- Project Runeberg -  Anarkisterna. Kulturskildring från slutet av XIX århundradet /
Första kapitlet. I hjärtat av världsstaden

(1910) [MARC] Author: John Henry Mackay
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Första kapitlet.
I hjärtat av världsstaden.

En gråkall oktoberkväll började breda sig över London. Det var i oktober samma år, som man för knappast fem månader tillbaka iscensatte löjliga fästligheter för en kvinnas femtioåriga regeringstid, vilken lät kalla sig "Drottning av Storbritannien och Irland och kejsarinna av Indien", och efter vilken år 1887 blev kallat"Jubilee Year".

Denna afton - det var den sista i veckan - kom en man från riktning av Waterloostationen och sökte sig väg genom oregelbundna, trånga och nästan tomma gränder fram till järnvägsbron vid Charing Cross. Då han långsamt - liksom trött efter timslång marsch - hade stigit uppför trätrappan, som förde till brons smala, längs skenorna löpande gångstig, och ungefär nått till mitten av floden, gick han ut i en av vattensidans runda utbuktningar och stannade där en stund, medan han lät människorna bakom sig driva förbi. Det var mer av vana än av egentlig utmattning, han gjorde halt och blickade ut över Themsen. Då han, trots sitt treåriga uppehåll i London, blott sällan varit "på andra sidan Themsen", så försummade han aldrig, att vid överskridandet av någon av broarna, återuppfriska den storslagna anblick, som London erbjuder från dessa.

Det var ännu så ljust, att han till höger bortåt Waterloo Bridge kunde urskilja lagerhusens dunkla massa och vid sina fötter, på Themsens spegel, se raderna av sammankopplade, storbukiga fraktpråmar och flottar; dock flammade redan aftonens ljus överallt borta i denna väldiga stads dunkla, jäsande kaos. De bägge lyktraderna på Waterloo Bridge gingo fram som två parallella linjer och varje ljus kastade sitt skarpa, flimrande sken djupt och långt ned i den dunkla, skälvande floden under det att de otaliga små lågor, som i terassformiga avsatser varje kväll belyste the Embankments och the Strand med sin omgivning, började flamma upp, Den lugnt kvarstående såg bortöver bron ljusen från de framilande vagnarna; bakom sig hörde han tågen från sydostbanan rasslande och dånande rusa in i hallen till Charing Cross, och åter rusa ut; såg under sig Themsens tröga vågor, med nästan ohörbart plaskande slicka på den djupt bortvältrande dunkelsvarta slammassan, och när han vände sig om för att gå vidare, öppnade sig för honom - genomdränkt av den vita floden av dagsklart elektriskt ljus - Charing Cross-stationens jättehall, denna medelpunkt för en varken dag eller natt vilande verksamhet...

Han tänkte på Paris, sin födelsestad, då han långsamt fortsatte. Vilken skillnad mellan Seinens breda, jämna och ljusa stränder och dessa stela höga massor hos vilka icke ens solen förmådde framtrolla något skimmer av glädje!

Han längtade tillbaka till sin ungdomsstad. Men han hade lärt att älska London med trotsets lidelsefulla, svartsjuka kärlek.

Ty man älskar London även om man hatar den...

Åter blir vandraren stående. Så starkt var den väldiga hallen upplyst, att han tydligt kunde urskilja klockan vid motsatta sidan. Visarna stodo mellan sju och åtta. Livet på gångbron syntes ha tilltagit, som om en människovåg spolat över från den ena sidan till den andra. Det var som om den dröjande icke kunde riva sig loss. Han betraktade ett ögonblick signalarmarnas oavbrutna lek vid infarten till hallen; så försökte han att med blicken nå Westminster Abbey, bort över skenorna och genom ett virrvarr av järnstolpar och vagnar; men han kunde icke urskilja mer än den skimrande siffertavlan på tornet till Houses of Parliament och de dunkla konturer av gigantiska stenmassor, som höjde sig däröver. Och överallt ett virrvarr av tusen och åter tusen ljus...

Åter vände han sig till den fria sidan, vid vilken han förut stått. Under hans fötter rullade Metropolitan Railways tåg med ett dämpat brusande; hela Viktoria Embankment låg under honom i dunkelt ljus ända fram till Waterloo Bridge. Stelt och allvarlig reste sig Cleopatras nålspetsiga torn i höjden.

Till mannen häruppe trängde ljudet av skratt och sång från de flickor och pojkar, som varje kväll upptogo kajens soffor."Do not forget me do not forget me" lydde refrängen. Stämmorna klingade hårt och gällt. "Do not forget me" - överallt kunde man höra det i London under Jubilee Year... Det var sången för dagen.

Den, som nu hade observerat ansiktet hos honom, där han just böjde sig över broräcket, skulle icke ha undgått att iakttaga ett sällsamt uttryck av hårdhet, som plötsligt behärskade honom. Fotgängaren hörde ingenting mer av det som tilldrog sig, det dämpade larmet och den triviala sången. En tanke hade åter gripit honom vid åsynen av den väldiga kajanläggningen; huru många människoliv äro väl söndermalda under dessa vita granitblock, som så säkert och oövervinnerligt staplats på varandra? Och han tänkte åter på detta tysta, obelönade, förgätna arbete, som skapat allt det mäktiga som han såg runt omkring sig.

Svett och blod blir borttvättat och en ensam höjer sig levande och beundrad på liken av miljoner onämnda, förgätna...

Liksom upphetsad av denna tanke, fortsatte Carrard Auban sin väg. Under det han passerade stenbågen vid slutet av bron, resterna av den gamla Hungerford Suspension Bridge, såg han till marken och påskyndade gången. Åter, som alltid, levde han i de tankar, åt vilka även han vigt sitt livs ungdom, och åter grep honom den gränslösa storheten av denna rörelse, vilken den senaste hälften av det nittonde århundradet har kallats den "sociala": att bringa ljus dit, där ännu mörkret härskar - till den tåliga undertryckta massan, som tigande långsamt dör, givande livet åt "de andra"...

