- Project Runeberg -  Anarkisterna. Kulturskildring från slutet av XIX århundradet /
Tionde kapitlet. Anarki

(1910) [MARC] Author: John Henry Mackay
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Tionde kapitlet.
Anarki.

Veckorna gingo.

Den "blodiga söndagen" på Trafalgar Square hetsade icke längre sinnena till så lidelsefulla debatter. Den följande söndagen hade en skara frivilliga fosterlandsförsvarare inställt sig för att lämna polisen hjälp, men de måste, sedan de under ett par timmars tid varit utsatta för den nyfikna mängdens hån, vilken icke gjorde något försök att återerövra den förlorade rätten, draga hem genomvåta av regn, utan att ha använt sina nyskurna knölpåkar.

Efter det stora skådespelet - den frivilliga självförnedringens komik, efter den blodiga söndagen, - "laughing stock"!...

Trafalgar Square förblev tom.

Frågan om de "arbetslösa" var naturligtvis icke löst, men den hade skjutits i bakgrunden och de ropade icke längre i hungerns gälla toner efter svar.

I Chicago hade de mördades lik blivit förda till graven under exempellös anslutning från allmänhetens sida. Det såg ut, som om man velat gottgöra en förbrytelse.

Tiden för de stora händelserna var förbi, Allt gick åter sin gilla gång.

Dagarna blevo kallare och fuktigare, ju mera man närmade sig månadens slut.

Auban hade varken återsett Trupp eller någon annan av sina vanliga vänner. Blott Dr Hurt hade understundom kommit "för att värma sina fötter" och röka sin pipa hos honom. De levde mer och mer in i varandras andliga liv och förstodo varandra allt bättre.

Söndagarnas eftermiddagssammankomster tycktes icke blott ha avbrutits, utan fullständigt upphört. Auban funderade heller icke på att åter uppliva dem. Han var övertygad om deras ändamålslöshet.

Heller icke klubben hade han besökt sedan den afton han haft sin diskussion med Trupp. Och han hade likaledes - vilket var den största förändringen i hans liv - upphört med sina vandringar i hungerdistrikten.

Han hade mycket att göra. Han påbörjade nu sitt livs arbete till vilket allt vad han hittills gjort blott varit förberedelser.

För sig själv hade han utkämpat en liten seger under denna tid.

Ledningen av det franska samlingsverket, till vilket han för tre år tillbaka blivit kallad som medarbetare, hade tid efter annan helt och hållet övergått i hans händer, Tack vare hans samvetsfullhet, hans omtanke, hans självständighet, hade företaget, som närmade sig sitt slut, rönt en glänsande framgång. Trots att han var oumbärlig för bokförlaget, ett av de största i England, hade detta underlåtit att honorera honom ordentligt och blott obetydligt höjt hans lön.

Han hade länge hoppats på frivilligt uppfyllande av denna plikt. Han väntade tills han hade alla trumferna på hand. Så hade han en dag spelat ut dem och sagt upp sin plats till årets slut.

En lång underhandling följde nu med firmans båda innehavare. Vid utbrotten av deras moraliska förtrytelse över kontraktsbrottet, vilket som de sade, från deras sida hade ingåtts på god tro - visserligen utan ett skriftligt ord, eller något löfte från Auban - bad Auban dem att lämna all sentimentalitet åt sidan i en sådan affärsangelägenhet. Därpå bevisade han dem med siffror, att deras enda tjänst vid verkets förläggande hade varit att de släppt till kapital, men att denna tjänst hade lönat sig så, att den garanterat dem fyra femtedelar av avkastningen av hans arbete.

När de då bådo honom att stanna ännu ett kvarts år tills arbetet blivit avslutat, så framställde han sina fordringar: först och främst tre gånger så stor månadslön som hittills.

"Aldrig någonsin hade de betalt någon av sin personal en så hög lön -"

"Ej heller hade väl någon av deras personal gjort dem så stora tjänster -"

Vidare, och det var Aubans huvudslag, varigenom han åtminstone något så när villa skydda sin framtid: en bestämd andel av vinsten i varje upplaga av verket.

"Om väl någonsin en sådan fordran blivit ställd -"

"Det är mig ganska likgiltigt. Det står er fritt att antaga eller förkasta -"

Och slutligen Aubans tredje fordran: en ersättning för det redan lämnade arbetet, att genast utbetalas, så stor att den stod i förhållande till framgången av hans arbete.

