- Project Runeberg -  Anarkisterna. Kulturskildring från slutet av XIX århundradet /
Tredje kapitlet. De arbetslösa

(1910) [MARC] Author: John Henry Mackay
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Tredje kapitlet.
De arbetslösa.

Nu hade världsstaden vid Themsen, den "största vårtan på jorden", åter att uppvisa ett varje år återkommande skådespel: den ohyggliga anblicken av dessa skaror, som blott ett övermått av elände - hungerdödens skräckfulla spöke - förmådde driva ut ur sina hålor, för att i hjärtat av staden, på den världsberömda plats, som är helgad åt hågkomsten av förgångna dagars "ära och storhet", ägna sig åt frågan. "Vad skall man göra för att kunna leva i morgon? Hur skall man kunna uthärda denna långa vinter, utan arbete, utan bröd?"...

Ty dessa olyckliga, som för länge sedan hade lärt, att det för dem icke fanns någon rätt till en fotsbredd av dess mark, eller det ringaste av dess rikedom - de hade nu också förlorat den sista "rätten": rätten att slita ihjäl sig för andra, och stodo nu ansikte mot ansikte med hungern, denna skräckbild, som är armodets trognaste ledsagare.

Det var förtvivlan, som drev dessa människor fram under offentlighetens ögon, dessa människor, vars beskedlighet och förnöjsamhet var så stor, att den upphörde att vara förståelig.

Den fuktiga, ovänliga oktober led mot sitt slut. Dagarna blevo kortare, och timmarna för nattens vilda liv blevo längre.

Redan i morgonstunden fylldes den vida, kala platsen vid Trafalgar Square med eländets gestalter.

Från alla delar av staden drogo de hit: lyckliga om nöden ännu icke tvingat dem att gå ifrån den egna bostaden, rumshörnet, smutshålen i källrarna eller på vinden; lyckliga även de, som under dagens lopp, genom någon lycklig slump lyckats driva upp så mycket att de kunnat få tak över huvudet i något lodging-hus - men på de flesta av dessa sjuka, bleka och trötta ansikten kunde man se, att de "vilat" hela den kalla natten på någon bänk vid Thames-Embankment, någon portgång, eller i genomgången till Covent Garden.

De "sysslolösa!" Ja, de läto mycket tala om sig i detta nådens år! Sedan 35 år tillbaka trädde de år efter år fram inför rikedomens anlete redan vid vinterns början. Och varje år blev deras antal större och större, deras uppträdande säkrare, deras fordringar bestämdare! Ännu stod the february-riots av 1886 i friskt minne, vilka icke avlupit utan plundringar. De hade ingenting gemensamt med något som helst parti; de hade inga utsedda ledare i Parliament House, som "försvarade" deras rätt - hungern var deras ledare och pådrivare; ingen organisation höll dem samman, men eländet svetsade dem till varandra. Varifrån komma i politiska och sociala upprorsdagar så plötsligt de okända medkämparna, som råttor ur sina hål - ah, det är rekryterna vid den stora tystnadens armé, vilka aldrig blevo medräknade, och dock så ofta åstadkommo avgörandet... Det är lemmarne i den stora massa, som kallar sig folk: de rättslösa, de utstötta, de namnlösa, dessa, som aldrig varit och nu plötsligt äro en avslöjad hemlighet och en väsenblivande skugga, en till liv uppvaknad skendöd, ett aldrig beaktat barn, som plötsligt mognat till man - det är folket!

Man räknade aldrig med det, då det icke besatt någon rätt; nu räknar det sig själv och dess antal förkrossar...

Ni lögnare, som i dess namn blivit stora, under dess täckmantel begått ert övervåld, hur har ni plötsligt blivit tillintetgjorda! Ni ha bedragit, förrått och sålt det - ett ord, ett spöke, ett intet var det, vilket ni behandlade som ni behagade - och nu träder det plötsligt fram för er! Fram för er i levande gestalt!...

Likgiltig, oförstående och hårdhjärtad, som alltid, stod bourgeoisien och dess regering även i år inför de arbetslösa. Då deras dagliga anblick började bli oangenäm, ropade man på polisen, och lät driva bort skarorna från squaren. De gingo in i Hyde Park; man lät dem vända tillbaka till squaren för att på nytt brutalt jaga bort dem.

Man retade dem för att kunna häkta dem; och när de kommo inför domarne, förklarade dessa deras uppträdande för "teatraliskt" - och icke en hand höjde sig för att slå dessa kanaljer i ansiktet. De vände sig till staten med en ödmjuk bön om arbete, och staten gav dem svaret, att den icke var i stånd att hjälpa dem - men deras blick räckte naturligtvis icke så långt, att de kunde se, att det just var denna stat som bringade deras undergång. Ifrån sina fruktlösa tiggerier om arbete hos ämbetsmännen vände de tillbaka, blott tröttare, hungrigare och mera förbittrade än förut; och när den tidiga morgonen grydde stodo skaror av dem hungrande och fruktansvärt upphetsade framför gallren till the Docks, där ett icke ringa antal kraftiga armar till fartygens lossning och lastning behövdes varje dag. De som lyckades att efter väntan under långa timmar tränga sig fram genom hänsynslöst bruk av nävar och armbågar och bliva antagna, de voro hulpna för en dag. Men jämförelsevis - hur ringa var icke deras antal! De flesta vände tillbaka till sina kamrater i lidandet med förtvivlan i hjärtat och en förbannelse på läpparna över det eländiga livet, för att höra vad de nu kunde råda dem till - de hade ju "ingenting att göra"...