Men då Auban stigit ned för trappan och befann sig i Williers Street, denna märkvärdiga lilla gata, som leder från the Strand till Charing Cross-stationen, fängslades han åter av det omgivande livet, Oupphörligt trängde det förbi honom: en del skulle till tåget, vilket just utspytt andra som snabbt ilade till the Strand; här talade en prostituerad med en herre i storm, som hon lockat hit med ett ord och en blick från sina trötta ögon, för att göra upp med honom om "priset", och där pressade en skara gatpojkar sina smutsiga ansikten intill en italiensk våffelbagares fönster, girigt följande varje rörelse hos den outtröttligt arbetande. - Auban såg allt: han hade samma - i iakttagelse övade - ögas uppmärksamhet för tioåringen, som sökte tigga sig till en penny av den förbiilande, genom att "slå hjul" för honom på de fuktiga gatstenarna, och för de förfallna dragen hos pojken, som trängde sig på honom, så fort han stannade, och sökte att lura på honom sista numret av "Matrimonial News" - "oumbärlig för alla, som önska gifta sig" - men genast vände sig till nästa man, när han såg, att han icke erhöll något svar.

Auban gick långsamt vidare. Han kände detta liv för väl, för att det skulle kunna förvirra eller bedöva honom; och dock grep och fängslade det honom alltid ständigt på nytt med hela sin makt. Han hade under detta år ägnat timmar och dagar åt sitt studium och alltid och överallt fann han det ständigt nytt och intressant. Och ju mer han lärde känna dess strömningar, dess avgrunder och omätliga djup, desto mera beundrade han denna enastående stad...

Sedan en tid var denna böjelse, som egentligen var mer än tillgivenhet, och mindre än kärlek, övergått till en upprörd lidelse. London hade visat honom så mycket - honom långt mer än invånarna och besökarna - och nu ville han se allt. Den oro som denna önskan orsakade, hade också denna eftermiddag drivit honom över på andra sidan Themsen, till timslånga vandringar i Kennington och Lambeth - dessa det förskräckligaste eländets kvarter - för att slutligen låta honom återvända trött och tillika modlös och förbittrad, för att nu vid the Strand visa honom återskenet, som baksidan till detta liv.

Han stod nu vid ingången till den dunkla och öde tunneln, som under Charing Cross löper fram till Northumberland Avenue. En banjos skrällande och darrande dån slog i hans öron; en grupp av förbigående hade sammanflockat sig. I dess mitt trakterade en gosse sitt instrument i en sönderriven karikatyrkostym och målat ansikte - vem har icke redan sett dessa "negerkomikers" bisarra gestalter uppföra sina larmande sångdanser i Londons gathörn? - under det att en flicka dansade efter ljudet med mekanisk likgiltighet, som icke syntes känna till någon trötthet. Auban kastade även en blick på barnets ansikte, när han gick förbi: likgiltighet och samtidigt en viss otålighet präglade detsamma.

"De underhålla hela familjen, de stackarna", mumlade han. I nästa minut har mängden skingrat sig och det lilla paret trängt sig igenom till nästa gathörn, där spelet och dansen börjar på nytt, tills polisen, den hatade, den fruktade, driver bort dem.

Auban gick genom tunneln, vars stenläggning var överhöljd av ett lager av smuts, som utsände en förpestad luft. Den var nästan tom; blott här och där smög sig en otydlig gestalt förbi honom utmed väggen. Men Auban visste, att under kalla och våta nätter och dagar, låg här, såväl som i hundrade andra genomgångar, hela rader av olyckliga, tätt vid varandra, pressade mot de kalla väggarna, och alltid väntande att i nästa ögonblick bliva skingrade av "lagens arm"; stora skaror av smuts och lump omkomma i hunger och nöd, "samhällets parias", de i sanning viljelösa... Och under det han steg uppför trappstegen vid slutet av den dystra gången, stod plötsligt för honom den scen, som han för omkring ett år tillbaka upplevt på samma plats, framstod med så förskräckande tydlighet, att han ovillkorligen stannade och såg sig om, liksom om den åter måste levande upprepa sig för hans ögon.

Det var en gråkall afton framemot midnatt och staden låg höljd i dimma och rök, som i en ogenomtränglig slöja. Han hade gått hit för att giva någon av de hemlösa de få kopparslantar, som de behövde, för att kunna tillbringa natten i ett logihus istället för ute i nattens isiga kyla. Då han gått ned för dessa trappsteg - tunneln var överfull av människor, som, efter att ha passerat alla det mänskliga eländets stadier, slutligen kommit till det sista -, såg han ett ansikte dyka upp framför sig, som han sedan aldrig kunnat glömma: dragen av en av utslag och blodiga bölder förfärligt vanställd kvinna, som, bärande ett dibarn vid bröstet, mera släpade än drog en fjortonårig flicka efter sig vid handen, under det att ett tredje barn, en pojke, klamrade sig fast vid kjolen.

"Bara två shilling, gentleman - bara två skilling". Han hade stannat för att ställa en fråga till henne.

"Bara två shilling - hon är ännu så ung, men hon skall göra allt vad ni vill -" och därvid drog hon flickan närmare, vilken darrande och gråtande vände sig bort.

En rysning genomilade honom. Men kvinnans tiggande och jämrande stämma ljöd åter.

"Var så god, tag henne då med. Om ni icke gör det, så måste vi sova här ute - bara två shilling; se bara, hon är så vacker." Och åter ryckte hon barnet till sig.

Auban kände hur ångesten smög sig över honom. Han vände sig omedvetet för att gå, oförmögen att kunna frambringa ett enda ord.

Men han hade ännu icke tagit ett steg, innan kvinnan plötsligt kastade sig skrikande till marken, släppte flickan och klängde sig fast vid honom.

"Gå icke bort! Gå icke bort!" skrek hon i förskräcklig förtvivlan. "Om ni icke gör det, så måste vi förhungra - tag henne med - hit kommer ingen människa mer, och till the Strand våga vi oss icke, - gör det dock - gör det dock!"

Men, när han utan att vilja det, såg sig om, sprang den framför honom liggande plötsligt upp.

"Kalla icke på polisen! Nej, kalla icke på polisen!" ropade hon hastigt i ängslan. Men, när hon steg upp, återvann Auban sitt lugn. Utan ett ord grep han i fickan de pengar han fick tag i.

Kvinnan utstötte ett glädjeskri. Åter tog hon flickan i armen och ställde framför honom.

"Hon skall gå med er, gentleman, - hon skall göra allt, vad ni vill" - tillfogade hon viskande. Auban vände sig om och gick så fort som möjligt genom leden av sovande och druckna bortåt utgången, ingen hade observerat scenen.

Då han kom fram till the Strand, kände han, hur hjärtat klappade och händerna darrade.