"Det liknar fördömt mycket en utpressning -"

"Ni må kalla det, som ni behaga. Jag har lärt av er. Förundrar det er? Pressa ni måhända icke ned lönerna för era arbetare, så långt det någonsin är möjligt? Jag reser mig emot det och pressar tillbaka -"

Då han gått beto kompanjonerna tänderna samman i raseri. Men som smarta affärsmän medgåvo de stillatigande, att de aldrig känt större aktning för Auban än just nu...

Kontraktet, som man därpå gemensamt upprättade, lät Auban först en jurist granska, innan han underskrev detsamma och ytterligare band sig för tre månader.

Sedan skulle han bli fri. Aldrig hade han någonsin med en sådan tydlighet känt hur nödvändig detta ekonomiska oberoende var för det, som han ville göra...

Ännu ett kvarts år, och han var i stånd att vända tillbaka till Paris. Till Paris! Hans hjärta klappade högre vid denna tanke.

Han älskade London, och beundrade det, detta underbara väldiga London, och han älskade Paris. Men detta senare älskade han ändå på ett helt annat sätt...

London började att pressa honom med sin evigt gråa himmel, sin gråa dimma, sin tråkiga halvskymning.

En sol steg upp för honom. Och denna sol hette Paris. Snart skulle han åter bli begjuten av dess strålar, som voro så varma, så livgivande, så sköna...

- - -

Högarna med tidningar och broschyrer angående chicagohändelserna hade försvunnit från Aubans skrivbord, vilket nu betäcktes med nya arbeten, som utfyllde hans korta fristunder.

Han var medveten om vad han ville.

Han stod ensam. Ingen av hans talrika vänner hade följt honom under de senaste åren. Ingen av dem var i stånd att med honom draga de sista konsekvenserna.

Så hade han nödgats lämna dem bakom sig, han, som hade gått rastlöst framåt mot friheten.

Men han hade knutit nya förbindelser och ofta riktades hans ögon mot Amerika, där en liten men ständigt växande skara av utmärkta män, sedan år tillbaka gjort det arbete, som ännu icke var påbörjat i den gamla världen.

Det var därför också på tid, att även hör påbörja detsamma.

Tvenne omständigheter försvårade framförallt utbredandet av anarkismens idéer i Europa:

Antingen såg man i anarkisterna blott dynamitarder; eller, sedan man kastat en blick i det nya partiets idékrets, tog man dem för kommunister.

Medan i Amerika några ljusstrålar redan börjat träffa fördomarnas och de förutfattade meningarnas dimmiga blickar, var allt ännu höljt i dunkel i Europa.

Framförallt måste det överallt missförstådda ordets innehåll prövas på nytt, förstås och förklaras.

De, som taga allt, som man ger dem det, och i anarkismen blott se kaos och i anarkisten blott den våldsamma omstörtaren, de måste läras, att anarki tvärtom är målet för det mänskliga samhällets utveckling och betecknar det tillstånd i vilket individens frihet och arbete är borgen för hans väl, liksom för alls välstånd.

Och de, som med rätta icke tro på frihetens ideal hos den broderliga kommunismen, dem måste man visa, att anarkien, långt ifrån att se individens frihet i egendomsgemenskap och uppoffringar, tvärtom söker att nå den genom bekämpandet och avlägsnandet av alla våldsamma hinder och konstlade skrankor.

Hade det första, grövsta och otacksammaste arbetet blivit undangjort, och hade blott - om också endast bland några få - förståelsen brutit sig fram, att anarkien icke är någon himmel på jorden, och att människorna blott behöva förstå sin verkliga natur och dess behov, men icke behöva ändra den ifrån grunden, för att göra friheten möjlig, så vore nästa uppgift given: att brännmärka staten som största och enda hinder för mänskligheten på dess väg till utveckling och kultur.