Sedan veckor tillbaka ägde dessa sammankomster rum och sedan veckor tillbaka frambringade de dagliga londontidningarna - glada att ha nytt stoff att fylla sina ändlösa spalter med - långa artiklar till frågan om arbetslösheten: många visa råd - och icke ett spår till förståelse av den egentliga orsaken till eländet; många vackra ord - och ingen enda väg till räddning för de olyckliga. Alla hade var sitt botemedel mot det onda, framställt med en löjlig ton av ofelbarhet - men däri voro alla eniga, att det var en skam för ett "ordnat samhälle", att dessa förkomna stackare understod sig att offentligt visa sitt elände. Må de gärna hungra om dagen och frysa om natten under tystnad därborta i sina hål och gömslen, där man ingenting hör eller ser därav, men att så såra det goda samhällets estetiskt ömtåliga känsla genom den intima anblicken av all denna jämmer och smuts - vilken fräckhet! -

Det var en söndag - den näst sista söndagen i denna ovänliga och dystra månad - som Trupp beslutat sig för att använda sin fria eftermiddag till att skaffa sig ett riktigare begrepp om utbredningen och betydelsen av dessa sammankomster än vad han lyckats vinna genom sina vänners och arbetskamraters berättelser. Han hade under middagstimman varit i Clarkenwell Green, denna gamla välkända församlingsplats under många år för så många partier, hade där med återhållen vrede åhört en del av talet och drog nu framåt The Strand bortåt Trafalgar Square i ett ovanligt manstarkt tåg av arbetslösa, framför vilka bars en röd fana. Han hade ännu icke träffat någon bekant, men hade kommit i samtal med en bredvid honom gående, då denne, som såg honom röka, hade bett honom om en smula tobak för att "döva hungern". Samtalet hade snart blivit livligt trots att Trupp hade svårt för att uttrycka sig på engelska och knappast kunde förstå hälften och måste gissa sig till det andra, som blev honom berättat, då han i den närmsta av Lockharts Cocoashops för sina sista slantar köpt den andre, vilken såg sjuk och utvakad ut, några sandwiches. Han hade ju ännu arbete - hur länge, det visste han tyvärr icke.

Det var en lång, alldaglig lidandets historia som den andre berättade för honom: eländigt betalt arbete hela sommaren igenom; plötsligt slut; bit för bit av det lilla hushållet till pantlånaren; snart brist på det nödvändigaste till livets uppehälle; hans lilla barn dör av brist på näring; hustrun i ett arbetshus - och han själv: "jag går hellre och hänger mig, än jag går dit", slutade han.

Trupp betraktade honom - det var en redan gammal man med intelligent utseende - så frågade han honom:

"Hur många arbetslösa, tror ni, det finns för närvarande i London?"

"Många!" sade den andre. "Många, många! - säkert mer än hundratusende, och om barn och kvinnor medräknas, blir det ännu många flera! En halv miljon! De som komma tillsamman på Trafalgar Square är blott en liten del och av dem består en femtedel av yrkestiggare och dagdrivare, ficktjuvar och vagabonder och har ingenting att skaffa med de arbetslösa, vilka blott vilja ha ärligt arbete. Men man ger oss intet och låter oss hungra. Vi voro i går åter hos Board of Works -"

"Vad är det?" avbröt Trupp, som helt litet kände till stadens olika inrättningar.

"Det är myndigheten, som har de stora stadsbyggnaderna om hand - det ligger vid Squaren - och en av talarna åskådliggjorde, att themsenarbetena, om vilka det talats så mycket, skulle kunna påbörjas och giva arbete åt så ofantligt många av oss, och en annan talade om avloppskanalen och bildandet av fattigbyar i närheten av London -, men de vilja ingenting, de vilja ingenting -"

Trupp hade uppmärksamt hört på.

"Och ändå blir det i London årligen sammanbringat två och en halv miljon pund sterling för de fattiga; två och en halv miljon i frivilliga bidrag. Vart tar pengarna vägen? - Det skulle jag vilja veta!" -

"Ja", sade Trupp, "det är era tjänare, folkets tjänare och förvaltarna av dess angelägenheter. -"

"Och på polisbyrån ha vi också varit, och ha fått det svar, att alla, som påträffas arbetslösa och hemlösa och vägrar att gå till arbetshuset, skola bli straffade med fängelse, med hårt arbete. -"

"Vad är ni?"

"Ack, jag har redan gjort mycket, när jag var hungrig och icke fann mitt arbete. Sist var jag i en konservfabrik - ända till för två månader sedan - och gjorde bleckburkar; tolv timmar varje dag, aldrig mindre, ofta fjorton -".

"Och hur mycket hade ni?"

"Jo, om det gick bra, 8 shilling, för det mesta 7, ofta blott 6 shilling per vecka."

Trupp levde sedan en tid tillbaka i East End. Han kände de engelska arbetarnas löner. Han kände familjer på åtta personer, som tillsammans icke förtjänade mer än 12 shilling i veckan, av vilket de måste betala fyra för sitt hål till bostad... Han visste, att bland de arbeterskor, som tillverkade tändsticksaskar och säckar, samt i många andra branscher, det grasserade en permanent hungersnöd.