Åtta dagar därefter sökte han kväll efter kväll i tunneln vid Charing Cross och dess omgivning efter kvinnan och barnen, utan att kunna återfinna dem. Det hade legat någonting i flickans ögon, som oroade honom. Men ögonblicket hade varit för kort, för att han skulle kunna ha känt, vad som doldes i denna avgrund av elände och rädsla...

Sedan glömde han denna scen för det oerhörda elände som dagligen visade sig för honom, och dagligen såg han åter på gatan armodets barn - barn på tretton, fjorton år - bjuda ut sig - och han kunde icke hjälpa.

Vem var mest beklagansvärd, modern eller barnen? Hur stort måste inte bådas elände vara, hur förskräcklig deras förtvivlan, hur vansinnig deras hunger? Men bourgeoisifruarna talar med avsky om "vidundren av mödrar" och "förfallna barn", - de fariséerna, som under samma förhållande skulle ha gått precis samma väg. --

Medlidande! Jämmerligast av våra lögner! Vår tid känner blott orättvisa. Att vara fattig, är numera den största förbrytelsen. Väl så. Så mycket fortare måste förståelsen komma, att enda räddningen ligger däri, att uraktlåta denna förbrytelse.

"De vansinniga - ingen av dem ser varthän medlidande och kärlek bringat oss -." Hans ögon voro fuktiga vid erinringen av den kamp, han måst utkämpa för att vinna denna klarhet.

Hur tydligt han tyckte sig denna afton, vid passerandet av tunneln, åter höra kvinnans jämrande, förtvivlade stämma och hennes genomträngande: "Do it! do it!" Och ur det töckniga dunklet uppdöko åter flickans skygga, sjukliga ögon.

Han vände tillbaka och passerade än en gång tunneln. Innan han vände sig mot the Strand, vek han emellertid av i en av sidogatorna, som gick ned till Themsen. Han kände dem alla: - dessa gränder, dessa vinklar, dessa in- och genomgångar: här var teaterns nyktert gråa baksida, vars frontsida översvämmade the Strand med ljus. Och detta smala trevåningshus

med blindfönstren var ett av dessa beryktade logihus, bakom vars murar varje natt utspelades scener av förfall, vilka även den mest sinnligt urartade fantasi icke vågar utmåla. Här bodde ännu eländet och i nästa, lugna gata fanns redan välståndet - och så blandades båda om varandra, ända bort till den lilla Savoy-kyrkan, omgiven av sina kala träd - och till de förnäma, slutna Temple-byggnaderna med sin härliga trädgård...

Auban kände allt, till och med den evigt tomma, breda, välvda gång, som under gatorna för till kajen och genom vars övergivna, hemlighetsfulla stillhet livet vid the Strand låter som det fjärran bruset av den ständigt sista och ständigt första vågen mot den öde sandbädden...

Kylan blev med de framåtglidande timmarna allt kännbarare och sipprade ut i Londons fuktiga dimma. Auban började bliva trött och ville hem. Han vek av mot the Strand.

"The Strand!" Där låg den framför honom, förbindande West-End och City, upplyst av otaliga ljus från sina butiker, genombrusad av en aldrig stannande, aldrig slutande människoflod: två delade strömmar, den ena upp till St. Pauls, den andra böljande nedåt till Charing Cross. Emellan de båda ett bedövande virrvarr av en oavbruten vagntrafik: en omnibus, klumpig, översållad med brokiga reklamer, lastad med människor; en hansom, lätt, behändigt glidande fram på sina två hjul; långsamma lastvagnar; röda, tillslutna Royal Mail-postvagnar; starka, breda Fourwheelers*; och däremellan framsusande, slingrande cyklister, knappast urskiljbara i den dunkla massan...

*) En fyrhjulig hästdroska.

East End är armodet och arbetet, sammanlänkade genom vår tids förbannelse: slaveriet; City är ockraren som säljer arbetet och inhöstar vinsten; West-End är den förnäme dagdrivaren, som förbrukar densamma. The Strand är en av de svällande ådror, genom vilket det guldvordna blodet rinner; den är rivalen till Oxford Street, och spjärnar mot för att icke bli besegrad av denna. Oxford Street är Londons hjärta. Det bär ett namn som hela världen känner. Den är en av de få gator, till vilka människor från alla stadsdelar drager: den fattige drar hit sina lumpor, den rike sitt siden. Om du öppnar dina öron, kan du höra alla världens språk. Restaurangerna ha italienska ägare, vars kypare tala franska med dig; bland de prostituerade äro mer än hälften tyskor, som antingen går under här, eller förvärva sig så mycket, att de kunna återvända till fosterlandet och där bliva "anständiga".

Vid the Strand ligga de mäktiga domstolarna, och man vet icke, om man har skådespelare eller förryckta framför sig, när man ser domarna ila framför sig i sina långa mantlar och vitpudrade peruker med den sirliga hårpiskan - alltsammans yttre värdighetstecken för en värdelös komedi, som varje förnuftig innerligt föraktar och utskrattar -. The Strand förenar ett förvirrande antal ämbetsmän, vars existens du aldrig någonsin i ditt liv hört omtalas, om de utpekas för dig i sina kalla Somerset-hus; och The Strand har sina teatrar, flera teatrar än någon gata i världen.

Så ter den sig första gången för främlingen, som kommer från Charing Cross-stationen och för vilken den avslöjar sina mest trånga och sammanpressade hus; så skall den vara sista gången för den, som lämnar London och skänker den sina sista timmar.

Auban dök in bland människovågorna. Nu, då han passerade Adelphi, och gatans elektriska lyktor - långt överstrålande gasflammorna - övergöt honom med sitt snövita ljus, kunde man se, att han haltade. Det var nästan omärkbart, när han gick fort, men när han gick långsamt drog han vänstra foten efter sig och stödde sig tyngre på käppen.

Vid Charing Cross-stationen hade rörelsen tilltagit. Auban stannade några ögonblick vid en av ingångarna. Ingången till Williers Street, vilken han för några minuter sedan hade korsat längre ned, var belägrad med blomsterförsäljerskor, som frusna och trötta dels oupphörligt sysslade bakom sina halvtomma korgar, dels försökte förmå de förbigående med sitt oavbrutna:"Penny a bunch!" att köpa sina jämmerliga blomsterbuketter. En policeman drev en av dem rått tillbaka; hon hade vågat sig några steg upp på trottoaren; och hon vågade sig icke en enda tum över gränsen till sidogatan. Tidningspojkarnas gälla skrik om vartannat, vilka vilja ha slut på sina sista specialnummer, för att sedan i "Gattis Hungerford Palace" kunna tilljubla Charlie Cobom - den "inimitable" - sitt bifall, skulle vara odrägligt om det icke blivit överröstat av vagnsrasslet mot stenläggningen på förgården till Charing Cross (något som den med asfalt och träbeläggning bortskämde West-End-bon knappt känner till längre) och av omnibuskuskarnas högljudda rop.