Det gällde att visa, att staten är den privilegierade makten och att det är våldet som upprätthåller densamma; att det är staten som förvandlar naturens harmoni i tvångets oordning; att det är dess förbrytelser, som skapar förbrytarna; att den åt några förlänar onaturliga företrädesrättigheter, medan den trampar andras naturliga rättigheter under fötterna; att den på alla områden hindrar den tävlande utvecklingen av krafterna, förlamar den fruktbara handeln och därmed undergräver hela folkets välstånd; att den i allt representerar medelmåttigheten och att allt vad den företager sig, kan utföras utan densamma långt bättre, fördelaktigare, mera tillfredsställande om det överlåtes åt de privatas fria konkurrens; att en nation är rikare och lyckligare ju mindre den blir regerad; att staten, i stället för att vara ett uttryck för hela samhällets vilja, långt mera blott är deras vilja, som stå i spetsen för staten. och att dessa alltid blott sörja för sig och de "sina", men aldrig för dem som äro nog dåraktiga, att anförtro dem sina intressen; att staten blott kan giva vad den förut har tagit, enär den är oproduktiv, och att den alltid ger mindre tillbaka än vad den erhållit - kort sagt, det gällde att visa, att staten i ett och allt icke är någonting annat än ett enda oerhört, oavbrutet, skamlöst bedrägeri, förmedelst vilket en del lever på den andra delens bekostnad, den må så kalla sig hur den behagar...

Blev så tron på den allena saliggörande statens ideal rubbad på en del punkter och därmed förtroendet till det egna initiativets kraft stärkt, så måste man följa de lagar, som behärska det samhälleliga livet. Den sanningen måste bli allas kunskap, att människornas intressen icke stå fientliga emot varandra, utan att de förena sig harmoniskt, blott man icke berövar dem fritt spelrum till fri utveckling.

Friheten till arbetet - uppnådd genom statens fall, som nu icke längre monopoliserar penningen, icke förlamar krediten, icke längre undanhåller kapitalet, icke längre hämmar värdenas cirkulation, med ett ord: icke längre kan kontrollera de enskildas angelägenheter - hade denna frihet till arbetet blott blivit ett faktum, så hade anarkiens sol gått upp.

Dess seger - man skulle känna den likt värme efter den långa natten av kyla och nöd...

Men man skulle ingenting lova. Blott de, som icke veta vad de vilja, lova något. Det gällde att övertyga, icke att övertala.

Därtill fordras andra tungor, än de talträngda, som övertala massan att handla mot sin vilja, istället för att överlämna valet av sina beslut åt den enskilde och förlita sig på hans insikt.

De mest olika områden för vetandet, måste brukas för att bevisa den nyvaknande lärans teori: historien, för att i framtiden undvika det förgångnas missgrepp; psykologien, för att förstå hur själen är underkastad de betingelser, som kroppen föreskriven den; filosofien, for att visa, hur allt tänkande blott utgår från individen, för att därmed kunna återvända till denna...

Sedan så allt var gjort för att påvisa individens frihet som utvecklingens höjdpunkt, så återstod dock en uppgift.

Målet måste icke blott utpekas, utan man måste också uppsöka de bästa och säkraste vägarna på vilka man kunde nå detsamma. När man såg den största fienden i den offentliga makten, så gällde det att krossa denna. På vilket sätt?

Även den var funnen. Det gällde icke att utmana den till tänderna beväpnade staten till en kamp, som med alla sina maktmedel ännu var långt överlägsen. Den kampen var avgjord innan den börjat. Nej, detta jätteodjur, som näres och uppehålles med vårt arbetes blod, måste uthungras, genom att man undanhåller den det tribut, som den kräver, som en given rätt. Det måste dö av utmattning, utan tvivel långsamt men säkert. Ännu har det tillräcklig makt och anseende att oryggligt indriva sitt rov eller krossa motståndaren som vägrar. Men en dag kommer det att mötas av ett antal män, ett antal besinningsfulla, lugna, orubbliga män, som med korslagda armar skola tillbakaslå dess angrepp med denna fråga: Vad vill du oss? - Vi vilja dig ingenting. Låt de nära dig, som behöva dig. Men lämna oss i fred! -

Denna dag skulle friheten tillkämpa sig sin första seger, en oblodig seger, vars rykte skulle med vindens snabbhet flyga över jorden och överallt uppväcka förnuftets röst till svar.

Voro väl strejkerna, för vilka utsugarna darra, något annat än passivt motstånd? Skulle icke arbetarna kunna uppnå resultat med hjälp av dem?

Hittills blott använt här och där i enstaka fall i århundradets historia och blott tillfälligtvis för framtvingandet av vissa politiska fordringar, måste dock en gång det principiellt använda passiva motståndet mot regeringen - framförallt i form av skattevägran - bliva det bästa vapnet, för vilket staten långsamt måste förblöda...

