortfarande icke har någon styrelse. Erinrar du dig ännu, vilket larm som uppstod när vi inrättade klubben fullständigt efter kommunistiska principer: utan styrelse, utan tjänstemän, utan stadgar, utan program och utan fastställda tvångsbidrag? Fullständig undergång och allt möjligt profeterade man oss. Men vi komma alltid ganska väl tillrätta och vid våra förhandlingar tillgår det precis som hos de andra, där presidentens klocka regerar - det talar alltid blott en åt gången, när man har någonting att säga!"

"Ja", sade han, "ordningsfanatikerna kunna aldrig förstå hur förnuftiga människor kunna komma tillsammans och förbli tillsammans, för att tala om sina gemensamma intressen, utan att den enskilde erhåller sina skyldigheter och rättigheter garanterade på en papperslapp. - Men tack vare, att detta försök icke misslyckats, kunna ni därför betrakta detta, som ett bevis på möjligheten av hela det mänskliga samhällets konstituering på samma grundval? Det skulle dock vara renaste vansinne?"

"Så, det vore renaste vansinne? Det finna icke vi. Vi hysa detta hopp", bedyrade Trupp hårdnackat.

"Ja, men dock blott sällan. Jag har glömt det lilla tyska, jag lärde i skolan."

"Den redigera vi också tillsammans. Utan kommitté, utan redaktör. Vi komma tillsammans en kväll i veckan, de som ha tid och lust, och det inkomna blir läst, diskuterat och sammanställt."

"Men därför är innehållet också märkvärdigt olika och splittrat. Nej, bakom en tidning, måste det stå en personlighet, en hel, intressant personlighet -"

"Ja, och så hade vi åter ledarväldet! Av en förvaltare blir alltid en härskare -" han såg icke Aubans bestämda nick - "här i smått, där i stort! Hela vår rörelse har lidit våldsamt av det, av denna centralism. Där det i början fanns verklig hänförelse, har denna gått upp i självbelåtenhet; verklig medkänsla och kärlek i strävandet, att själv spela räddare. Så ha vi då redan överallt det övre och det undre, hjorden och skällgumsen, å ena sidan den inbilske, å andra sidan de tanklösa och fanatiska eftersägarna av partiläran -"

"Men du har verkligen fullständigt missförstått mig. Som om jag någonsin skulle ha trott någonting annat! Jag misstror överhuvudtaget en var, som gör anspråk på, att representera andra, sörja för andra och låtsas sig vilja taga försvaret av andras angelägenheter på sina egna skuldror. Sköt dina egna angelägenheter och låt mig sörja för mina - det är ett förnuftigt ordstäv. Och därtill verklig anarkism."

"Nej min vän, det är du icke, Du representerar i varje detalj motsatsen till den verkliga anarkistiska idén. Du är helt igenom kommunist. Icke blott efter dina åsikter, utan efter alla dina känslor och önskningar."

"Ingen. Men ni betänka icke den olyckliga förvirring, som uppstår genom sammanblandandet av så olika begrepp. Men varför tvista om denna gamla fråga! Kom på söndag. Vi kunna åter en gång diskutera. Varför icke?"

"Gärna för mig. Du är och förblir ju dock den individualist, som du varit, sedan du "vetenskapligt" studerat den sociala frågan! Jag skulle önska, att du ännu vore densamme, som jag lärde känna i Paris, käre vän!"

"Du vet icke vad du försvarar! Är individualismen kanske icke lössläppandet av människans alla smutsiga lidelser, egoismen framför allt, och har den icke skapat allt detta elände, friheten för några -"

"Frihet för den enskilde i våra dagar? Nu, då vi leva i en brutal och hård kommunism, som aldrig förr? Nu, då den enskilde ända från sin födelse till sin död blir belagd med bojor av staten och samhället? - Gå runt världen och säg mig var jag kan undgå dessa förpliktelser och kan vara mig själv. Jag vill fara bort till denna frihet, som jag förgäves sökt i hela mitt liv."

"När ni icke själva bruka vapnet, överhuvudtaget det enda, på vilket jag ännu tror. Men blott då. - Och säkert är: den - egoismens (jag brukar detta ord avsiktligt) långsamt mognande idé - den är farlig för det nuvarande tillståndet och på samma sätt skall den vara det, när vi ha lupit in i den alla lyckliggörande folkstatens, i den förtätade kommunismens hamn - farligare än alla era bomber, än alla de nuvarande maktägarnas bajonetter och mitraljöser."

"Om jag ännu tillhör er eller icke? Det är väl ändå blott ett talesätt. Ty den frie - och du vill ju dock individens fullständiga oinskränkta autonomi - kan blott tillhöra sig själv."

De hade nu kommit in på Charlotte Street, som i sin disiga dunkelhet låg framför dem i hela sin längd.

De veko av i en av sidogatorna, i en av dessa nästan folktomma och halvmörka genomgångar, som drar sig österut mot larmet vid Tottenham Court Road.

"Nu måste vi tala tyska", sade Auban på detta språk, som i hans mun klingade främmande och ovant.

Över dörren stod klubbens namn på en skylt, som upplystes av ett bakomstående, fladdrande ljus.

Andra kapitlet.
Elfte timman.

På fredagskvällen, följande vecka, for Carrard Auban framåt den ändlöst långa City Road med omnibus. Han satt vid sidan av kusken - en gentleman med cylinder och tadellöst yttre - och observerade otåligt det ständiga minskandet av avståndet, som skiljde honom från hans mål. Han var upprörd och i misstämning. När vagnen stannade vid Finsbury Square, sprang han raskt av, ilade framåt Pavement till nästa tvärgata, sedan han kastat en orienterande och prövande blick på gatornas läge, och befann sig efter några minuter vid trappan till South Place Institute.

Redan på långt håll kunde man observera en ovanligt stark människosamling. Poliserna stodo på blott några få stegs avstånd från varandra. Dörrarna till den mörka, kyrkoliknande byggnaden stodo öppna. När Auban långsamt trängde sig in med människoströmmen, växlande han korta hälsningar med bekanta, som uppställt sig vid ingången och försålde sin förenings eller riktnings tidning. Ur svaren talade ofta förvåning och glädje över att se honom.

Han tog med, vad han kunde få tag i av de utbjudna tidningarna: "Commonweal", Socialist Leagues intressanta organ; "Justice", partiorganet för Socialdemocratic Federation; samt några nummer av den tyska tidskriften "Londoner Freie Presse", som startats av ett antal tyska socialister av mest olika riktningar och som skulle föra propaganda bland den tysktalande delen av londonbefolkningen samt bilda en centralpunkt för dess åskådningar. Auban återvände aldrig från dessa möten, utan att ha fyllt bröstfickan med tidningar och pamfletter.

Vid inre ingången utdelades aftonens resolution: stora, tydligt tryckt kvartoblad. Salen var nästan lika bred som djup; längs väggarna följde ett brett galleri, som redan var fyllt. I bakgrunden var en plattform i manshöjd, på vilken man uppställt ett antal stolar för talarna. De voro ännu tomma. Salen gjorde intryck av att vara avsedd till kyrkligt ändamål: Därpå tydde också formen av bänkarna.