Med den säkerhet, som blott förlänas av en lång kännedom om storstadens gatuliv, använde sig Auban av första tillfälle att korsa gatan, då vagnsraden visade en lucka, och medan trafikfloden i nästa ögonblick åter flöt samman bak honom, passerade han förbi St. Martin-kyrkan, kastade en blick på den i dödstystnad liggande Trafalgar Square, gick genom den dunkla och trånga Green Street, utan att det ringaste bekymra sig om den cabby, som med undertryckt stämma ropade till honom från sin kuskbock, att han hade "något att säga honom" - något från en "ung dam" - och befann sig efter tre minuter vid den upplysta ingången till "Alhambra", från vilken försenade besökare icke ville låta avvisa sig, då de ännu hoppades kunna erhålla en ståplats i det överfyllda huset. Auban gick likgiltigt förbi, utan att kasta en blick på de skimrande fotografierna av yppiga balettöser - reklamprover ur den nya Monstre-Ballet "Algeria", till vilken halva London strömmade Trädgården i Leicester Square's mitt låg höljd i dunkel. Shakespeares staty kunde icke längre urskiljas från stängslet. "There is no darkness but ignorance" - stod där. Vem läste det?...

På Squarens nordsida härskade en livlig trafik. Auban måste passera genom skaror av prostituerade fransyskor, vars högljudda skratt, skrik och larmande överröstade allt. Deras överlastade och smaklösa toaletter, deras skamlösa erbjudande, deras oupphörliga:"Chérie, chérie -" med vilket de trängde sig på den förbigående och förföljde honom, erinrade honom om midnattstimman på de yttre boulevarderna i Paris.

Överallt syntes tiden vilja visa honom den mest vanställda sidan av sitt ansikte.

Framför honom gingo två unga engelskor. De voro knappast mer än sexton år. Deras upplösta, av dimman fuktade, blonda hår hängde långt nedöver nacken. När de vände sig om, visade honom en blick på deras trötta, bleka drag, att de sedan länge vandrat så - ständigt samma korta sträcka, kväll efter kväll -; vid ett gathörn omtalade en tyska med kölnerdialekt och högljudd röst - alla tyskar skrika i London - för en annan, att hon sedan tre dagar icke ätit något varmt och sista dagen överhuvudtaget icke ätit alls: affärerna blevo ständigt sämre. Vid nästa gathörn uppstod en sammanlöpning av människor, i vilken Auban blev indragen, så att han tvingades att taga del av den scen, som nu utspelades: en åldrig kvinna, som försålde tändstickor, hade råkat i strid med en av de prostituerade. De skreko till varandra. "Där" - vrålade den gamla och spottade den framför henne stående kvinnan i ansiktet, men i samma sekund hade hon fått skymfen tillbaka. Ett ögonblick stodo båda ordlösa av vrede. Den gamla stack darrande sina askar i fickan. Så slogo de ömsesidigt naglarna i ögonen på varandra under de kringståendes bifallsvrål, och vältrade sig under skymford omkring på marken, tills en av åskådarna ryckte dem ifrån varandra, varpå de plockade upp sina saker - den ena sin brutna paraply, den andra resterna av sin hatt - och hopen skrattande skingrade sig åt alla håll.

Auban fortsatte bortåt Picadilly Cirkus. Denna scen - en bland tusende - vad var den annat, än ett nytt bevis för, att den metod, att hålla folket i råhet, för att sedan kunna tala om "mobben" och dess förfall, ännu visade sig vara förträfflig?

Musikhallar och boxningar - de utfylla den fattiga klassens få fristunder i England, jämte bön och predikan på söndagen - förträffliga medel mot "tidens förskräckliga ondska" - folkets uppvaknande till andlig självständighet.

Auban stötte ofrivilligt häftigt med käppen i marken, vars handtag han höll fast omslutet.

Squaren, som han just lämnat, Picadilly och Regent Street är varje afton och natt den livligaste och mest frekventerade marknaden för levande kött i London. Hit kastar världsstadens nöd, understödd av fastlandets "civiliserade" stater ett tillbud, som till och med överstiger en omättlig efterfrågan. Från skymningens inbrott, hela natten igenom, till den nya dagens inbrott behärskas livet på denna trafikens centralpunkt av prostitution, och synes vara den axel omkring vilket det uteslutande roterar.

Hur underbart bekvämt - tänkte Auban - göra sig dock icke herrar ledare av vårt offentliga liv! Där deras förnuft står framför logdörren och de inte kommer vidare, heter det genast: ett nödvändigt ont. Fattigdomen - ett nödvändigt ont; prostitutionen - ett nödvändigt ont. Och dock givs det ingenting mindre nödvändigt, intet större ont än dessa själva! Det är de, som vilja ordna allt, men bringa allt i oordning; vilja leda allt, och avleda allt från de naturliga vägarna; vilja befordra allt, och hämma allt i sin utveckling... De låta skriva tjocka böcker om, att det alltid varit så, och alltid måste så förbli, men för att ändå göra någonting, åtminstone skenbart, börja de "reformera". Och ju mer de reformera, desto värre blir det runt om. De se det, men vilja icke se det; de veta det, men våga icke veta det! Varför? De voro då onyttiga - och i våra dagar måste ju en var göra sig nyttig. Det är icke längre tillräckligt med att blott leva i materiellt välstånd och lugn. "Bedragna borgare! från första till sista", sade Auban, skrattande för sig själv; och det låg nästan ingen bitterhet längre i hans skratt.

Men denne man, som visste, att det aldrig och ingenstädes gavs rättvisa på jorden, och som föraktade tron på en himmelsk rättvisa, som en medveten lögn av köpta präster, eller fruktade det medvetslösa och tanklösa hängivandet åt denna lögn, han anade med rysningar, så ofta han lade hand vid prostitutionens ruttna sår, att här var en väg på vilken en trög rättfärdighet långsamt, mycket långsamt kröp uppför, från de lidande till de levande.