Men till dess?...

Till dess gäller det, att vaka och vänta.

Det givs ingen annan väg, som slutligen leder till målet, utom den lugna, outtröttliga, säkra upplysningen och dess egna exempel, som en dag skulle uträtta underverk.

Så låg nu detta arbete framför Auban i hela sitt omfång, det arbete, vilket han beslutat att ägna sitt liv. Han överskattade icke sina krafter. Men han litade på dem. Ty de hade fört honom genom hans ungdoms villfarelser. De kunde därför icke vara vanliga krafter.

Ännu stod han ensam. Men snart skulle han ha vänner och stridskamrater. Redan började en stark individualistisk-anarkistisk strömning göra sig gällande bland kommunisterna i Paris, vilken försvarade privategendomen.

Dessa dagar hade det första häftet av en ny tidskrift kommit honom tillhanda - synbarligen startad under mycket blygsamma omständigheter - vilket var ett glänsande bevis för den inom vissa arbetarkretsar härskande intelligensen inom landet. "L'Autonomie Individuelle", som tidskriften hette, hade frigjort sig från kommunismen och blev nu lika så hårt angripen av denna, som någonsin socialdemokratien blivit det. Auban fördjupade sig i läsningen av de få sidorna, där han fann en frihetens ande som hänförde honom...

En knackning på dörren avbröt honom.

Ett brev överlämnades honom. Dess innehåll bad om ett möte för samma afton. Ingen underskrift fanns. Auban ville först kasta det åt sidan. Men när han läste det för andra gången, fick hans ansikte ett eftertänksamt uttryck. I den form, vari brevet var avfattat, måste ligga något, som ändrade hans beslut, ty han såg bort på klockan och tittade på den stora stadsplanen över London, som hängde på väggen.

Med den underjordiska järnvägen tog han från Kings Cross över Blackfriars till London Bridge. Han måste byta tåg och blev därigenom uppehållen. Han nådde likväl den angivna gatan och det utpekade huset till den utsatta tiden. När han knackade på den slutna dörren, blev denna genast öppnad.

Auban behövde icke uppgiva det namn, som var honom angivet. Det dog på hans läppar i ett ofrivilligt igenkännandets och förfärans utrop, när han såg den öppnande. Framför honom stod en man, som en gång varit en av de mest fruktade och firade personerna i den revolutionära rörelsen i Europa, men vars namn nu av de flesta revolutionärer nämndes med förakt och hat. Vem som helst hade Auban väntat att få se, blott icke denne man, som tigande mottog honom och tigande ledsagade honom uppför trapporna till ett litet lågt rum.

Där stodo de mitt emot varandra vid det enda fönstret och Aubans överraskning vek för den djupaste själsskakning, då han såg, hur de få år, under vilka han icke sett honom, hade farit fram med hans gamla kamrat. Förr hade han gått rak och stolt, nu stod han framför honom liksom böjd under bördan av ett ohyggligt öde. Ännu kunde han icke ha nått sitt trettiofemte år och redan voro hans hår gråa som en femtioårings. En gång hade hans leende varit så segervisst och tvingande, att ingen kunnat motstå det - i dag var det smärtsamt och sorgtungt, när han såg hur litet Auban förmådde dölja sin förfäran och djupa rörelse vid anblicken av hans förändrade utseende.

Då nämnde Auban hans verkliga namn, tyst, liksom han fruktat att väggarna kunnat höra det.

"Ja, det är jag", sade den andre, utan att det sorgsna leendet försvann på hans läppar. "Ni skulle väl knappast kunnat känna igen mig, Auban?"

Auban betvingade med våld sin rörelse.