Denna kväll kunde man dock icke märka någonting av den likgiltiga, mekaniska stillheten hos en religiös församling. En upprörd, livligt rörlig, sina tankar högt uttalande folkmassa, besatte bänkarna. Auban gjorde en snabb överblick. Han såg talrika, bekanta ansikten. I hörnet av salen, i närheten av plattformen stodo några av aftonens talare. Auban gick förbi bänkraderna, som ständigt blevo mera fullsatta, fram till gruppen. Med några växlande han en tyst handtryckning; åt andra nickade han.

"Jag vill icke tala engelska, överhuvudtaget icke tala alls. Det är slut. Och vad skulle jag säga? Det man skulle vilja säga, får man icke."

"Det är ett blandat möte?" frågade han sedan tystare en vid sidan av honom, en känd agitator från en tysk-revolutionär klubb.

"Javäl, radikala, frisinnade, liberaler, alla möjliga. Ni skall få se, att de flesta talare, skola reservera sig mot att hysa sympati för anarkismen."

"Nej, han kommer väl icke. Jag har ännu aldrig sett honom på något av dessa möten."

Auban såg sig omkring. Salen var redan proppfull; gångarna mellan bänkarna voro tätt besatta. Omkring det stora gruppfotografiet av de dömda Chicagooffren, som i bred guldram hängde under talarstolen, trängdes en grupp arbetare. Vid sidan av dessa gjorde reporterna sina papper klara.

Vid ingången blev trängseln allt livligare. Dörrarna stodo på vid gavel. Man kunde se, att det ännu var stora skaror som sökte komma in. Någon enstaka trängde sig lyckligt fram i förgrunden där det ännu fanns plats, om man pressade sig samman. När Auban såg detta, skyndade han sig också att få en plats, ty hans lama ben tillät honom icke ett timslångt stående. Han satte bort sin käpp och korsade benen. Så blev han sittande hela kvällen. Han hade översikt över hela salen, då han satt på en av sidobänkarna. Talartribunen låg strax framför honom.

Han drog resolutionen upp ur fickan, genomläste den långsamt och uppmärksamt liksom också listan på talarna: "flera av de mest framstående radikaler och socialister". Han kände samtliga namn och dess ägare, ehuru han knappast sett en enda av dem under sista året.

"Yttrandefrihet!" stod på dagordningen. "Sju män dömda till döden på grund av anordnande av ett offentligt möte." Resolutionen lydde: " - att de engelska arbetarna på detta område inträngande önskade att göra sina amerikanska kamrater uppmärksamma på den stora faran för den offentliga friheten, om de tillåta att fria medborgare bli bestraffade för försök till motstånd mot undertryckandet av offentliga församlings- och den fria yttranderätten, enär en rätt, för vars tilltvingande folket blir bestraffat, uppenbart icke längre är en rätt, utan en orätt.

"Att de sju männens öde, över vilka man avkunnat dödsdomen på grund av avhållandet av ett offentligt möte i Chicago, under vilket flera poliser blevo dödade vid försöket att med våld skingra folket och undertrycka talen, är av största vikt för oss engelska arbetare, enär deras lott i dag kan bliva våra irländska kamrater, och i morgon måhända vår egen, om icke arbetarna på båda sidor Atlanten enstämmigt säga ifrån, att alla, som blanda sig i rätten till avhållandet av fria möten och fri yttranderätt, handla olagligt och på eget ansvar. Vi kunna icke medgiva, att de sju dömda männens politiska åsikt har något som helst att skaffa med den framhållna principen, och vi protestera mot deras dom, som, om den blir verkställd, i verkligheten kommer att stämpla arbetarnas avhållande av möte i deras eget intresse, som en av de värsta förbrytelser i Amerikas Förenta stater, då det alltid finns möjlighet för auktoriteterna att locka mängden till motstånd, genom att utsätta deras liv för fara. Vi vänta av våra amerikanska kamrater, vilken politisk åskådning de än må hysa, att de fordra de sju männens obetingade frigivande, ty i deras personer är alla arbetares frihet nu hotad..."

När Auban hade slutat, såg han jämte sig en gammal man med vitt skägg och vänliga ansiktsdrag.

"Mr Marell", ropade han synbart upplivad, "ni är åter här? Vilken överraskning!"

"Inget. Det sista ligger hos guvernören i Illinois, men jag tror icke på honom."

"Stämningen är tryckt. Knights of Labour och georgianerna hålla sig tillbaka.

Det är överhuvudtaget helt annorlunda än man föreställer sig här. Förbittringen är på sina håll mycket stor, men tiden är ännu icke mogen."

Båda tego. Auban såg ännu allvarligare ut än vanligt. Men vad det var för en känsla, som behärskade honom, var icke gott att säga.

"Mycket lugnt. Några av dem vilja icke ha någon benådning och uttala sig mot en sådan; men jag fruktar, att de andra ännu hoppas därpå -"

Klockan var över åtta. Församlingen började bli otålig; stämmorna blevo högljuddare.

"Nej, min vän! Det är en annan, yngre. Han kommer också från Chicago och han skall tala något om förhållandena där."

"Ja, kom ni. Jag skall giva er förhandlingarna och de nyaste tidningarna. Jag har tagit mycket med mig. Allt vad jag kunde uppdriva. Mycket. Om ni läser allt, skall ni erhålla en god bild av våra amerikanska förhållanden."

"Antagligen icke. Det skulle ju icke nytta något. De kval, som redan äro så oerhörda, skulle blott förlängas utan nytta, det skulle uppbringas nya oerhörda summer från folket - ännu en gång 50,000 dollar ur arbetarpungen - och vartill? - nej, hyenan vill ha blod -"

"Folket vet icke själv vad det vill. Det tror väl knappast ännu på sakens fulla allvar, och i elfte timman - är det för sent -"

En ung engelsman, som Marell kände från Socialist League blandade sig i deras samtal. Han sade dystert: "Nej, jag tror ännu icke därpå. I slutet på nittonde århundradet mördar man icke sju människor offentligt mitt i folkets åsyn, människor vars oskuld är klar som dagen; man slaktar tusende och åter tusende, men i ett land med statsinstitutioner har man icke längre mod att så öppet pocka på våldet och förhåna lagarna. Nej, de göra det icke, emedan det från deras ståndpunkt skulle vara vansinne, att på ett sådant sätt utmana och uppreta folket. Nej, de skola icke våga det! Se här, denna väldiga massa och så dag för dag i alla friare länder, här och däröver, dessa möten, dessa tidningar, denna flod av flygskrifter! Var finns den människa, som ännu har förnuft och hjärta och icke reser sig - är det möjligt att räkna de skaror, som resa sig däremot? Skulle icke deras vilja vara stark nog, för att injaga skräck hos dessa köpta skurkar, så att de avstå från sitt nidingsdåd? Nej, de skola icke våga det, kamrat! Det skulle vara deras eget fördärv!"

De båda som han talade till, ryckte på axlarna. Vad skulle de också svara honom? -

De hade båda sett så många avskyvärda handlingar begås i klasskampen ifrån deras sida, som satt inne med makten, att de måste fråga sig, vad det skulle vara, som ännu skulle kunna förmå dem att vredgas och förvånas? -

Auban såg hur den gamles händer, i vilka han höll en sliten grå hatt, darrade och hur han sökte dölja denna darrning, i vilken hela hans inre rörelse avspeglade sig, genom att oupphörligt leka med hatten.