Hungersnöd i världens rikaste stad! Han knöt nävarna.

Själv förtjänade han mer. Han var en mycket kunnig och duglig mekaniker, vars arbete fordrade egen eftertanke. - Han hade växt upp från barndomen i detta omätliga elände, vars anblick aldrig lämnat honom i något land, i någon stad. Men vad han såg i London, å ena sidan av vansinnig lyx och å andra av hopplöst elände, det överträffade allt.

Han drog en sammankramad lapp ur fickan, som han nu åter erinrade sig och genomögnade den i en hast. Det var the Socialdemocratic Federation's "Jubilee manifesto". Han ögnade igenom de följande talen:

Fyra millioner människor äro i Storbritannien beroende av välgörenheten... arbetarna erhålla allra högst en fjärdedel av vad de frambringa... 30% av barnen i Board Schools halvsvälta... 54 personer ha under ett år dött av svält i London... 80,000 prostituerade kvinnor, tio på vart hundratal...

Bilder från de sista "femtio årens framsteg"!

"Det är er egen skuld", sade ha till sitt sällskap, under det de gingo genom Fleet Street, de stora tidningarnas gata, vilkas namn ropades ned från alla gavlar och väggar, "det är er egen skuld" - och bruset från det ständigt växande tåget, vilket allvarligt och hotande vältrade sig nedåt the Strand, syntes vilja understryka hans påstående - "det är er egen skuld, om jorden, som tillhör er, icke är er. Er egen tanklöshet och feghet - är er värsta fiende. Icke denna handfull eländiga penningpåsar och dagdrivare", sade han föraktligt.

"Ah, ni är socialist?" menade den andre skrattande.

Trupp ryckte på axlarna.

"Se ditåt", ropade han på sin dåliga och bristfälliga engelska, "dessa butiker, som ni ha fyllt med bröd, som ni gå hungrande förbi; dessa varuhus, som ni överlastat med kläder, vem tillhöra de, om icke er och era frysande barn?"

Det fanns ingen bland dem i det oavbrutet framåtflytande tåget, som hade hört och förstått dessa enkla ord, som icke gav honom rätt, men tysta, utmattade och viljelösa drogo de med sin skrikande hunger förbi det till skyltning utställda överflödet. Inga av dessa händer, som alltid arbetat för andra, alltid blott fyllt andras fickor, för att låta sina egna vara tomma, alltid tomma, sträckte sig fram för att taga tillbaka en liten, en försvinnande liten del av det, som blivit dem undanhållet - -

Tysta och osäkra drogo de förbi, framåt rikedomens långa gata, dessa, från vilka man tagit allt och ingenting lämnat tillbaka: ingen fotsbredd jord, ingen av de lovprisade människorättigheterna, intet av de nödiga existensmedlen, de drogo framåt, som en fruktansvärd anklagelse mot den jordiska rättvisans samtliga institutioner, som ett oavvisbart, ovedersägligt bevis mot en gudomlig rättvisa - och de, de blevo betecknade som en skam för tiden, de, som blott voro ett offer för tidens skam. Så intrasslades överallt begreppen till oigenkännelighet i slutet av det nittonde århundradet, och de skyldiga trodde sig kunna draga sig undan sin skuld genom att sofistiskt förblanda de bestående förhållandenas orsak och verkan. - Det var Trupps tankar, när han, tigande i det tigande tåget, drog den oöverskådligt långa gatan framåt. - Skaran syntes bliva ständigt större, ju mera de närmade sig Trafalgar Square. Trupp och den arbetare, med vilken han samtalat, gingo fortfarande vid sidan av varandra. Men de talade icke längre. Envar var sysselsatt med sina tankar. Man hade uppfattat de första orden, och han hörde, hur man diskuterade dem.

"Dessa fördömda tyskar", ropade en ung människa, "äro skuld till allt. De pressa ned våra löner". Och han såg sig hotande om till Trupp.

Denne förstod genast vad han menade. Han hade allt för ofta hört talas om de "bloody Germans" för att icke förstå denna gamla beskyllning, som så utmärkt kom exploatörerna till hjälp för att avleda arbetarnas ögon från den verkliga orsaken till deras elände.

Hans kraftiga gestalt, hans dystra, skäggiga ansikte, hela hans hållning, syntes emellertid den unge mannen vara allt för respektingivande för att inbjuda till gräl: och Trupp lämnade honom och de andra kvar i tron om de tyska arbetarnas nedrighet, vilka "blott kommo till England för att stjäla brödet från de engelska arbetarna".

Men hans smärta och bitterhet förminskades icke, när han erinrade sig vilka de voro, som från Tyskland kommo till England. Han kände dessa skaror, som drevos att lämna hemlandet, icke blott av hoppet på en bättre förtjänst, utan också på en friare och människovärdigare existens; ty hur skulle det vara möjligt för dem, att leva under det beständiga trycket av en vansinnig lag - den "skändliga", som den kallades av folket -, som mördade tanken, förkvävde ordet, bevakade varje steg och handling?...