"Hur har ni kommit hit? - Vet ni icke -"

"Jo, jag vet. Man spanar ständigt efter mig, till och med här i England. I Frankrike skulle man utlämna mig och i Tyskland begrava mig för hela livet, om man fick tag i mig. Icke ens här är jag säker. Men jag måste ännu en gång hit, innan jag försvinner för alltid. Ni vet varför -"

Ja, Auban visste det. Över denna man vilade den förfärliga misstanken, att ha förrått en kamrat. Hur mycket eller hur litet som i denna misstanke var sanning, kunde Auban icke avgöra. Den hade först blivit uttalad från socialdemokratiskt håll. Men från det hållet hade det kommit så många medvetna lögner om kommunisterna, att även denna kunde vara gripen ur luften. Sedan hade den blivit upprepad av en fientlig riktning i det egna lägret. Den anklagade hade då svarat. Men antingen han icke kunde eller icke ville - så hade saken, trots många ord, ändå icke blivit uppklarad till fullo. Säkerligen var det överhuvudtaget omöjligt att bringa allt till offentligheten. Det var så mycket, som måste hemlighållas, som fienderna icke kunde få lov att få reda på, så många namn måste bli onämnda, så många förhållande bli oberörda, som grundligt behövt dryftas, för att den anklagade någonsin skulle kunna hoppas att åter stå oantastbar i allas ögon.

Det var förbannelsen av den ofrihet, med vilken en falsk taktik fjättrade den ene vid den andre, så att ingen kunde stå och röra sig, som han ville.

Men ännu skulle den från alla sidor angripne kunnat upprätt verka i den gamla kretsen av kamrater, om icke dessa själva blivit vacklande. Då hade han en dag brutit upp allt bakom sig och försvunnit. Hans namn blev glömt; glömt blev vad han gjort, sedan det stora inflytande, som förtrollat, där det gjort sig gällande, nu hade försvunnit med hans person.

Auban visste det och sade därför:

"Er resa blev resultatlös."

"Ja", kom svaret, och rösten var så sorgtung, som dens ögon som gav det, "den blev resultatlös".

Liksom fullständigt bruten lät han huvudet sjunka, då han fortsatte ännu tystare, liksom han skämdes över sin tillbakakomst som över en feghet:

"Jag kunde icke uthärda längre. Två år har jag gått för mig själv. Då beslutade jag att fara tillbaka och våga ett sista försök att rättfärdiga mig. Man tror mig icke. Ingen tror mig..."

"Så tro på er själv!" sade Auban fast.

"I dag tänkte jag på er. Man har talat med mig om er. Man förebrår er, att ni går era egna vägar. Nå ja, ni är ännu den ende, som bevarar den fria blicken i allt virrvarret. Jag tackar er, för att ni kom".

Han föreföll utmattad, liksom dessa få ord redan gjort honom trött. För tre år tillbaka var han en glänsande talare, som kunnat tala tre timmar utan att visa tecken till trötthet.

Auban var djupt uppskakad. Han skulle gärna velat sagt honom, att han trodde honom. Men hur skulle han kunnat det, utan att vara oärlig? - För honom hade hela denna angelägenhet blivit nästan fullständigt främmad, hur mycket han än hört den omtalas. Den andre tycktes känna det.

"Jag skulle nödgas omtala hela historien för att göra det möjligt för er, att kunna fälla ett omdöme. Men det skulle räcka timmar och måhända skulle det ändå vara gagnlöst. Blott så mycket vill jag säga - och därom kan ni tro mig! -- att jag begått ett misstag, men till den förbrytelse, för vilken man anklagar mig, är jag oskyldig. Dessutom har jag försummat mycket, som jag genast bort göra för att försvara mig. Allt är nu för sent".

Han såg på klockan.

"Ja, det skulle taga timmar i anspråk och jag har icke en halv kvar. Jag måste bort redan idag".

"Varthän?" frågade Auban.

"Först med ångbåt uppåt Themsen. Och sedan", och med ett sorgset leende gjorde han med handen en rörelse ut i rymden, "och sedan - bort någonstädes - -"

Han tog en liten resväska, som stod färdigpackad vid sidan om honom.

"Jag har ingenting mera att göra här; låt oss gå, Auban. Gå med till bryggan. om det icke är någon omväg för er".

De lämnade rummet och huset, utan att någon observerade dem. Tigande gingo de vid varandras sida till London Bridge.

Men när de passerade bryggan bröt det bekämpade grollet dock löst hos den utstötte.

"Allt vad jag hade, har jag givit för saken; hela min ungdom och halva mitt liv. Sedan man tagit allt ifrån mig, har man icke låtit något kvar, icke ens tron på mig själv".

"Ni har dock ett halvt liv kvar, för att återvinna tron på er själv, den enda tro som aldrig bedrager".

Den andre skakade på huvudet.