"De tro sig träffa anarkismen i dess hjärta, när de hänga några av dess förespråkare", sade han nu. Auban märkte, att han nu icke ville gå närmare in på spörsmålet, och teg därför.

Men han fortsatte i tanken: "Vad är anarkismen?" - De i Chicago dömda? - Deras åsikter voro dels socialdemokratiska, dels kommunistiska, icke någon av dem hade haft överensstämmande svar - beträffande de frågor som blivit ställda till dem beträffande deras grundidéer - och dock kallade sig alla "anarkister" och blevo så kallade; men när har individualismen talat trotsigare än genom denne unge kommunists ord, som han kastat till sin domare: "Jag föraktar er, jag föraktar era lagar, er "ordning", ert "våldsherradöme" - och: "Jag vidhåller detta: om man hotar oss med kanoner, skola vi svara med dynamit" -?

Och vidare den gamle, som satt jämte honom! Även han kallade sig "anarkist"... Och vad predikade han ständigt och ständig i sina tallösa flygskrifter? Kärleken.

"Vad är anarki?" - frågade han. Och svarade: "Det är ett samhällssystem, i vilket ingen stör sin grannes handlingar; där friheten är fri från lager; där privilegier icke existera; där våldet icke är den mänskliga handlingens ordnare. - Idealet är förkunnat två tusen år före nazarenen: hela den mänskliga familjens allmänna förbrödring." Och smärtsamt utropade han åter:"Hämnd, det är den lära som förkunnas från predikstolen, av pressen, av alla samhällets klasser! - Nej, kärlek! Predika kärlek! kärlek!..."

Auban, som erinrade sig dessa ord, tänkte därvid, hur förskräckligt det var att tala i så allmänna ordalag, så oredigt, så ytligt till dem, som ännu så litet förstod att pröva ordets värde och innehåll. På så sätt hopades allt mer det oförenliga med det främmande till en oredig massa, för vars uppklarande många ryggade tillbaka, som eljest gärna hade fortsatt efter den enskilda tråden...

Auban hade först för kort tid sedan lärt känna den gamle herrn. Det hade varit vid en debatt, där man diskuterat skillnaden mellan individualistisk och kommunistisk anarkism. Mr Marell hade varit den ende, som - efter vad han själv trodde - representerat den förra. Hans framställning hade intresserat Auban. Han hade hos honom, trots hans inkonsekvenser, funnit mycket besläktat med sina egna åsikter. Så hade de blivit bekanta med varandra och träffats några gånger, tills den förre reste tillbaka till Amerika, för att där göra, vad, som han sade, ännu stode i hans makt. Då han aldrig talade om sig själv, så visste Auban icke av vad slag dessa bemödanden skulle bliva, och efter det att döma, som han i afton hört av honom, hade även dessa ansträngningar varit fruktlösa. I varje fall syntes denne man ha ett vitt förgrenat nät av alla slags förbindelser i sin hand, ty han kände såväl alla de i processen inblandade personerna, liksom han också syntes vara noga underrättad om den anarkistiska lärans utbredning i Amerika.

Hans flygblad voro alltid undertecknade med "Den okände". - I London väckte den gamle blott lite uppmärksamhet. Han talade sällan offentligt. Den revolutionära rörelsens flod i London driver i dag så många personligheter i förgrunden för att i morgon åter uppsluka dem - för att det i detta beständiga kommande och gående skall kunna skänkas synnerlig uppmärksamhet åt den flyktigt förbigående.

Nu frågade han engelsmannen efter några av de närvarande. Auban lutade sig tillbaka.

Han visade på en kvinna, som satt i hans närhet i enkel mörk dräkt. Hennes utpräglade drag förrådde ett levande intresse för allt, som tilldrog sig runt om henne, och hon talade livligt och skrattande med sin granne.

"Jag vet icke", svarade engelsmannen. Men så erinrade han sig att en gång ha sett henne i den tyska klubben och tillfogade: "Jag vet blott, att hon är tyska, en tysk socialist. Äregirig, men ett gott hjärta. Hon har länge arbetat i Berlin för avskaffandet av de prostituerades undersökning av läkarna".

Engelsmannen såg bort. Det var en ung man, som han likaledes kände helt flyktigt.

"Han ser varken ut som en diktare eller socialist. Tror han sig kunna förbättra världen med sina dikter? - Han skall en dag inse, huru onyttiga de äro och att människorna först måste ha bröd, innan de äro i stånd att tänka på något annat. När man icke har något att äta, så är det slut med poesien."

Den yngre skrattade över den gamles iver. Den gamle fortsatte ostörd, medan Auban mönstrade mängden:

"Man kan skriva de ömmaste kärleksdikter och som en slaktarmästare åse de blodigaste ohyggligheter och gå hän och dikta en jubelhymn åt de "tappra krigarna", mördarna, som komma bloddrypande från slakten. Man kan besjunga "folkets lidande" och i nästa minut i balsalen kyssa handen på "nådig frun", som kort förut har örfilat betjänten. Men vad tala vid då om? Säg mig hellre vem den där mannen är."

"En av våra parlamentskandidater. En karaktärslös stackare. En skrikhals. Om han hade haft makten, skulle han varit en tyrann. Men han fördärvar tillräckligt ändå."

Båda vände nu sin uppmärksamhet mot församlingen. Auban satt ännu försjunken i tankar. Plattformens stolar hade blivit besatta av ordförandena och representanterna för alla de föreningar, som arrangerat massmötet.

Man såg även några kvinnor bland dem. - Ordförandeplatsen hade intagits av en blek, omkring fyrtioårig man i högkyrkoprästernas dräkt. Han blev hälsad med bifall, då hans val till ordförande blev meddelat. Auban kände honom. Det var en kristlig socialist, som sedan många år tillbaka verkade bland de fattiga i East-End. På grund av hans åsikter hade rätten till utövandet av kallet berövats honom. Kyrkan är den största fienden till all karaktär.

Han öppnade mötet. Han förklarade, att detta var sammansatt av människor med de mest olika åsikter, av radikaler och antisocialister, så väl som av anarkister och socialister, vilka emellertid hade enat sig i den önskan, att protestera mot undertryckandet av den fria yttranderätten. Han vore icke anarkist, som de dömda i Chicago, han hade en stark motvilja mot deras doktriner, men han fordrade samma, eller än större frihet för deras talare och anhängare, än den han själv - en kristlig kyrkas präst - toge i anspråk för förkunnandet av sina egna åsikter. Rätten må vara lika för alla och tjäna det, som den erkänt som sanning och betraktar som sanning, och därför fordrade han i sin guds och mänsklighetens namn, frigivandet av dessa män.

Då han slutat, upplästes ett stort antal telegram, sympatiadresser och brev från alla delar av England. Många av dem blevo mottagna med jubel.

Auban visste, att många av dessa föreningar räknade sina medlemmar i tusental; bland de namn som upplästes hörde han några av största inflytande. Pennans män, vars verk alla läste - vad gjorde alla dessa, som liksom han själv voro övertygade om denna doms hänsynslöshet? De lugnade sitt samvete med en protest. Vad hade de kunnat göra? Deras inflytande, ställning och makt - skulle måhända varit tillräckligt stark och inflytelserik att omöjliggöra denna handlings verkställande gentemot en förbittrad och till medvetande kommen allmän förtrytelse. Men deras namn och protest förklingade här som allt för verkningslöst. Även de voro sin tids slavar, de, som kunnat vara dess verkliga herrar.