När tåget kom fram till Squaren blev Trupp överraskad av att se, hur stor den människomassa var, som redan samlats på densamma. Den inre platsens stora vita fläck var nästan fylld med en fram- och tillbakadrivande massa och i samtliga angränsande gator föreföll vagns- och människotrafiken knappast vara mindre än under vardagarna.

Det ankommande tåget blev mottaget med stormande bifall. Trupp gick ur ledet och blev stående i närheten av Morley's Hotel. Han såg skarans led beträda Squaren, mannen, som burit den röda flaggan, och flera andra, bestiga sockeln till Nelson-monumentet, och han såg hur där i nästa ögonblick församlades en hundrahövdad människomassa, som uppmärksamt lyssnade till en talares ord.

Han stod högt på den till St. Martins Church uppåtsträvande vägen. Därför hade han utsikt över monumentets fot, som var tätt besatt. Han såg talarens häftiga gestikulerande, den röda fanans fladdrande och de svarta hjälmarna på polismanskapet, som i stort antal uppställt sig omedelbart under talaren.

Emellanåt skymdes utsikten av en förbifarande cab eller en fullsatt omnibus.

Plötsligt såg han, hur det kom en oerhörd rörelse i massan, som höll Squaren besatt; ett utrop av förskräckelse och förtrytelse bröt samtidigt fram ur tusen strupar, och likt en dunkel, mäktig våg kastades massan tillbaka, flytande vitt ut över nordsidans trappa och gator...

Polisen hade plötsligt och fullständigt oförmodat, med hela sin uppställda styrka gjort ett angrepp på den lugnt åhörande massan, och drev nu hänsynslöst de skriande framför sina slutna leder.

Trupp kände hur en obeskrivlig vrede steg upp i honom. Denna överlagda och avsiktliga råhet drev hans blod till kokpunkten. Han trängde sig över gatan och stod vid platsens kringlöpande infattning av sten; under honom låg den redan halvtomma Squaren. Med knytnävslag och sparkar jagade bödlarna de värnlösa framför sig, Den, som blott gjorde ringaste min av att sätta sig till motvärn, blev kullslagen och bortförd.

En ung människa hade ryckt sig lös från dem. I flygande hast sökte han att nå platsens utgång, men de där uppställda kastade honom genast ned, under det den utåt drivna mängden ledsagade denna akt av vedervärdig brutalitet med vredgade och föraktfulla utrop.

När Trupp såg detta, hoppade han med ett språng över bröstvärnet, vilket här - det sänker sig långsamt från norr till söder - ännu var meterhögt. Han sprang fram till foten av monumentet, på vilket ännu några av talarna stodo.

Fanbäraren hade ställt sig upp mot monumentet och höll fanan med båda händerna. Han stod fullkomligt ensam. Men han var tydligen besluten, att blott vika för det yttersta våldet.

Nu drog sig polisen åter långsamt tillbaka till foten av monumentet, där den på nytt ställde upp sig; och i dess spår följde åter mängden från alla sidor och från alla platsens ingångar. Inom några minuter var hela den stora vita fläcken åter betäckt av en mörk flod av människor vars förtrytelse växt, vars rop på fortsättning av talen blev otåligare, vars oro blev allt större.

Åter fylldes monumentets fot: man hävde och drog ömsesidigt upp varandra. Framför fanan stod en ung man på omkring trettio år.

Det var en av de bästa talarna och väl känd bland de arbetslösa. Han var dödsblek av rörelse och blickade med oförsonligt hat ned på polisernas gestalter vid sin fot.

En av konstaplarna ropade upp till talaren, att han skulle låta häkta dem allesamman vid första upproriska ord.

Den unge mannen blickade ned på honom med ett obeskrivligt uttryck av förakt.

Trupp stod tätt invid polisleden. Så tätt, att han, på grund av trycket från mängden, nästan var tvungen att beröra dem. Men trots detta sträckte han armen uppåt och tillropade de ovanför stående ett "Go on!" Genast blev hans rop ett tecken för de kringstående till en högljudd bifallsapplåd och till otaliga liknande rop.

Det såg först ut, som om polisen vid detta mängdens känsloutbrott skulle göra ett nytt angrepp. Men den avstod därifrån och talaren började. Han talade om yttrandefriheten i England och försöken att undertrycka densamma, vilka hittills blivit utan resultat. Framför sig såg han en folkmassa större än Trafalgar Square hittills hyst under detta år. - Här, under hela världens ögon hade de ställt sig med sina krav: "bröd eller arbete!" Och här, i åsynen av dessa slösande rikedomar, som de själva skapat, skulle de samla sig, ända tills deras krav blivit uppfyllda. - De hade icke slagit in ett enda fönster och icke tagit ett enda brödstycke, för att stilla sin hunger - en lögnare var den, som påstod detta. Det skulle vara polisen mycket angenämt, om vi hade gjort detta - ty då hade den haft en bekväm ursäkt för, att störa vår fredliga församling och på det brutalaste sätt sökt hetsa oss till överilade handlingar. -