"Se på mig, jag är icke längre den jag var. Alla förföljelser har jag bjudit spetsen, hungern, hatet, fängelset, döden - men att som en skabbig hund bli bortjagad av dem, som jag älskat mer än mig själv, det har tagit mig! - Ack, jag är så trött! - så trött! - så trött!..."

Han gick in i en av bryggans vilopunkter och lät sig falla ned på bänken, under det att människoströmmen brusade förbi. Auban satte sig jämte honom. Den ton, i vilken den olycklige mannen upprepade de sista orden, uppskakade honom på nytt på det djupaste. Och medan det grandiosa livet överspolade bryggan bakom dem, omtalade han för honom, för att giva honom tid att fatta sig, sina egna dystra erfarenheter och iakttagelser, och hur hans kraft och hans mod var orubbat, sedan han återfunnit sig själv och nu - stående på egna fötter - handlade fritt och självständigt, oberoende av alla parti, alla kotterier, alla riktningar, icke mera tillåtande någon att ingripa i hans eget liv -

Men den andre satt frånvarande. Han skakade på huvudet och såg rätt framför sig.

Plötsligt sprang han upp, tog sin kappsäck, pekade på skeppens kaos och mumlade några obegripliga ord.

Och så, innan Auban kunde svara honom, omfamnade han häftigt den överraskade och ilade därifrån, med handen givande tecken till att han icke ville bli ledsagad längre...

Auban såg länge efter honom.

Offer på offer, och alla förgäves, tänkte han. - Ännu länge såg han framför sig den förföljdes åldrade ansikte och grånade hår, vilken - i evig landsflykt - drog en ny värld till mötes, full av nya öden, utan kraft och utan mod, att längre kämpa mot ett liv som bedragit honom...

- - -

Aftonen började.

Solen gick ned.

Över London Bridge flöto två omätliga människoströmmar; hitåt och ditåt drogo vagnarna, rasslande och dånande i två oavbrutna floder.

Themsens svarta vatten flöt trögt.

Auban stod vid broräcket och fångade, vänd mot öster, den storslagna bild som utbredde sig framför honom. Överallt, på båda sidorna om floden höjde sig torn, monument, skorstenar, kyrkspiror över husmassorna... Nedanför en skog av master, stänger, segel... Till vänster Bellingsgate, Londons stora berömda fiskmarknad... Längre bort, där varest de fyra tornen sträva mot himmelen, låg Tower, den mörka, hemska byggnaden. Den nedgående solen, Londons bleka, trötta sol, vilade minutlång på dess fönster. Så hade även dess sken plötsligt slocknat och en gråklar skymning drog sin slöja kring lagerhusens mörka massor, skeppens jättekroppar och bryggans pelare...

Redan visade Adelaide Buildings sifferur på den sjunde timman, men ännu hade man icke slutat lossningen av de väldiga ångarna vid Aubans fötter. Starka män i långa rader buro lådor och balar över sviktande brädspång. Skyddande huvud, hals och nacke med egendomligt formade dynor för det svåra trycket av den söndermalande bördan, liknade de, så som de gingo där böjda under bördorna, oxar under ok...

En stor underbar stämning smög sig över Auban. Detta var London, det väldiga London, som med sina fem miljoner mänskliga väsen betäckte sjuhundra mil jord; detta var det London, som var femte minut födde en människa, där var åttonde minut en människa dog... Detta var London, som växte och växte och redan omätligt, tycktes sträva att uppnå det gränslösa...

Oerhörda stad! Obegriplig och ofattbar låg den där på båda sidor om floden och molnen av rök, dunst, larm, som den utspydde, lågo som slöjor över dess frustande kropp...

Lykta flammade upp vid lykta och blandade dimmans fukt och hettans värme. Deras röda reflexer darrade genom skymningen.

London Bridge åskade och dånade under den börda, den bar.

Dag för dag, vecka efter vecka, år efter år, stormade detta väldiga liv, som aldrig tröttades. Slaget av dess hjärta blev ständigt febrilare, dess armars gärningar ständigt väldigare, dess hjärnas planer ständigt djärvare.

När skulle det nå höjdpunkten för sina strävanden? - När skulle det vila?! -

Var det odödligt? -

Eller hotades även det med förintelse? -

Och åter såg Auban dem nalkas, fördärvets moln, som skulle sände den blixt, som skulle antända denna oerhörda massa av sprängstoff.