Auban blev uppskakad ur sina tankar av en stämma, som han ofta förnummit. Vid sidan av bordet uppe på plattformen stod en liten svartklädd kvinna. Under pannan, som till hälften var betäckt av tjockt, kortklippt hår, liksom av en krans, lyste svarta flammande ögon. Det vita halskråset och den mycket enkla, nästan kåplika, långt nedhängande dräkten syntes tillhöra ett förgånget århundrade. Blott få av församlingen tycktes känna henne; de som kände henne, visste emellertid, att hon var en av de trognaste, verksammaste och hängivnaste förkämparna i England för kommunismen. Även hon kallade sig anarkist.

Hon var icke någon medryckande talarinna; men i hennes röst låg denna stålklang av orubblig övertygelse, som ofta griper åhörarna mer än den mest glänsande föredragskonst.

Hon gav en bild av alla de händelser, som i Chicago hade föregått kamraternas häktande och dömande. Klart - steg för steg - passerade de revy för åhörarna...

Hon talade om åttatimmarsrörelsens uppkomst och utveckling i Amerika, om de tidigare årens bemödande att genomföra åtta timmars arbetsdag genom regeringen och dess resultat...

Hon förklarade, hur det kommit sig, att revolutionärerna i Chicago hade anslutit sig till rörelsen utan att låta bedraga sig om dess egentliga värde och betydelse; om den internationella arbetarassociationens outtröttliga bemödanden; och huru dessa män, som nu stodo ansikte mot ansikte med döden, hade blivit drivna fram i spetsen för rörelsen...

Hon försökte så att skildra den oerhörda oro, som hade föregått förra årets majdagar: den feberaktiga spänningen i arbetarkretsarna, den vaknande ångesten hos utsugarna... Den väldiga tillökningen av strejkande, ända till den dag, som alla väntat, den första maj, som slutligen skulle bringa avgörandet...

Sedan framkallade hon för församlingens blickar själva majdagarnas händelser: "- mer än 25,000 arbetare lade på en och samma dag ned arbetet; inom tre dagar hade deras antal fördubblats. Strejken hade blivit allmän. Kapitalisternas vrede kan blott jämföras med deras ångest. Varje kväll blevo möten avhållna i många delar av staden. Regeringen sände sina bödelsdrängar och lät skjuta på en av dessa fredliga församlingar. Fem arbetare stannade på valplatsen...

Talarinnan gjorde en paus. Av röstens klang hörde man hennes inre rörelse. Hon fortsatte:

"Till följande afton sammankallades ett möte på Haymarket av anarkisterna. Det är lugnt. Talarnas uttalande äro, trots föregående aftons händelse, så litet upphetsande, att Chicagos Mayor, beredd att upplösa mötet vid första olagliga ord, försäkrade polisinspektören, att han kunde sända hem sitt folk. Men i stället för att göra detta lät han det rycka fram mot de församlade. I detta ögonblick flög en bomb, från en obekant hand, in i angriparnas led. Polisen öppnade en mördande eld...

"Vem hade kastat bomben? - Möjligen kom den från en förtvivlads hand, som så ville försvara sig mot det nya nedslaktandet; måhända - det var den allmänna meningen bland arbetarna i Chicago - kom den från en polisagent, som haft det i uppdrag: vem känner icke de medel, som våra motståndare tillgripa för att kunna krossa oss? - Om det var så, då hade han gjort sin sak bättre än han själv tänkt.

"Vem har kastat bomben? - Vi veta det lika så litet som de åtta män, vilka under den oerhörda förskräckelsen, som efter detta ögonblick utbredde sig över Chicago, utan vidare blevo uttagna, enär de buro de mest bekanta namnen inom rörelsen, ehuru flera av dem icke ens varit närvarande vide mötet. Men vad gjorde det? Det hindrade domstolen lika så litet att hålla dem fångna, som det hindrade den att förklara dem skyldiga till hemlig sammansvärjning, trots att några av dem aldrig sett varandra förr.

"Varför ha de blivit dömda?" slutade hon. "Icke för att de begått någon förbrytelse - nej, emedan de varit de fattigas och förtrycktas förespråkare! Icke för att de skulle ha varit mördare - nej, emedan de vågat att öppna slavarnas ögon för orsaken till deras slaveri! Dessa män, vars tadellösa karaktär icke ens kunde smutsas av de häftigaste angrepp av den "offentliga meningens organ", bli hängda, emedan de oegennyttigt, sanna och trogna ha tjänat sin övertygelse, i en tid då blott den går oantastad, vilken går som lögnare tillsammans med lögnaren!"

Hon tystnade. Alla hade hört på med spänd uppmärksamhet. Nu applåderade många.

Auban följde henne med en genomträngande blick när hon utför plattformens trappa steg ned i salen och obekymrat satte sig på trappstegen, då alla bänkar voro upptagna. Det var, som om han ville tränga genom den hand som hon i fysisk smärta höll för ögonen, djupt ned i hennes själ, för att också här finna bekräftelse på sin djupaste övertygelse, vilken är den sista som står att förvärva: allt varandes egoism. Och även här tvekade han icke ett ögonblick att tillstå, att denna kvinna måste vara lyckligare i detta liv fullt av möda, uppoffring och umbärande, än hon skulle varit om hon fortsatt det liv, som låtit henne växa upp i välmåga och sorglöshet, och som hon lämnat för att - som hon och alla andra trodde - "tjäna mänsklighetens sak", under det hon även då, fastän fullkomligt omedvetet, blott följt sin egen lyckas kallelse.

Det minutlånga sorlet och bruset i salen avstannade och Aubans blickar och tankar vände sig åter mot tribunen, från vilken ordföranden ropade nästa talares namn.

"Se där", sade Mr Marell till Auban. "Denne unge man kommer från Chicago. Han skall förtälja er något därifrån. Han har i dag kommit hit från Liverpool."

Auban hörde uppmärksamt på; amerikanaren omtalade några av de mindre kända detaljerna från processen, vilka bättre än allt annat karaktäriserade behandlingen av de anklagade. Han beskrev tillvägagångssättet vid juryns tillsättande genom att citera bailiffs ord: "Jag har denna sak i mina händer och vet vad jag har att göra. Dessa människor bli under alla omständigheter hängda. Jag uppställer sådana män till val, som försvararna måste förkasta - tills de komma till dem som de måste antaga utan val..." Han skildrade statsvittnenas personligheter, dessa lögnaktiga skurkar, som fått pengar av polisen för att säga allt vad denna ville ha sagt... och de båda andra vittnena mot de åtalade, som man givit valet, att antingen bli hängda tillsammans med de andra, eller säga "sanningen" och bli lössläppta. "Skola icke sådana människor säga allt vad man fordrar av dem, när de ha döden eller friheten att välja på?" ropade talaren, medan högljudda instämmanden komma från alla delar av salen. Och när han återgav polisbefälhavarens brutala och beryktade ord: "- om jag blott haft tusen av dessa socialister och anarkister i en bunt, tillsammans med deras fördömda kvinnor, så skulle jag ha gjort kort process med dem;" och då han talade om denna ärelösa jury, som av Chicagos penningaristokrati blevo för sin "tjänst" erbjudna en belöning av hundratusen dollar genom ett av deras organ, utbröt en oerhörd storm av förbittring och förakt. Tillropen blevo högljudda, hotelserna hörbara och ännu varade oron bland församlingen, när den unge amerikanaren hade avträtt och en liten man med långt och tjockt skägg, grånande hår, klädd i en lång rock och med omisskännbar slavisk typ, hade intagit hans plats. Men ropen av förbittring och ovilja förvandlade sig plötsligt i jublande tillrop av erkännande och vördnad, hänförelse och sympati.