Vid sidan av Trupp stod en tidningsreporter vilken på stående fot mödosamt gjorde stenografiska notiser. Han skulle velat riva papperen ur handen på den likgiltige mannen. Upprörd sökte han bana sig en annan väg ur det omgivande vimlet. Blott steg för steg gick det framåt. Åhörarna bestodo icke längre blott av arbetslösa: mycket tvivelaktigt slödder, vilket i London vid varje anledning samlar sig i otroligt stort antal, många nyfikna, som ville se vad som var på färde, liksom ett antal verkligt intresserade, hade blandat sig med mängden. Kvinnor med barn på armen, trötta och hungriga, stodo vid sidan av de nymornade modedockorna från Westends, av vilka en eller annan hade trängt sig in i Squaren, sedan man försäkrat dem, att det "ännu icke var något farligt"; och bland mängden såg Trupp ett ansikte, som upprörde honom: det fräcka, hånleende ansiktet av en gentleman i hög hatt, vilken icke stod långt från monumentet, och som nu kastade in ett "nonsens!" i talarens ord - uppenbarligen en högtstående tjänsteman, vilken - litande lika mycket på folkets fördragsamhet och långmod, som på sina polisers batonger och revolvrar - tillät sig denna fräckhet. Ett ovilligt mummel uppstod, medan han med sitt oförskämda leende lugnt såg ut över den kringstående mängden.

"Din skurk", tänkte Trupp för sig själv, "du skall en gång mista ditt leende;" - men nästan samtidigt instämde han i det skratt som utbröt, när cylindern, genom ett kraftigt handslag bakifrån, drevs ned över ögon och öron på den långe. Mängden skingrade sig och det uppstod ett tomrum omkring den tuktade, som tappat sitt leende. Polisen kom till, fast den ingenting sett av det som hänt. Trupp blev bortryckt av mängden; han stod nu på Squarens ostsida.

Under tiden hade också de andra tre sidorna av monumentets fot täckts av människor, och även från dessa talades det till de församlade. Icke allt som talades stod i sammanhang med demonstrationens ändamål, och ur mången talares stämma klang snarare självbelåtenhet och barnslig tillfredsställelse med de egna orden, än förbittring över de tillstånd som han skulle gissla, eller strävandet att även väcka denna förbittring i sina åhörares hjärtan och tända den till flamma.

Trupp såg med ett hånleende på en av dessa häftigt gestikulerande, affärsmässiga folktalare, som med tröttande omständighet talade till de hungrande londonborna om deras olyckskamrater i Indien och uppräknade de skändligheter som av den engelska regeringen blivit och bli begångna i detta olyckliga land, i stället för att avslöja samma regerings lika grova godtyckligheter, under vilka de voro dömda att lida och långsamt dö.

Höga skratt och hånfulla tillrop avledde emellertid snart hans uppmärksamhet från pratmakaren och fäste den vid en av dessa ömkansvärda fanatiker, vilka tro sig vara tvungna att fylla sin mission vid alla dylika tillfällen och föra tillbaka det vilsegångna folket till den allena saliggörande kyrkans armar och sköte: att stärka de fattiga i tålamod och lidande, och de rika i sina njutningar. Trupp såg nyfiket på den svartklädda mannen. Det bleka glattrakade ansiktet, den skygga blicken och den lismande tonen i den enformiga stämman skulle varit honom motbjudande även om mannen icke tjänat den sak, som han hatade, emedan han i den såg huvudmedlet till folkets fördummelse och andliga förtryck.

Men missionärens ord blevo blott mottagna med hånskratt. Han blev överröstad från alla håll. Hotelserna och tillropen att flytta sig blevo högljudda. Apelsin- och nötskal kastades mot honom. Oberörd lät han allt passera och mässade fram sina inlärda fraser, vilka ingen hörde på, så lugnt och monotont, som om det hela icke angick honom. Man trängde bort honom från den plats där han stod, men knappt hade han åter fått fast fot, förr än han fortsatte sitt tal. Denne nye Kristus' uppförande var löjligt och jämmerligt tillika. Plötsligt flög ett beundransvärt säkert måttat ägg bort åt talaren - en rutten, grötig massa slöt klatschande till munnen. Det var för mycket även för denne martyr. Han stod icke ut längre. Nersmutsad från ovan till nedan, spottande och blixtsnabbt hukande sig ned, smög han sig genom de kringstående, följd av den uppretade och skrikande mängdens råa skratt.

Trupp ryckte på axlarna. Han önskade att munnen måtte bli tilltäppt på samma sätt på alla folkfördärvare och sanningsförfalskare.

Han vände sig bort och lät sig åter av massan föras tillbaka till platsens nordsida förbi fontänen, vars smutsiga bassäng var översållat med alla slags avfall. Även där stodo nu talare hållande sig i det breda räckets lyktstolpar och ropade ut sina tvärhuggna och förbittrande satser till de djupt under dem på Squaren stående.

En av dem syntes Trupp bekant. Han erinrade sig ha sett honom vid Socialdemocratic Federations otaliga möten. Trupp hörde på. Han förstod icke allt, men kunde av enstaka slagord sluta sig till, att denne talade om den storkapitalistiska exploateringens hastiga utveckling, som blev allt mer hotande, om hungerrevolterna som skapades genom denna och det gagnlösa i de medel, som användes för dessas undertryckande, och att han angrep den gamla fördomen - utkastad från några huvud med förutfattade meningar och sedan dess så väl fastrotad: att det skulle vara bristen på livsmedel, som orsakade eländet hos vissa samhällslager. Sedan gick han över till de bekanta skiljaktigheterna mellan de socialdemokratiska och kommunistiska idéerna angående fördelningen av de förhandenvarande ägodelarna - allt i satser, av vilka varje ord syntes ha blivit liksom gjutet i form genom dess upprepande under långa år - blivit till fraser.