Vad är folket för de besuttna - folket, som man "icke törs behandla för väl", för att det icke skall bli övermodigt? Lika berättigade människor med samma önskan till livet, som de själva? Dåraktiga svärmerier! En arbetsmaskin, som måste underhållas, så att den kan göra sin tjänst. Auban kom ihåg en strof ur en engelsk sång: "Våra söner tjäna dem om dagarna, våra döttrar tjäna dem om nätterna --"

Dess söner - goda nog att arbeta. Men på avstånd - på avstånd. En handtryckning åt dem, som arbeta för dem? Det är deras plikt att arbeta. Och dessa händer äro så smutsiga - av arbetet under en evigt varande dag.

Dess döttrar - goda nog till avloppskanal åt deras lustars tröga ström, som eljest skulle gå ut över de egna mödrarnas och döttrarnas själar, som hållas för obefläckade och rena. Dess döttrar om natten! Vad köper man icke för guld av de hungrande och förtvivlade?!

Men här - endast här! - drar dessa offrade sina mördare in i sitt fördärvs strömvirvel.

Liksom ett dunkelt hotande moln breder sig en hel här av förskräckliga sjukdomar ut över hela vårt könsliv - här rasande tygellöst, där inhägnat inom äktenskapets onaturlighet -, sjukdomar, vid vars namn alla blekna, enär ingen är säker för dem. Och liksom de redan genomfrätt en oöverskådlig del av våra dagars ungdom, så stå de sedan färdiga att fullborda en outtalad förbannelse över en ännu slumrande generation.

Auban blev tvungen att se upp. Ut från Londonpaviljongens restaurant, vars gaslyktor kastade sitt ljushav över Picadilly Cirkus, tumlade en skara unga män av jeunesse dorée*. På deras själlösa, brutalt utlevade ansikten stod hela deras sysselsättning blott alltför tydlig: sport kvinnor och hästar. De voro naturligtvis i full dress, men cylindrarna voro knäckta och under de svarta frackarna skymtade skrynklade skjortor, nedsmutsade av whisky och cigarraska. Under råa skratt och cyniska utrop omringade några av dem några demimonder, under det de andra skreko efter droskor, som snabbt kommo framilande; de sig tillgjort värjande damerna skötos in och de drucknas sång dog bort i ljudet av vagnens bortrullande.

*) Jeunesse dorée (uttalas: schöness doré) betyder gyllene ungdom och är ett uttryck som uppkom under franska revolutionen: numera betecknar uttrycket den nöjeslystna, slösaktiga delen av en storstads manliga ungdom.

Auban tog en överblick av platsen. Där framför honom - med Picadilly bakom - bredde sig en rikedomens och vällevnadens värld: den aristokratiska världens palats, de stora klubbarna, de överflödande butikerna, den fashionabla konsten - hela den "stora världens" övermättade och raffinerade liv...skenets bedrägliga liv...

Den kommande revolutionens blixt måste först slå ned här. Det kunde icke bli på annat sätt...

När Auban passerade gatan, föll hans uppmärksamhet på en mans lumpklädda gestalt, som oavlåtligt, så ofta trafiken tillät det, rengjorde övergången från spåren av vagnar och hästar och, för varje gång hans kvast utfört arbetet, väntade beskedligt på deras uppmärksamhet, vars fötter han skyddat från beröringen med smutsen. Auban fick lust att se, hur denna tjänst överhuvudtaget blev observerad. Han lutade sig omkring fem minuter mot lyktstolpen framför ingången till Spiers och Ponds restaurant och åsåg den gamles outtröttliga arbete. Under denna tid överskred omkring trehundra personer gatan med torra fötter. Ingen såg den gamle.

"Ni gör inga goda affärer?" frågade han honom, när han kom honom närmare.

Den gamle dök ner i fickan på sin trasiga rock och visade honom fyra kopparslantar.

"Det är allt på tre timmar." -

"Det räcker inte för ert nattlogi", sade Auban och lämnade honom ett sexpencemynt.

Den gamle såg efter honom, när han med sina trötta steg sakta gick över platsen.

Bakom Auban försvann platsens ljus och de regelbundna, ljusa husen vid Regents Streets kvarter; och medan platsen bakom honom smalnade och det brusande larmet avtog, gick han längre, ständigt längre in i det dunkla hemlighetsfulla virrvarret av gator i Soho...

*       *
*

Vid samma tid - klockan var snart åtta - kom en man på omkring fyrtio år österifrån framåt Wardour Street i riktning från Drury Lane med en osäker raskhet i gången, som förrådde, att han befann sig i en trakt där han var okänd och dock gärna ville hastigt nå ett bestämt mål - en man, klädd som en arbetare, vilka i London blott skilja sig från borgarna genom större enkelhet. Då han stannade - övertygad om, att han svårligen skulle bli tillfredsställd i sin otålighet genom att fortsätta på den inslagna vägen - och frågade några pojkar framför ett av de tallösa Public-husen efter vägen, visade dessas förspillda bemödanden att göra de utbedda upplysningarna klara och begripliga, att frågaren måste vara utlänning.

Emellertid syntes denne slutligen ha förstått förklaringarna, ty han slog nu in i en helt annan riktning, än den förut intagna. Han vände sig åt norr. Sedan han gått igenom två eller tre av de lika dunkla och smutsiga och varandra fullständigt liknande gatorna, befann han sig plötsligt i det bedövande larmet från en av dessa handelsgator, i vilka de fattiga kvarterens befolkning om lördagskvällarna göra sina inköp med den gångna veckans lön för de närmaste dagarna. Gatans sidor voro besatta av två ändlösa rader av tätt intill varandra stående vagnsbord och hyllor, tätt belagda med alla de tusende förnödenhetsartiklar som behövas för det dagliga livet; och mellan dessa, liksom på den smala trottoaren förbi de öppna och överfulla bodarna, trängde och pressade sig en orolig och köpslående massa, vars skrik och larm blott överröstades av de gälla ropen från de utbjudande säljarna. Hela gatan låg i hela sin längd belyst i bländande klarhet från det fladdrande skenet av en otalig mängd fotogenlampor, en belysning så stark, som aldrig dagsljuset här förmådde åstadkomma. Den fuktiga luften var fylld med en tjock, kvalmig rök och marken var översållad med söndertrampade avfall av alla slag, som ännu mera försvårade trafiken på den slippriga, oregelbundna stenläggningen.