Det fanns säkerligen icke många bland dessa tusenden, som icke kände denne man, vilken blev hjärtligare hälsad än någon som helst av de engelska ledarna; det fanns icke många, som icke redan hört talas om hans märkvärdiga öden, hans underbara flykt från fångenskapen i Petersburg, hur han sedan kom till Frankrike och där på nytt blev fängslad och till sist fann en tillflyktsort här i England, - hört det omtalas på detta motsägande och mystiska sätt, vilket omgiver en även mindre bemärkt person med det främmandes och ovanligas skimmer; det fanns icke många, som icke visste vad denne man gjort och ännu gjorde för "saken". Hans skrifter, kringströdda i den "kommunistiska anarkismens" revolutionära organ på alla språk, bildade sedan en följd av år den outtömliga och ofta enda källan för de kommunistiska anarkisternas propaganda. Alla kände de dem, alla läste dem åter. Hans kraft, som förut varit vigd åt den hemliga, inre rörelsen i Ryssland, tillhörde nu internationalen; och säkerligen hade den senare vunnit lika mycket med honom, som den förra förlorat. Denna kraft var oersättlig, och emedan alla visste detta, tackade honom alla, som sågo honom.

Han var kommunist. Tidningen, som utkom på franska i Paris och som han, sedan det blivit honom omöjligt att uppehålla sig där, ledde från London, kallade sig "kommunisktisk-anarkistisk". Han hade försökt att i själfulla uppsatser i en av Englands mest betydande månadsskrifter framställa den "vetenskapliga grundvalen" för sina ideal, som han trodde sig våga att kalla anarkism. Men ej heller genom detta arbete, som gav ett ungefärligt begrepp om omfånget av författarens kännedom med avseende på socialismens alla frågor och om hans enorma beläsenhet, hade det lyckats Auban att skapa sig en föreställning om möjligheten att kunna omsätta dessa teorier i verkligheten. Och han kunde icke se något annat spira upp ur vanetron på denna nya och dock så gamla religion än ny missväxt av ofrihet, oordning och inre elände...

Under tiden hade den, som dessa tankar gällde, väntat i nervös oro - hur otaligt många gånger måtte han icke redan ha stått så vid stranden till det brusande människohavet! - att den bifallsstorm, som brusade mot honom skulle lägga sig. Nu började han med denna hårda, klara engelska, som talas av ryssarna, vilka tala alla de länders språk i vilka de leva. Man trodde sig först icke kunna förstå honom; men efter tre minuter var man med i hans levande och medryckande föredrag. "Vad äro tilldragelserna i Chicago?" frågade han. Och han svarade: "En hämnd på fångar, gjorda i kampen mellan de båda stridande klasserna. Vi protestera däremot som en grymhet och orättvisa. Det är våra motståndares skull", ropade han, "när sådana förbrytelser ständigt gör kampen allt fruktansvärdare, allt oförsonligare, allt mera förbittrad. Det är ingen angelägenhet, som blott angår det amerikanska folket: den orätt mot de besittningslösa arbetarna, som detta land utövar, träffar oss med samma tyngd. Arbetarrörelsen är enligt hela sitt väsen internationell; och arbetarna i varje land ha skyldighet att uppkalla sina kamrater i ett annat land och understödja dem mot de förbrytelser som begås mot dem."

Han talade icke länge, men vad han sade upprörde honom själv lika mycket som åhörarna. Hans ords djupa allvar, hans blixtrande ögon, hans flammande lidelsefullhet uppväckte hos den likgiltige en aning om sakens stora betydelse, om han icke förstod och styrkte anhängarna i tron på sakens rättfärdighet och storhet. I samma ögonblick han slutat, hade han lämnat sin plats, liksom om han ville undandraga sig den på nytt utbrytande bifallsstormen, och satt i nästa ögonblick åter blek och allvarlig bland åhörarna, med spänd uppmärksamhet följande den efterkommande talarens ord, vilken - som representant för en stor, liberal londonklubb - framhävde, att de tilldragelser, som i dag passera på andra sidan Atlanten, redan i morgon kunna återupprepa sig här...

Auban följde icke längre med vad denne och efterföljande talare yttrade. Han hade försjunkit i tankar. Han satt ännu lika orörlig som för en timma sedan med fötterna korsade över den framsträckta käppen, händerna vilande på kryckan, stirrande rätt framför sig. Talarnes röster, mumlet, bifallsropen och mängdens applåderande - allt klingade för honom som något fjärran avlägset. Han hade ofta under de senaste dagarna blivit överväldigad av denna känsla av frånvaro, vid genomströvandet av brusande gator. Då tänkte han på den dag, då människorna andades ut och åter en gång befriat sig från någon av sina tyranner, och på den dag, då detta värdelösa och förbannelsetyngda liv skulle bli hämnat genom många ohyggligheter. Och han tänkte på dessa martyrers hjältegestalter, på deras tysta offer och deras liv, som de blott vigt åt en enda tanke. Han tänkte på dessa, som, så ofta han såg någon av dem, redan tycktes gå med den dagens skugga på sin panna. Men han förmådde icke längre anse det som större och avundsvärdare än allt annat, att leva och dö så. - Den ungdomliga lidelsens glöd, som förtärt hela hans ungdom, hade försvunnit; den hade blivit till aska under förståndets kalla anda, som oupphörligt, rastlöst bekämpar alla våra virriga känslor, tills det slutligen tagit den sista tron på rättfärdigheten och själv blivit livets enda berättigade ledare och impuls.

Han hade sett för mycket blod flyta, för att han icke skulle önska, att äntligen se fredens följder. Men hur var väl detta möjligt, när målet blev ständigt oklarare, önskningarna ständigt omöjligare, och lidelserna mera fjättrade?! -

Åter skulle denna dag, på vilken han tänkte, upprepa sig! Åter skulle de oskyldigas blod flyta i strömmar, för att utplåna de otaliga förbrytelser, som begåtts av de mäktiga mot de svaga och viljelösa! Vad ville då alla dessa människor, som nu syntes så entusiasmerade, som funno så övertygande ord för sanningen? Protestera? När hade väl någonsin den privilegierade orätten, som köpte sig våldets makt, bekymrat sig om protester? -

Varför lågo de under? Emedan de voro svagare. Men vad är skulden härtill? Är det icke lika stor skuld att vara svag som att vara stark, om det överhuvudtaget finns någon skuld? Varför voro de icke de starkare?

Han fortsatte att dissekera och prova med sin genomträngande logiks grymma hårdhet. Den smärta, som här så vältaligt framträdde i alla miner och ord över att nödgas åse en förbrytelse, var icke den ändå mindre än den smärta, som beretts dem av ett verkligt försök att förhindra förbrytelsen? Varför nöjde de sig eljes all med att protestera och blott protestera?