Verkan var emellertid ringa. Det var nog helt få, som följde varje ord och överhuvudtaget förmådde följa dem. De flesta läto föra sig från den ena platsen till den andra av den oupphörliga rörelsen, som drev dem hit och dit, liksom vinden vaggar säden på ett stort fält. Mestadels försökte talarens stämma förgäves att kämpa mot sorlet.

Omkring bänkarna på Squarens nordsida hade samlats ett antal larmande barn; dessa gatustrykare, som vid varje timma på dagen översvämma Londons huvudgator i hundradetal, utstötta av föräldrarna om de ännu ha sådana, och åter bortstötta av den fruktade polisens nävar; av dessa barn, som aldrig haft någon ungdom; vilka aldrig i sitt liv sett någon annan natur än den i den dammiga Hyde Park, där de en sommarafton tillsammans med hundra jämnåriga badat i den slingrande vattenkonsten; som aldrig i sitt liv ätit sig mätta och aldrig haft ett helt eller rent klädesplagg på kroppen; som aldrig blivit fördärvade, enär de aldrig varit ofördärvade.

Skrattande och ropande stodo och sprungo de omkring på de smutsiga och nedtrampade bänkarna. En av dem kvarhöll sig några minuter på en av bänkarnas ryggstöd: med komisk grandessa efterapade han talarnas rörelser och slungade meningslösa ord ut i sorlet. Hans smutsiga, tidigt åldrade ansikte, strålade av glädje. Så blev han nedryckt av de jublande kamraterna.

Trupp skrattade åter men bittert. Denna lilla scen var som den bittraste satir över det bittraste allvar. Han såg, vart hans blick föll, i dessa smutsiga, lastbara ansikten hos dem som stod kring honom: elände, hunger och förfall. Och de voro hans bröder; han kände sig solidarisk med dem alla, oskiljaktigt förbunden med dem genom ett gemensamt öde.

Över Trafalgar Square hängde en enformigt grå, svårmodig himmel utan sol. Denna kyliga kupol tycktes ha välvt sig högre än vanligt.

Åter gick en väldig rörelse genom massan ut från Nelson-monumentet. Man såg den röda fanan - över det svarta havet av huvuden - svänga av i riktning åt Westminster. Och utan att någon paroll blivit utslungad, följde de tusende efter henne, alldeles av sig själva. De spridda lederna ordnades och tätnade till en oerhörd orm. Så vältrade den sig framåt Whitehall förbi så många av de högsta myndigheterna, förbi de historiska minnena, vars blodiga spår blivit av tiden bortnötta från denna berömda gata, förbi Horse Guards båda vakter, som i prålande uniformer, på sina välfödda hästar, bevakade ingångarna till detta låga hus... Och framåt genom den häckbildande åskådarmängden, vilken slöt upp i det sällsamma tåget, så snart det hunnit förbi...

Trupp gick i mitten av leden. Hans pulsar slogo något hastigare när han kände sig bortdragen och gripen av denna dags rörelse.

Tornen på parlamentsbyggnaden framstego ständigt skarpare och högre ur dimman. Plötsligt låg Westminster Abbey framför den oöverskådliga skaran, vilken oavbrutet strömmade fram mot kyrkans portar. Trupp försökte, att över de svarta hattar, som omgåvo honom, kasta en blick fram på spetsen av tåget. Om det ändå ville komma till en sammanstötning! - var hans glödande önskan.

Men han såg den röda fanan lugnt svänga bort från huvudingången och vika om hörnet. Tåget strömmade efter i sluten ordning.

De mest olika rop dånade omkring honom. Han förstod icke vad allt skulle betyda. Och plötsligt befann han sig - tåget hade måst göra sitt inträde genom den östliga ingången - i den härliga hallens stora tystnad, vilken århundraden fyllt med sin doft och helgat med sin ära.

Han stod i Westminster Abbeys Poets Corner, inpressad i mängden, som icke fick plats i de trånga bänkarna. Han såg bysterna och läste namnen, som han icke kände. Vad voro de? Och vad voro de för honom? - Han kände blott en engelsk diktare och hans namn fann han icke... Percy Bysshe Shelley. Han hade älskat friheten. Därför älskade han honom och läste honom, även då han icke förstod honom. Han visste icke, att den engelska inskränktheten och dumheten hade utmärkt honom, liksom Byron, med att ända hittills förvägra honom en plats i detta halvdunkla hörn bland så många äkta genier och så mycken falsk storhet.