Arbetaren, som frågat efter vägen, hade råkat in i vimlet och trängde sig fram så fort det gick. Han hade knappast en enda blick för de runt om uppstaplade varorna: bänkarna med de stora, råa, blodiga köttstyckena; de toppade kärrorna med grönsaker av alla slag; borden, fulla med gamla kläder och järnsaker; de långa raderna av sammanbundna skor, som över hans huvud sträckte sig framåt gatan; för hela det ogenomträngliga virrvarret av kramhandel, som omslöt och pressade honom. Då en kärra, under ovett och svordomar från mängden, hänsynslöst trängde sig fram, passade han på tillfället att gå bakom denna och kom på detta sätt hastigare än han hade hoppats fram till hörnet av nästa tvärgata, där trafiken åter delade sig och möjliggjorde ett ögonblicks uppehåll.

När han här såg sig om, fick han plötsligt syn på Auban på andra sidan gatan. Överraskad att se sin vän så oförmodat och i dessa trakter, skyndade han icke till honom genast; och då - när han redan halvvägs passerat gatan - trädde han tillbaka in i trängseln, behärskad av tanken: vad gör han här? - I nästa ögonblick såg han uppmärksamt över till honom.

Auban stod mitt i en flock halvdruckna män, som belägrade ingången till ett Public-house i förhoppningen att bli inbjudna av någon bekant: - "Have a drink!" Han stod något framåtlutad, stödjande sig med båda händerna på sin mellan benen inklämda käpp och stirrade oavvänt in i den förbidrivande trängseln, liksom han väntat, att ett bekant ansikte skulle dyka upp däri. Hans drag voro allvarliga; omkring munnen låg ett skarpt veck och hans djupt liggande ögon hade en stel och dunkel glans. Hans slätrakade kinder voro magra och hans skarpa näsa gav det smala ansiktets fina drag ett uttryck av stark viljekraft. En mörk, vid kappa hängde vårdslöst nedåt den ovanligt långa och smalskuldriga gestalten, och när den andre från motsatta trottoaren såg honom stå så, föll det honom första gången in, att han sedan år tillbaka aldrig sett honom annorlunda än i samma vida kläder med samma bekväma snitt och samma dunkla färg. Lika enkelt och dock så påfallande hade hans yttre uppträdande varit, då han lärt känna honom i Paris - hur länge sedan var det, sex ... sju år? - och lika oförändrad som då, stod han nu tvärs över gatan, med samma regelbundna skarpa och mörka drag, kanske något blekare och mera grånad, vårdslös och obekymrad i tankfullt grubbel mitt i lördagskvällens nervösa och glädjelösa liv i Soho.

Nu kom han emot honom, stelt blickande framför sig. Men han såg honom icke och skulle gå förbi.

"Auban!" ropade den andre.

Den anropade ryckte icke till, utan vände sig långsamt åt sidan och såg in i den ropandes ansikte med en tom och frånvarande blick, tills den andre fattade honom i armen:

"Auban"!

"Otto?!" frågade den tilltalade då, fast utan förvåning. Och så, nästan viskande och i en beslöjad ton, en bävande, beslöjad ton från en uppvaknande, som tyst berättar om sina hemska drömmar, för att icke väcka dem till verklighet: "Jag tänkte på något annat: - på eländet, hur stort det är, hur oerhört, och hur långsamt ljuset kommer, hur långsamt..."

Den andre såg förvånad på honom. Men Auban skrattade redan - hastigt uppvaknad - och frågade i sin vanliga behärskade ton:

"Men hur i all världen kommer det sig, att du kommer från ditt East-End hit till Soho!"

"Jag har gått vilse. Var är egentligen Oxford Street? Där, icke sant?"

Auban tog honom skrattande vid axlarna och vände honom om.

"Nej, där! - Hör på: framför oss ligger norra delen av staden, med Oxford Street i hela sin längd. Bakom oss ligger the Strand, som du känner väl till. Där, varifrån du kommer - du kommer väl österifrån? - är Drury Lane, och det förutvarande Seven Dials, om vilket du säkert redan hört talas. Seven Dials, fattigdomens tidigare helvete; numera 'civiliserat'. Har du då ännu icke sett den beryktade fågelhandlargatan? - Se", fortsatte han, utan att invänta svar och gjorde med sin hand en rörelse åt öster, "i dessa gator fram till Lincolns Inn Fields är en stor del av West-Ends elände sammanträngt. Vad tror du, man icke skulle giva, om man kunde sopa bort det och tränga det mot öster? - Vad tjänar det att draga breda gator därigenom, liksom Hausmann, Seineprefekten har gjort i Paris, för att lättare kunna möta revolutionen, vad nyttar det? Det tränger sig blott tätare samman. Det går ingen lördagskväll, som jag icke genomkorsar detta kvarter mellan The Strand och Regents Street och Lincolns Inn -, det är ett rike för sig, och jag har sett väl så mycket här som i East-End. - Är du här för första gången?"

"Ja, om jag icke misstar mig. Låg icke klubben här förut?"

"Jo. Men närmare Oxford Street. För övrigt bor här en mängd tyskar - åt Regents Street till, i de bättre gatorna -."

"Var är då eländet som värst?"

"Som värst?" Auban tänkte efter ett ögonblick. - "Om du sneddar in i Drury Lane - Wild Streets Courts; sedan det förskräckliga virrvarr av nästan sammanstörtande hus i närheten av Old-Curiosity-Shop med de smutsiga genomgångarna, som Dickens har beskrivit; i allmänhet Drury Lanes sidogator, isynnerhet i norr, vid Queen-Street; och åt detta håll framförallt det tidigare Dials, helvetenas helvete -."

"Känner du alla gatorna här?"

"Alla."

"Men du kan icke se mycket av det. Fattigdomens tragedier spelas upp bakom murarna."

"Men hur ofta ändå - sista akten! på gatan."

De hade gått långsamt framåt. Auban hade lagt sin arm i den andres och stödde sig trött på honom. Trots detta haltade han starkare än förut.

"Och vart skall du hän, Otto", frågade han.

"Till klubben. Vill du icke med?"

"Jag är litet trött. Jag har varit hela eftermiddagen därborta." Men, då han kom att tänka på, att den andre blott skulle se en förevändning för ett avböjande i dessa ord, tillfogade han raskare: "Men jag går med ändå. Det är ju ett gott tillfälle; eljest kommer jag icke dit så snart. - Så länge sedan vi överhuvudtaget sett varandra! -"

"Ja, nästan tre veckor sedan!"