Säkert hade de kunnat vara de starkare. Men av vilka andra orsaker voro de det icke, än emedan de voro de svagare?

Det hade kommit en stor kyla och tomhet i honom efter den utslocknade lidelsen. Det var som om han svävade i en isig evighet, utan rum och gränser och försökte under dödsångest att hålla sig fast vid det haltlösa. - -

Den gamle herrn, som satt bredvid Auban, såg i detta ögonblick på hans ansikte. Det var askgrått och i hans ögon flammade en utdöende eld.

Under tiden efterträdde den ene talaren oavbrutet den andre på tribunen. Rörelsen tycktes ännu vara i växande, ehuru det i hela den stora salen säkerligen icke fanns en, som icke redan gripits av den, undantagandes reporterna, som yrkesmässigt fyllde sina tidningar med notiser.

Auban hörde ingenting mer. En gång hade han rest sig till hälften, som om han beslutat att tala. Men han hade sett, att talarnes lista ännu icke var genomgången, och han lät bli att säga de ord, som i afton icke skulle bli sagda. -

Blott ännu en gång såg han upp, i den följande sista timman. Det hade nämnts ett namn på en man, som i England för länge sedan outplånligt inskrivit bland de mest glänsande i sin diktkonsts historia; som betecknades som konstens förnyare och en dess verksammaste befordrare; och som slutligen var en av de mest framstående representanterna och grundligaste kännarna av den engelska socialismen. Denne märkvärdige och enastående man - diktare, målare och socialist i en och samma person och mästare i allt - hade ynglingens livlighet och friskhet trots sina gråa hår. Ett av hans tallösa föredrag stod ännu oförgätligt för Auban, ett föredrag: "Det kommande samhället", som han den ena dagen höll i en av socialistiska ligans små klubblokaler inför hundrade, den andra dagen inför tusenden på offentligt möte i Edinburg eller Glasgow. Och aldrig hade bilden av det "fria samhället" framträtt för Aubans ögon i mera lockande och begärligt bedragande gestalt än under dessa ords gripande makt, vilka diktaren sökte giva tjuskraft och skönhet, konstnären plastik och fyllighet och tänkaren beviskraft och övertygelse. "Hur skönt skulle det icke vara, om det kunde bli så - hur allting skulle upplösas i harmoni och frid - " hade han då tänkt.

Som en gammal bard och patriark och på samma gång som den naturligaste och sundaste gamla engelsman, stod han där - en selfmade man - med blå löskrage och bekväm dräkt och mera berättade än talade om Chicagodagarna.

Det bifall, som hälsade honom vid hans framträdande och tillbakadragande, bar vittne om denne mans popularitet, vars livlighet och handlingskraft i den sociala rörelsen icke syntes känna någon trötthet.

Den tionde timmen var för länge sedan passerad, när ordföranden reste sig för att uppläsa resolutionen med sin klara, starka stämma. Händerna flögo i höjden - ingen reste sig vid kontrafrågan - resolutionen hade antagits enhälligt. Ett kabeltelegram blev avsänt till Newyork, där av samma anledning ett demonstrationsmöte skulle avhållas följande dag. Telegrammet bringade de här församlades önskan över havet. -

Så började salen långsamt tömmas. Den livligt samtalande, upprörda mängden trängde sig genom dörren ut i det fria, reporterna packade samman sina papper, enstaka ännu jämförande med varandra och tribunen blev tom. Blott den kvinna, som först hade talat, stod ännu vid sidan av ordföranden, ateisten och kommunisten bredvid kyrkoprästen och den kristligt-sociala demokraten.

Sannolikt lät hon giva sig ännu några namn för sitt lilla fyrsidiga månadsblad. När Auban såg dem båda, tänkte han hur innerligt deras åskådningar berörde varandra och att det dock blott var skenbara hinder, som stod emellan de båda.

Sedan han tagit hjärtligt avsked av den gamle, som ännu hölls tillbaka av den unge amerikanaren, gick han långsamt och ensam ut.

Auban kände en av dem som tillhörde de "oavhängiga", en ung man med blont skägg och hjärtliga drag. Han frågade honom efter Trupp och erhöll bekräftelse på att han icke varit tillstädes. - När han skulle till att gå ut, erhöll han ett slag på skuldran. Han vände sig om. Framför honom stod en sällsam gammal man, vars ansikte man knappast glömde, när man en gång sett det. Det var gammalt, infallet, genomfårat och skarpt markerat. Munnen låg djupt, så att den orakade hakan skarpt framträdde, överläppen var betäckt av en kortklippt, stripig mustasch, ögonen lågo dolda bakom ett par stora, stålbågade glasögon, men blixtrade fram vid ögonblick av rörelse, ännu givande ett drag av djärvhet åt detta gamla anlete, som fårats av bekymmer och mödor, dock blott för att låta dess karaktäristiska egenskaper framträda än tydligare. - För övrigt syntes den gamles gestalt vara nedtryckt av den hårt pressande tyngden av en ofantlig, överfylld läderväska, som hängde vid ena sidan. Om halsen bar han en knuten, mångfärgad ylleduk, som dolde skjortan, och vilken han aldrig lade från sig - även i den hetaste sommar - lika litet som den utslitna bruna kappan.

"hallå, gamle vän", ropade Auban och skakade hans hand, "är ni också här? - Kom, så ska vi dricka ett glas."

"Har ni också blivit godtemplare?" frågade Auban skrattande. Men den gamle gick redan i förväg.

De gingo in i det stora Public-House vid nästa gathörn. Den rymliga privatavdelningen i dess ända var tämligen tom, under det de övriga voro överfulla, Auban igenkände en grupp av engelska socialister, som likaledes hade övervarit mötet. Man skakade varandras händer.

Sedan tog han väskan från den gamle och gjorde sin beställning, varpå de satte sig på en av bänkarna.

Det hölls icke något socialistiskt möte i London, utan att den gamle var tillstädes. Sedan hur många år? Ingen visste det. Men alla kände honom. En och annan hade väl också redan tillfälligtvis hört något av hans originella tal eller anföranden och frågat, vem denna gamle gråhårige man var med de skarpa dragen, som med så ungdomlig lidelsefullhet slungade sina våldsamma anklagelser mot det bestående och med så ungdomlig värme försvarade sina broderskaps- och jämlikhetsideal. Då måste de ha fått det svaret, att det är en gammal kolportör, som förtjänade sitt uppehälle genom försäljning av socialistiska tidskrifter och broschyrer.

Han berättade gärna, och därvid hade han en gång omtalat för Auban, att han redan deltagit i chartiströrelsen; och Auban visste också, att hans broschyrer och flygblad funnos i Brittiska museet - detta det enda verkliga sociala institutet i världen - lika sorgfälligt bundna, katalogiserade och numrerade bland de miljoner andra böckerna, som det förgångna århundradets sällsyntaste handskrift.

Den gamle drog sin läderväska till sig och plockade upp. Obekymrad om de kringstående strödde han sorglöst sina tidningar och broschyrer omkring sig, medan han för Auban tog ut, vad denne ännu icke hade, och avgav med sin skarpa röst sina originella omdömen om de särskilda broschyrernas värde eller värdelöshet.