London, ej ens du är odödlig!... Du är stor. Men tiden är större...

Det blev mörkare och mörkare.

Då vände han sig mot norr, och när han gick framåt med sina tunga, långa steg, fast stödjande sig på sin käpp, då var det många, liksom alltid, som sågo efter den höga, smärta, stolta gestalten, som omfladdrades av den vida kappan.

Och när Auban korsade gata efter gata, med varje steg närmande sig sin bostad, hade han redan övervunnit den sista timmans själsskakning, och redan kretsade åter hans tankars vingar med snabba slag kring frihetens efterlängtade ljus.

Hur skulle det utveckla och gestalta sig, som ännu låg i tidens sköte, som den nyss befruktade grodden?

Ett var han viss om: Smärtlöst måste den försiggå, födelsen av den nya världen, om den skulle bli livsduglig.

Den sociala frågan var en samhällelig fråga.

Så och icke annorledes kunde den lösas:

Med den statliga maktens försvagande ställer sig individen mer och mer på egna fötter. Undandragande sig statens faderliga ledband, vinner den det egna viljandets och handlandets självständighet. Tagande självbestämmelsens rätt oinskränkt i anspråk, strävar den därefter att upphäva alla hittillsvarande privilegier. Inget annat får bli kvar av desamma än en oerhörd hög av papper. Den oanvända jorden, som icke längre är beslaglagd av dem, som icke brukar den, blir bebyggd och brukad av dem, som taga den i besittning. Hittills ödemark, bär den nu frukt och sådd och när det befriade släktet rikligt. Kapitalet, som icke längre gödes av det främmade arbetets svett, ser sig nödsakat, att förtära sig själv. Kan fader och son nära sig av det, utan att de behöva lägga hand vid arbete, så står dock sonsonen inför alternativet att antingen "skända sina fäders ära" och arbeta eller att förhungra. Ty med privilegiernas försvinnande är självansvarets plikt lagd på individens skuldror. Blir det svårare för honom att bära, än de tusende plikterna mot nästan, som staten hittills lastat på sina undersåtar, kyrkan på sina medlemmar, moralen på de moraliska? -

Det fanns blott en lösning på den sociala frågan, blott en enda; att icke längre hålla varandra i ömsesidigt beroende - att för sig och därmed för andra öppna vägen till oberoendet! - icke längre ställa den löjliga fordran till de starka: "Varen svaga!" - nej äntligen tillropa de svaga: "Varen starka!" - icke längre förlita sig till "hjälpen från ovan", utan äntligen bemanna sig till egna handlingar.

Det nittonde århundradet har avsatt "fadern i himmelen". Det tror icke längre på någon gudomlig kraft, som det måste vara underdånigt.

Men först det tjugonde århundradets barn skola bli äkta ateister. Som tvivlare på den gudomliga maktfullkomligheten, måste de börja, att även vända sitt förnufts obönhörliga kritik emot berättigandet av varje mänsklig auktoritet.

De måste bli medvetna om sitt eget värde. Istället för att som hittills söka sin stolthet i underdånighet, hundtrohet, hängivenhet, skola de förstå, att befallandet är en förmätenhet, lydnaden en ynklighet, men båda är självförnedring, som de fria förakta...

Det i uniformering förkrympta släktet skall behöva lång tid för att återfå den naturliga växten och stolthetens upprätta hållning.

Auban var ingen drömmare. Fastän han uppställde kravet på friheten, fordrade han dock icke dess ögonblickliga inlösning av tiden. De stora förskjutningarna av de sociala organen skulle måhända erfordra århundraden, innan de hade nått fram till ett normalt tillstånd av lika livsbetingelser för alla.

Och ju mäktigare och segerrikare auktoritetens motströmning blev, desto längre skulle utvecklingsprocessen fram till frihet dröja.

Våldsamma händelser skulle överallt avbryta utvecklingens fredliga gång. Detta var oundvikligt. Hatet, blindheten, osäkerheten hade å ömse håll blivit allt för stort, för att icke sammanstötningar skulle följa, under vilka jorden skulle bäva och rysa.

Utvecklingen måste ha sin gång.

Verklighetens logik söndertrasade omöjliga önskningar.

Alla dårskaper måste alltid först betala sin tribut till erfarenheten innan de komma till klarhet med sin dårskap.