"Jag lever allt mer för mig själv. Det vet du. Vad skall jag i klubben? Dessa långa tal, alltid om detsamma - vad skall det tjäna till? Allt det där är blott tröttande."

Han märkte väl, hur oangenämt det var för den andre, det han sade, och hur denne ändå sökte förlika sig med riktigheten av hans påstående.

"Jag är ännu, liksom förr, hemma ifrån kl. fem varje söndagseftermiddag. Varför kommer du aldrig mera?"

"Emedan alla möjliga komma tillsammans hos dig: bourgeois, socialdemokrater, litteratörer och individualister -."

Auban skrattade. "Tant mieux.  Diskussionerna kunna blott vinna på detta. Individualisterna äro ändå de förskräckligaste - icke sant, Otto?"

Hans ansikte var fullständigt förändrat. Nyss ännu dystert och slutet, visade det nu ett hjärtligt drag av vänlighet och fryntlighet.

Men den andre, som blivit tilltalad med Otto och hette Trupp, syntes blott bliva oangenämt berörd därav, och han nämnde ett namn, som visserligen icke jagade bort lugnet från Aubans panna men fullständigt stannade leendet på hans läppar.

"Femton år! Och för ingenting!" sade arbetaren dovt och uppretad.

"Men varför lämnade han sig också så oförsiktigt i händerna på sina fiender? Han måste dock känna dem."

"Han blev förrådd!"

"Varför anförtrodde han sig åt andra?" fortsatte Auban. "Var och en, som bygger på andra, är på förhand förlorad. Även det visste han. Det var ett ändamålslöst offer!"

"Jag tror icke du har något begrepp om storleken av hans offer och hans hängivenhet", grälade Trupp.

"Käre Otto, du vet ganska väl, att jag överhuvudtaget saknar känslan för förståendet av alla så kallade offer. Vad har det haft för nytta, att de bästa kamraterna, kanske de ärligaste av alla, dukat under? Säg mig det!"

"Det har gjort kampen bittrare. Det har skakat en del ur deras likgiltighet, de andra - oss - har det fyllt med nytt hat. Det har" - och hans ögon flammade, under det Auban kände, hur den arm han höll, skakade i krampaktig vrede - "det har fått oss att förnya vår ed, att vid uppgörelsens dag låta hundra umgälla varje offer!"

"Och sedan?"

"Sedan; sedan denna förbannade ordning blivit jämnad med marken, skall det fria samhället resa sig på spillrorna."

Auban såg åter ned på den talande med den sorgfyllda, allvarliga blick, som han förut hälsat honom med. Han visste ju, att i denna mans sönderrivna bröst blott levde en önskan, ett hopp, hoppet om utbrytandet av den "stora", den sista revolutionen!

Så hade de för några år sedan gått utmed Paris boulevarder, och berusat sig med hoppets klingande ord; och medan Auban för länge sedan förlorat all tro, utom den: på förnuftets långsamt, långsamt verkande kraft, som slutligen skall föra varje människa till att sörja för sig, istället för att sörja för andra - och på detta sätt allt mer kommit tillbaka till sig själv, så hade den andre likaledes förlorat sig bort i en förtvivlans fanatism, som dagligen på nytt framtrollade den "gyllene framtidens" skimrande spöke och slog den sista hållpunkten på verkligheten ur händerna, som längtande och förtroligt slingrade sig om kärlekens nacke.

"På femton år" - så talade åter hoppets fladdrande lågor ur hans ord - "på femton år kan mycket ske!" - -

Auban svarade icke mera. Han var maktlös gentemot denna tro. Långsamt gingo de vidare. Gatorna blevo tommare och lugnare. Det låg ännu samma disiga fuktighet i den allt ogenomskinligare luften. Himmelen var en dimgrå molnmassa. Lyktorna brunno ostadigt, flämtande. Mellan de båda männen låg oförståendets tystnad.

De voro också ytterst olikartade.

Auban var större och magrare, Trupp muskulösare och proportionerlig. Den senare bar ett kort brunt helskägg, medan den förre alltid var rakad med noggrannaste omsorg.

Voro de ensamma, så talade de ständigt franska med varandra, liksom i kväll, vilket Trupp talade utan möda, om än icke så fullt korrekt. Auban däremot mycket fort, så att till och med hans landsmän ofta hade svårt att följa honom. Hans röst hade en sällsamt hård klang, som emellanåt vek undan för värmen i hans livlighet, men än oftare för en fin ironi. -

Framför dem började de små och trånga grändernas virrvarr att ljusna. De stego uppför några trappsteg. Där låg Oxford Street!

"Om femton år", avbröt Auban tystnaden, "har slaveriets bojor nästan genomskurit folkets handleder i kontinentens länder, så att de icke längre kunna höja dem till slag. Här skola händerna samtidigt bliva fängslade, liksom munnen, vilken ännu protesterar och talar sig trött."

"Jag känner arbetarna bättre än du. Till dess skola de för länge sedan ha revolterat."

"För att bli nedmejade med kanoner, som automatiskt skjuta ett skott i sekunden, sextio i minuten. Ja. Jag känner bourgeoisien och dess folk bättre."

De stodo nu på Oxford Street i nattens ljus och liv.

"Se dit - tror du, att detta liv faller för ett slag och genom en vilja?"

"Ja", sade Trupp och pekade mot öster. "Där ligger framtiden."

Men Auban frågade: "Vad är framtiden? Framtiden är socialismen. Dödandet av individen inom allt snävare gränser. Den fullständiga osjälvständigheten. Den stora familjen. - Idel barn, barn... Men även det måste genomgås."

Han skrattade bittert och i det han följde sin väns blick: "Där ligger - Ryssland!" Så tego båda åter.

Oxford Street sträckte sig ut - nedöver och uppåt en oöverskådlig linje av sammanflytande ljus och brusande mörker.

"Det finns tre London", sade Auban, överväldigad av gatans liv, "tre: lördagskvällens London, då det dricker sig rusigt, för att glömma den gångna veckan; söndagens London, då det sover ut sitt rus i den allena saliggörande kyrkans sköte; och London, när det arbetar och låter arbeta - under veckans långa, långa dagar."

"Jag hatar denna stad", sade den andre.

"Jag älskar den", sade Auban lidelsefullt.