"Vad är detta?" frågade Auban och tog ett litet häfte, som ådragit sig hans uppmärksamhet. - "Impeachment of the Queen Cabinet, Parliament and People. Femtio års brutal och blodig monarkism". Auban såg förvånad på detta egendomliga opus' utstyrsel: det var satt med grova, helt igenom lika stora bokstäver, vilka blott till en del voro synliga, men på grund av sin oproportionerliga storlek alltid voro begripliga. Då papperet överallt var genomslaget av det oregelbundna trycket, var blott en sida tryckt och vartannat blad sammanklistrat; och då hela broschyren - åtta sådana blad - var klippt med sax, långsamt och oregelmässigt, så betraktade Auban den med förvåning. Han läste några satser, som i sällsamt interpunkterade vändningar utgjorde en våldsam anklagelse i lapidarstil mot konungahuset. - "Revolt, arbetare, revolt! Resen er!" läste han med centimeterhöga bokstäver på en av de följande sidorna.

Ett leende drog över den gamles ansikte. "Det är min jubileumsgåva till drottningen" ropade han.

"Se här", sade han och tog av sig sina glasögon. "Mina gamla ögon se icke längre. Därför måste jag hjälpa mig med att taga stora bokstäver, som jag kan känna med fingrarna, den ene efter den andre. - Det är inga tryckfel, blott interpunkteringen -"

"Satt med hjälp av fingrarna, utan hjälp av ögonen - och utan manuskript, ur huvudet - tryckt utan press, en sida åt gången, häftad och utgiven -"

Auban såg undrande på det oformliga trycket och tänkte med ett slags beundran på den oerhörda möda, det måste ha varit för den gamle att åstadkomma dessa få blad. Månne det i rotationspressens tidsålder ännu fanns ett liknande arbete, så groteskt till sitt yttre, närmast erinrande om den Gutenbergska boktryckerikonstens början? Auban läste: "Femtio års ständigt stigande kapitalanhopning och förbrytelser, begångna av de kungliga, aristokraterna och den förbannelsevärda klassen -" så började den, och fortsatte med en brokigt sammanblandad uppräkning av krigskostnaderna, en blandad mängd av namn, mest hämtade ur personlig erinran, för att sluta med en häftig önskan: "O, må förbannelserna från de tusende mördade och ihjälhungrade komma över dig, Viktoria Guelph, på din blodiga och brutala monarki -", och med växande undran läste Auban också den sista sidan, på vilken, i osammanhängande och virriga ord, lästes en flammande maning till uppror.

Även engelsmännen, som kände den gamle, hade nyfiket kommit närmare. Man köpte skrattande de exemplar han hade med sig.

Sedan plockade den gamle åter sina saker i sin väska, kastade den med ett kraftigt ryck över skuldrorna, satte på sig sina hattar - han bar alltid två filthattar dragna över varandra (det var en av hans oföränderliga egenheter) - på det gråa huvudet och lämnade stället med ett hårt, skärande skratt, ledsagad av Auban. De gingo tillsammans till Moorgatestationen. Den gamle talade fortfarande, till hälften för sig själv och så otydligt, att Auban hade svårt att förstå någonting; men han kände honom och lät honom lugnt fortsätta, så att den gamle på detta sätt alltid fick luft för sitt groll.

Ännu sedan han med en fast handtryckning hade tagit avsked av honom, såg Auban huru han, gestikulerande och talande för sig själv, fortsatte sin väg, Så försvann han i den drivande strömmen, och Auban gick fram till Moorgatestationens biljettlucka.

På den mellersta plattformen i det underjordiska jätterummet träffade han åter tillsammans med några bekanta, som väntande stodo och underhöllo sig med varandra.

Tågen rusade in och ut, upp och ned för trätrappan sorlade och trängde massan. Hallen var var full av vitgrå rök och ånga från maskinerna. Den strök över plattformen och de där stående, ringlade kring de otaliga svärtade pelarna, balkarna och postamenten, lade sig mjukt, som en slöja högt uppe vid taket och sökte sig slutligen väg genom luftöppningarna ut på gatan, till Londons liv och larm och brusande oväsen. -

"Nåväl kamrat, vad tänker ni om Chicago?" frågades Auban plötsligt av den vid sidan av honom sittande, en engelsk författare av sociala uppsatser och verk. Han var icke sympatisk för Auban, och det var författaren icke obekant, att Auban aldrig gjorde någon hemlighet av sina sympatier och antipatier. Trots detta trängde han sig på honom vid varje tillfälle. Auban visste mycket väl, att han med kallt hjärta skulle förbruka de förskräckliga förhållanden varom han frågade, liksom allting annat. Han såg honom ohövligt i ansiktet, utan att svara.

"Nåväl", fortsatte han, "tror ni, att någon skändlighet mot folket är för skändlig för bourgeoisien, när det gäller att behålla sina eländiga företrädesrättigheter?"

"Säkerligen, min herre", sade Auban, "skulle ni måhända följa en annan taktik, om ni varit vid rodret?" - och han såg på frågaren med sitt sarkastiska och överlägsna leende på läpparna, för vars skull han var så förhatad av alla, som icke älskade honom. Och utan ett ord vidare steg han upp, nickade och gick tungt och långsamt till det inrusande tåget, som efter en minuts larm, virrvarr och slående med dörrarna, drog honom med en rasande fart bortåt Kings Cross.

Tredje kapitlet.
De arbetslösa.

Nu hade världsstaden vid Themsen, den "största vårtan på jorden", åter att uppvisa ett varje år återkommande skådespel: den ohyggliga anblicken av dessa skaror, som blott ett övermått av elände - hungerdödens skräckfulla spöke - förmådde driva ut ur sina hålor, för att i hjärtat av staden, på den världsberömda plats, som är helgad åt hågkomsten av förgångna dagars "ära och storhet", ägna sig åt frågan. "Vad skall man göra för att kunna leva i morgon? Hur skall man kunna uthärda denna långa vinter, utan arbete, utan bröd?"...

Ty dessa olyckliga, som för länge sedan hade lärt, att det för dem icke fanns någon rätt till en fotsbredd av dess mark, eller det ringaste av dess rikedom - de hade nu också förlorat den sista "rätten": rätten att slita ihjäl sig för andra, och stodo nu ansikte mot ansikte med hungern, denna skräckbild, som är armodets trognaste ledsagare.

Det var förtvivlan, som drev dessa människor fram under offentlighetens ögon, dessa människor, vars beskedlighet och förnöjsamhet var så stor, att den upphörde att vara förståelig.

Den fuktiga, ovänliga oktober led mot sitt slut. Dagarna blevo kortare, och timmarna för nattens vilda liv blevo längre.

Redan i morgonstunden fylldes den vida, kala platsen vid Trafalgar Square med eländets gestalter.

Från alla delar av staden drogo de hit: lyckliga om nöden ännu icke tvingat dem att gå ifrån den egna bostaden, rumshörnet, smutshålen i källrarna eller på vinden; lyckliga även de, som under dagens lopp, genom någon lycklig slump lyckats driva upp så mycket att de kunnat få tak över huvudet i något lodging-hus - men på de flesta av dessa sjuka, bleka och trötta ansikten kunde man se, att de "vilat" hela den kalla natten på någon bänk vid Thames-Embankment, någon portgång, eller i genomgången till Covent Garden.