Det var gudstjänst. Från hallens mitt trängde, liksom från ett avlägset fjärran, den andliges dunkla, monotona, halvsjungande stämma, vilken, efter ett omärkligt kort uppehåll vid det oväntade intrånget, åter fortsatte sin uppläsning, därigenom åter lugnande församlingen, de förskräckta åhörarna... Trupp förstod icke ett ord. Från mängden omkring honom strömmade en stark doft av svett och damm. De voro upprörda, sedan den mäktiga känsla som övermäktigat dem vid inträdandet, åter hade försvunnit. Några av dem hade behållit hattarna på, många andra satte dem åter på. Många bestego bänkarna för att kunna se över de andra. Blott några halvhöga ord föllo i denna tystnads storslagna vördnadsfullhet. Trupp satte sig. Mot sin vilja hade han gripits av en sällsam, oförklarlig känsla, som han sedan länge - oändligt länge - icke känt... Ju närmare rummet sluter sig kring oss, desto mera förnimma vi det, när våra tankars vingar slå sig blodiga mot dess väggar; ju vidare det välver sig över oss desto mer förgäta vi det och dess skrankor. Trupp blickade ned och glömde fullständigt för en halv timmas tid var han befann sig. - -

Hela han liv steg fram för honom. Men omfamningen av dessa hågkomster var icke mild och tröstande, som den av en moder till vilken en son återvänder, utan våldsam, ofrånkomlig, söndermalande, så som vampyrens dödliga kyss måste vara!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Hela hans liv. Han är nu en 35-årig man, på sitt livs middagshöjd, i full besittning av sina kroppskrafter.

Han ser åter sin barndom, sin barndoms genomhungrade, söndersplittrade år, som barn till en daglönare på en smutsig fläck av det sachsiska slättlandet; fadern ett dumhuvud; modern en grälsjuk, evigt otillfredsställd kvinna från vilken han ärvt den järnhårda energien och den obändiga lidelsefullheten; med vilken han ständigt låg i kamp, tills han en dag, efter en förskräcklig scen, under vilken hans mognande rättfärdighetskänsla hade rest sig emot hennes grundlösa beskyllningar, löpte ifrån henne, henne - ty fadern togs det ingen notis om...

Han såg sig som femtonårig, vanvårdad pojke, två hela dagar irrande från plats till plats utan ett öre på fickan; han erinrade sig den förfärliga hunger, som äntligen efter två dagar gav honom mod att tigga ett stycke bröd i en bondgård; och åter den modlösa förtvivlan, som slutligen drev honom - det var morgonen på tredje dagen, en råkall höstmorgon (vad han kom väl ihåg denna morgon!) på vilken han reste sig från marken skakande av köld och fullständigt kraftlös - att i nästa by fråga efter arbete. Det var i närheten av Chemnitz. Han trädde in i en smedja. Mästaren skrattade och kände på hans armmuskler. Han fick lov att stanna, fick lov, att med de andra sätta sig till frukosten, en tjock, smaklös soppa, som gesällerna åto knorrande, men av honom girigt blev slukad. De andra gjorde narr av hans hunger; men aldrig hade ett skratt bekymrat honom mindre. Sedan arbetade han och lärde med rastlös iver av alla, med brinnande lust och kärlek. Dagar, veckor, månader ila bort... ingen bekymrade sig om honom. Längst synes honom kvällarna efter slutat arbete. Han vet icke vad han skall göra då. En gång kom han över en bok, som han nu stavar igenom, sats för sats. Det är händelsevis "Arbetarprogrammet" av Lasalle. Han har funnit det i en vrå av sin vindskupa. Någon måste ha kvarglömt det där. Han förstod icke ett ord. Men då mästaren en gång såg honom sitta böjd över de smutsiga bladen, ryckte han det ur händerna på honom och slog honom om öronen med det. "Förbannade socialdemokrater", skrek han, "skola de redan fördärva barnet också!"- Pojken förstår ej heller detta. Han vet icke vad ont han gjort. Men för första gången har han hört ordet "socialdemokrati". Det är nu tjugo år sedan...

Så knöt han sin första vänskapsförbindelse. Ty sedan denna stund intresserade sig en av arbetarna för honom, en ortodox anhängare av den uppblomstrande Allmänna Tyska Arbetarföreningen, vilken den gången ännu stod i oförsonlig motsats till Eisenachriktningen inom arbetarpartiet. Istället för det tunga, vetenskapliga arbetet av dessa geniala förkämpar för den tyska socialismen, räckte han honom en på tunt oljepapper tryckt tidning, vilken på grundval av dagshändelserna bättre illustrerade samtidens sociala onda för den vaknande intelligensen, än även den lättfattligaste nationalekonomiska avhandling skulle förmått. Han läste de sammandragna skildringarna av de fördärvliga motsatserna: de hatfulla skildringarna av de fräcka utsvävningarna, den brutala hjärtlösheten, det skamlösa övermodet på ena sidan, de lidelsefulla framställningarna av förtvivlad fattigdom, av sålt arbete, den förtrampade svagheten å andra sidan, skarpt ställda mot varandra. Och hans unga hjärta svällde över av smärta och förbittring. Hatet och kärleken delades för alltid: hatet mot de förra, kärleken för dem, som ledo i likhet med honom. Människorna uppdelades snart för honom i bourgeoisie och arbetare, och nu såg han i de förra ingenting annat än beräknande skurkar och arbetsskygga utsugare, i de senare idel offer, desto ädlare, ju olyckligare de voro...

Åren förgå. Då han vid nitton år lämnar den dystra, ovänliga staden hade han genom flitigt bruk av kvällsstunderna kommit dithän, att han kan läsa flytande, skriva rätt, fast med möda. Han är gesäll. Hans gesällbrev är förträffligt.

Det rycker i varje fiber, driver honom bort. Det stora kriget har rasat ut. Under det att upprorets flammor färga himmelen i Paris, tills de släckas i strömmar av blod, vandrar han genom Thüringerwald till Nürnberg och München, där han ett års tid finner lämpligt tillfälle att i en stor fabrik föröka sina yrkeskunskaper.