Socialismen är mänsklighetens universaldumhet. Även denna sista lidandets station måste passeras på vägen fram till friheten.

Först därefter kunde villfarelsens gud korsfästas.

Först då, sedan all tro låg till marken med sönderbruten nacke och ingen förhoppning - om att kunna ila in i himmelen - hade vingar, först då var tiden kommen för det sanna "jorderiket": lyckans, glädjens och livslustens rike vilket också är frihetens...

Men friheten hade också en mäktig hjälpare: tvedräkten i fiendelägret.

Överallt splittring, oro, ångest. Och överallt ropet om makt, makt, makt - det skulle hela skadorna. Och arméerna växte fram ur jorden, och folken överlastades med vapen och ångesten för den blodiga framtiden jagade sömnen ur de seendes ögon.

Den maktägande visste icke längre varken ut eller in. Liksom en viss fältherre i forntiden ropade de, att man skulle piska havet, som spolade över däcket med sina vågor och hotade allt med undergång.

Krig, med vilka maktens innehavare sökte släcka upprorens flammor bland folket, blevo oundvikliga, krig sådana, som världen hittills aldrig skådat...

Den hopade skulden hade blivit för stor och förfärlig hämnd skulle komma att tagas!

Sedan, efter revolutionens kaos och efter masslaktningarna, när den ödelagda jorden fallit samman av kraftförlust, när de bittraste erfarenheterna krossat den sista tron på auktoritet, då skulle de måhända förstå vilka de voro och vad de ville, de, de enda, vilka lugna och behärskade under yrseln nu anförtrodde sig till friheten, som de kallade: Anarki!...

- - -

Vad det brusade och böljade detta London! - Hur dess pulsar slogo hastigare och hastigare med aftonens sjunkande! - Vad bådar denna tusenfaldiga röst?

Längre och längre hade Auban gått, tills han nått sin bostad.

Nu var han åter i sitt lugna rums stillhet.

Ännu glödde elden i kaminen.

Men innan han åter upptog sitt arbete, ryckte han fram en stol och satt så en kort stund med händerna sträckta mot värmen, framåtböjd med blicken riktad mot glöderna.

En stor, nästan våldsam glädje smög sig över honom, sådan som han aldrig känt den förr.

Rummets väggar, Londons dimma, aftonens dunkel, allt försvann för den bild han såg:

En lång natt är förgången.

Långsamt går solen upp över de sovande taken och de vilande fälten.

En ensam vandrare går fram över nejden.

På vägrandens gräs darrar ännu nattens dagg. Ur lunderna och skogsdungarna ljuda fåglarnas första kvitter. Över bergets topp kretsar den första örnen.

Ensam går vandraren. Men han känner icke sin ensamhet. Naturens friska kyla smittar honom.

Han känner det: det är den nya dagens morgon.

Så möter honom en annan vandrare. Och en tredje. Och de förstå varandra med blickarna, medan de gå förbi varandra.

Det blir allt ljusare och ljusare.

Och morgonvandraren breder ut armarna och hälsar solen med ett befriande skri av glädje...

Sådan var Auban.

En morgonvandrare var han vid den nya dagens inbrott.

Efter en lång natt av misstag och villfarelse vandrade han genom en ljus morgon.

Förståelsens sol hade gått upp för honom och den steg högre och högre.

Många årtusende måste förgå innan anarkiens idé kunde uppstå.

Alla former av slaveri måste genomvandras. Folken hade tumlat om under ständigt sökande efter friheten, för att blott alltid finna samma ofrihet under växlande former.

Nu hade sanningen blivit funnen: att förkasta alla former, som var tvång. Den offentliga makten började att ligga under.

Den vilda jakten närmade sig slutet.

Men ännu gällde det att kämpa, att kämpa, att kämpa - att aldrig tröttas, aldrig förtvivla!

Det gällde icke längre overkliga ting. Frihetens lycka, som man ville tillkämpa sig, är oförgänglig.

Liksom vandraren var Auban.

Och liksom morgonvandraren bredde han ut sina armar, hälsade framtiden med rop av glädje och kallade den med det odödliga namnet: Anarki!...

Så gick han till sitt arbete.

Över hans magra, skarpa drag låg ett stort, lugnt, säkert leende.

Det var oövervinnerlighetens leende.


Project Runeberg, Fri Mar 24 03:26:51 2006 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anarkist/kap10.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free