De "sysslolösa!" Ja, de läto mycket tala om sig i detta nådens år! Sedan 35 år tillbaka trädde de år efter år fram inför rikedomens anlete redan vid vinterns början. Och varje år blev deras antal större och större, deras uppträdande säkrare, deras fordringar bestämdare! Ännu stod the february-riots av 1886 i friskt minne, vilka icke avlupit utan plundringar. De hade ingenting gemensamt med något som helst parti; de hade inga utsedda ledare i Parliament House, som "försvarade" deras rätt - hungern var deras ledare och pådrivare; ingen organisation höll dem samman, men eländet svetsade dem till varandra. Varifrån komma i politiska och sociala upprorsdagar så plötsligt de okända medkämparna, som råttor ur sina hål - ah, det är rekryterna vid den stora tystnadens armé, vilka aldrig blevo medräknade, och dock så ofta åstadkommo avgörandet... Det är lemmarne i den stora massa, som kallar sig folk: de rättslösa, de utstötta, de namnlösa, dessa, som aldrig varit och nu plötsligt äro en avslöjad hemlighet och en väsenblivande skugga, en till liv uppvaknad skendöd, ett aldrig beaktat barn, som plötsligt mognat till man - det är folket!

Man räknade aldrig med det, då det icke besatt någon rätt; nu räknar det sig själv och dess antal förkrossar...

Ni lögnare, som i dess namn blivit stora, under dess täckmantel begått ert övervåld, hur har ni plötsligt blivit tillintetgjorda! Ni ha bedragit, förrått och sålt det - ett ord, ett spöke, ett intet var det, vilket ni behandlade som ni behagade - och nu träder det plötsligt fram för er! Fram för er i levande gestalt!...

Likgiltig, oförstående och hårdhjärtad, som alltid, stod bourgeoisien och dess regering även i år inför de arbetslösa. Då deras dagliga anblick började bli oangenäm, ropade man på polisen, och lät driva bort skarorna från squaren. De gingo in i Hyde Park; man lät dem vända tillbaka till squaren för att på nytt brutalt jaga bort dem.

Man retade dem för att kunna häkta dem; och när de kommo inför domarne, förklarade dessa deras uppträdande för "teatraliskt" - och icke en hand höjde sig för att slå dessa kanaljer i ansiktet. De vände sig till staten med en ödmjuk bön om arbete, och staten gav dem svaret, att den icke var i stånd att hjälpa dem - men deras blick räckte naturligtvis icke så långt, att de kunde se, att det just var denna stat som bringade deras undergång. Ifrån sina fruktlösa tiggerier om arbete hos ämbetsmännen vände de tillbaka, blott tröttare, hungrigare och mera förbittrade än förut; och när den tidiga morgonen grydde stodo skaror av dem hungrande och fruktansvärt upphetsade framför gallren till the Docks, där ett icke ringa antal kraftiga armar till fartygens lossning och lastning behövdes varje dag. De som lyckades att efter väntan under långa timmar tränga sig fram genom hänsynslöst bruk av nävar och armbågar och bliva antagna, de voro hulpna för en dag. Men jämförelsevis - hur ringa var icke deras antal! De flesta vände tillbaka till sina kamrater i lidandet med förtvivlan i hjärtat och en förbannelse på läpparna över det eländiga livet, för att höra vad de nu kunde råda dem till - de hade ju "ingenting att göra"...

Sedan veckor tillbaka ägde dessa sammankomster rum och sedan veckor tillbaka frambringade de dagliga londontidningarna - glada att ha nytt stoff att fylla sina ändlösa spalter med - långa artiklar till frågan om arbetslösheten: många visa råd - och icke ett spår till förståelse av den egentliga orsaken till eländet; många vackra ord - och ingen enda väg till räddning för de olyckliga. Alla hade var sitt botemedel mot det onda, framställt med en löjlig ton av ofelbarhet - men däri voro alla eniga, att det var en skam för ett "ordnat samhälle", att dessa förkomna stackare understod sig att offentligt visa sitt elände. Må de gärna hungra om dagen och frysa om natten under tystnad därborta i sina hål och gömslen, där man ingenting hör eller ser därav, men att så såra det goda samhällets estetiskt ömtåliga känsla genom den intima anblicken av all denna jämmer och smuts - vilken fräckhet! -

Det var en söndag - den näst sista söndagen i denna ovänliga och dystra månad - som Trupp beslutat sig för att använda sin fria eftermiddag till att skaffa sig ett riktigare begrepp om utbredningen och betydelsen av dessa sammankomster än vad han lyckats vinna genom sina vänners och arbetskamraters berättelser. Han hade under middagstimman varit i Clarkenwell Green, denna gamla välkända församlingsplats under många år för så många partier, hade där med återhållen vrede åhört en del av talet och drog nu framåt The Strand bortåt Trafalgar Square i ett ovanligt manstarkt tåg av arbetslösa, framför vilka bars en röd fana. Han hade ännu icke träffat någon bekant, men hade kommit i samtal med en bredvid honom gående, då denne, som såg honom röka, hade bett honom om en smula tobak för att "döva hungern". Samtalet hade snart blivit livligt trots att Trupp hade svårt för att uttrycka sig på engelska och knappast kunde förstå hälften och måste gissa sig till det andra, som blev honom berättat, då han i den närmsta av Lockharts Cocoashops för sina sista slantar köpt den andre, vilken såg sjuk och utvakad ut, några sandwiches. Han hade ju ännu arbete - hur länge, det visste han tyvärr icke.

Det var en lång, alldaglig lidandets historia som den andre berättade för honom: eländigt betalt arbete hela sommaren igenom; plötsligt slut; bit för bit av det lilla hushållet till pantlånaren; snart brist på det nödvändigaste till livets uppehälle; hans lilla barn dör av brist på näring; hustrun i ett arbetshus - och han själv: "jag går hellre och hänger mig, än jag går dit", slutade han.

Trupp betraktade honom - det var en redan gammal man med intelligent utseende - så frågade han honom:

"Många!" sade den andre. "Många, många! - säkert mer än hundratusende, och om barn och kvinnor medräknas, blir det ännu många flera! En halv miljon! De som komma tillsamman på Trafalgar Square är blott en liten del och av dem består en femtedel av yrkestiggare och dagdrivare, ficktjuvar och vagabonder och har ingenting att skaffa med de arbetslösa, vilka blott vilja ha ärligt arbete. Men man ger oss intet och låter oss hungra. Vi voro i går åter hos Board of Works -"

"Vad är det?" avbröt Trupp, som helt litet kände till stadens olika inrättningar.

"Det är myndigheten, som har de stora stadsbyggnaderna om hand - det ligger vid Squaren - och en av talarna åskådliggjorde, att themsenarbetena, om vilka det talats så mycket, skulle kunna påbörjas och giva arbete åt så ofantligt många av oss, och en annan talade om avloppskanalen och bildandet av fattigbyar i närheten av London -, men de vilja ingenting, de vilja ingenting -"

"Och ändå blir det i London årligen sammanbringat två och en halv miljon pund sterling för de fattiga; två och en halv miljon i frivilliga bidrag. Vart tar pengarna vägen? - Det skulle jag vilja veta!" -

		Anarkisterna. Kulturskildring från slutet av XIX århundradet / index2 (1910) Author: John Henry Mackay Table of Contents / Innehåll \| << Previous
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Comments? \|