"Hur annorlunda var icke Paris!"

Och de gemensamma hågkomsterna döko upp.

Men Auban trängde framåt.

"Vi komma aldrig till klubben."

De gingo tvärs över Oxford Street och togo nästa tvärgata uppåt norr. Auban stödde sig åter tungt på sin väns arm.

"Men säg min nu, hur går det för er?"

"Det går ganska bra, trots att vi fortfarande icke har någon styrelse. Erinrar du dig ännu, vilket larm som uppstod när vi inrättade klubben fullständigt efter kommunistiska principer: utan styrelse, utan tjänstemän, utan stadgar, utan program och utan fastställda tvångsbidrag? Fullständig undergång och allt möjligt profeterade man oss. Men vi komma alltid ganska väl tillrätta och vid våra förhandlingar tillgår det precis som hos de andra, där presidentens klocka regerar - det talar alltid blott en åt gången, när man har någonting att säga!"

Auban skrattade.

"Ja", sade han, "ordningsfanatikerna kunna aldrig förstå hur förnuftiga människor kunna komma tillsammans och förbli tillsammans, för att tala om sina gemensamma intressen, utan att den enskilde erhåller sina skyldigheter och rättigheter garanterade på en papperslapp. - Men tack vare, att detta försök icke misslyckats, kunna ni därför betrakta detta, som ett bevis på möjligheten av hela det mänskliga samhällets konstituering på samma grundval? Det skulle dock vara renaste vansinne?"

"Så, det vore renaste vansinne? Det finna icke vi. Vi hysa detta hopp", bedyrade Trupp hårdnackat.

Auban föll in: "Hur går er tidning?"

"Det går långsamt. Läser du den?"

"Ja, men dock blott sällan. Jag har glömt det lilla tyska, jag lärde i skolan."

"Den redigera vi också tillsammans. Utan kommitté, utan redaktör. Vi komma tillsammans en kväll i veckan, de som ha tid och lust, och det inkomna blir läst, diskuterat och sammanställt."

"Men därför är innehållet också märkvärdigt olika och splittrat. Nej, bakom en tidning, måste det stå en personlighet, en hel, intressant personlighet -"

Trupp avbröt honom häftigt:

"Ja, och så hade vi åter ledarväldet! Av en förvaltare blir alltid en härskare -" han såg icke Aubans bestämda nick - "här i smått, där i stort! Hela vår rörelse har lidit våldsamt av det, av denna centralism. Där det i början fanns verklig hänförelse, har denna gått upp i självbelåtenhet; verklig medkänsla och kärlek i strävandet, att själv spela räddare. Så ha vi då redan överallt det övre och det undre, hjorden och skällgumsen, å ena sidan den inbilske, å andra sidan de tanklösa och fanatiska eftersägarna av partiläran -"

"Men du har verkligen fullständigt missförstått mig. Som om jag någonsin skulle ha trott någonting annat! Jag misstror överhuvudtaget en var, som gör anspråk på, att representera andra, sörja för andra och låtsas sig vilja taga försvaret av andras angelägenheter på sina egna skuldror. Sköt dina egna angelägenheter och låt mig sörja för mina - det är ett förnuftigt ordstäv. Och därtill verklig anarkism."

"Jag är också anarkist."

"Nej min vän, det är du icke, Du representerar i varje detalj motsatsen till den verkliga anarkistiska idén. Du är helt igenom kommunist. Icke blott efter dina åsikter, utan efter alla dina känslor och önskningar."

"Vem kan bestrida mig rätten att kalla min åskådning anarkistisk?"

"Ingen. Men ni betänka icke den olyckliga förvirring, som uppstår genom sammanblandandet av så olika begrepp. Men varför tvista om denna gamla fråga! Kom på söndag. Vi kunna åter en gång diskutera. Varför icke?"

"Gärna för mig. Du är och förblir ju dock den individualist, som du varit, sedan du "vetenskapligt" studerat den sociala frågan! Jag skulle önska, att du ännu vore densamme, som jag lärde känna i Paris, käre vän!"

"Nej, icke jag, Otto!" sade Auban och skrattade högt.

Trupp blev uppretad.

"Du vet icke vad du försvarar! Är individualismen kanske icke lössläppandet av människans alla smutsiga lidelser, egoismen framför allt, och har den icke skapat allt detta elände, friheten för några -"

Auban blev stående och såg på den talande.

"Frihet för den enskilde i våra dagar? Nu, då vi leva i en brutal och hård kommunism, som aldrig förr? Nu, då den enskilde ända från sin födelse till sin död blir belagd med bojor av staten och samhället? - Gå runt världen och säg mig var jag kan undgå dessa förpliktelser och kan vara mig själv. Jag vill fara bort till denna frihet, som jag förgäves sökt i hela mitt liv."

"Men dina åsikter sätter blott nya vapen i händerna på bourgeoisin -"

"När ni icke själva bruka vapnet, överhuvudtaget det enda, på vilket jag ännu tror. Men blott då. - Och säkert är: den - egoismens (jag brukar detta ord avsiktligt) långsamt mognande idé - den är farlig för det nuvarande tillståndet och på samma sätt skall den vara det, när vi ha lupit in i den alla lyckliggörande folkstatens, i den förtätade kommunismens hamn - farligare än alla era bomber, än alla de nuvarande maktägarnas bajonetter och mitraljöser."

"Du har förändrat dig mycket", sade Trupp allvarligt.

"Nej, Otto. Jag har blott funnit mig själv."

"Vi måste komma tillbaka till detta. Vi måste ha klarhet -"

"Om jag ännu tillhör er eller icke? Det är väl ändå blott ett talesätt. Ty den frie - och du vill ju dock individens fullständiga oinskränkta autonomi - kan blott tillhöra sig själv."

De hade nu kommit in på Charlotte Street, som i sin disiga dunkelhet låg framför dem i hela sin längd.

De veko av i en av sidogatorna, i en av dessa nästan folktomma och halvmörka genomgångar, som drar sig österut mot larmet vid Tottenham Court Road.

"Nu måste vi tala tyska", sade Auban på detta språk, som i hans mun klingade främmande och ovant.

De stannade framför ett ljusmålat hus.

Över dörren stod klubbens namn på en skylt, som upplystes av ett bakomstående, fladdrande ljus.

Trupp stötte raskt upp dörren och de stego in.


Project Runeberg, Sun Mar 26 07:27:49 2006 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anarkist/kap1.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free