Ännu ständigt en entusiasmerad anhängare av det radikalaste partiet, reser sig dock redan här motsträvighetens instinktiva känsla mot dess auktorativa grundsatser, vilka ej heller tillåta den ringaste avvikelse från den sanktionerade formen...

Han längtar till utlandet och vänder sig därför mot Schweiz. Efter åtskilliga avbrott uppnår han Zürich, sedan Genf. Och här är det, som han för första gången hör ordet "anarkism". Aldrig hittills hade han träffat på det i Tyskland.

Ännu blir det ingenstädes uttalat. Blott här och där hör man det viskas. Ännu vet ingen vad det betyder. Ännu vågar sig ingen på en förklaring. Ännu anar ingen dess betydelse för framtiden...

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Vid 22 års ålder är han revolutionär!

Ända till dess hade han varit reformist.

För första gången umgicks han i en krets av alla nationaliteter, vilken en sällsam ödets nyck drivit tillsammans här: emigranter, konspiratörer, flyktingar - män, kvinnor och ynglingar från den europeiska revolutionen, några ännu blödande ur friska sår, andra med läkta ärr. Alla fyllda av denna feberaktiga otålighet, denna darrande lidelsefullhet, denna smärtsamma längtan efter "att göra något", men här mer och mer förlorande kontakten med förhållandena i hemlandet.

Hur talade de icke - de unga om sina förhoppningar. Stundom försvinner någon av dem: han har en "mission" att fylla. En annan kommer. Deras namn bli knappt kända, aldrig ihågkomna.

Det är en sällsam tid för Trupp.

1864 hade Marx bildat internationalen i London. Dess stora tillväxt gick hand i hand med en sig ständigt vidgande idésplittring bland medlemmarna, vilka här försvara privategendomen, där förneka densamma; här förhärskade kollektivismen, där förlorade den sig redan i kommunismens dimregioner. På kongressen visade sig söndringen.

Då kastades en järnnäve ned i klyftan och bände den än vidare och mera gapande. Bakunin, den ryske officeren, Hegels lärjunge, ledaren av upproret i Dresden, under tre dagar "konung av Sachsen", den till Sibirien förvisade, den rastlöse sammansvärjaren, evig revolutionär, profeten och svärmaren, trädde upp emot järntyrannen, den geniale lärde, den berömde skaparen av kommunismens bibel. En kamp mellan två lejon, som ömsesidigt sleto sönder varandra!

1868 uppstår "Den socialdemokratiska alliansen". Och knappt ett år innan Trupp beträdde Schweiz uppstod "Jurafederationen" den "anarkistiska grenen". Nästan tre fulla år stannar han i Schweiz. Han lär här franska.

Då han ännu en gång kommer tillbaka till Bern, innan han för en följd av år lämnar landet, sluter sig där långsamt förhänget för den sista akten av detta vidunderliga liv... Döden hade redan öppnat sina portar för Mikael Bakunin. Ännu gör den döende jätten fortfarande förtvivlat krampaktiga ansträngningar - sedan dock nästan alla lämnat honom - att ånyo samla nya skaror omkring sig och sända dem ut i den hopplösa kampen... Det är förbi. Blott dårar svärja ännu vid hans fana, som årtiondenas storm söndertrasat... Aldrig uppnådde dess bärare, vad han ville: att störta världen. Men det har lyckats honom att slunga tvedräktens fackla i "Internationalens" stolta borg...

Otto Trupp är en av hans sista lärjungar.

Vid 24 års ålder är han terrorist! Han har lärt sig utantill dessa elva vansinniga grundsatser om "revolutionärens plikter mot sig själv och sina revolutionskamrater", som börja med dessa av den största ofrihet präglade ord: "Revolutionären är en självuppoffrande människa. Han har inga vanliga intressen, känslor eller böjelser, ingen egendom, icke en gång ett namn. Allt hos honom uppslukas av ett enda uteslutande intresse, en enda tanke, en enda lidelse - revolutionen".

Uppfylld av detta intresse, denna enda tanke, denna enda lidelse, beträdde den tjugotreårige Trupp åter sitt fädernesland. Vid dess genomvandrande från syd till nord växte hans bitterhet med storleken av det elände, som han såg överallt, vart han kom.

Det var det år, under vilket de båda socialistiska riktningarna förenade sig på den grund, som var bestämd att bära ett av de bäst organiserade, verksammaste och beslutsammaste partierna, det, som måhända nästa utvecklingsfas tillhör...

Han gick från stad till stad. Överallt försökte han lägga sina minor i det "bestående". Han uppmanade arbetarna att lämna reformernas snigelväg; han visade dem våldets väg som räddare och befriare. Och många, som icke förstodo att tygla sitt lidelsefulla hjärtas otåliga önskningar med förnuftets tömmar, blevo hans anhängare.

Nu kallar han sig anarkist!

Nu arbetar han i anarkismens tecken. Ordet synes honom tillräckligt träffande för att beteckna vad han eftersträvar: han vill intet herradöme, varken den enskildes eller majoritetens. I det han med järnfast viljekraft kastar sig in på alla möjliga vetenskaper, sammantimrar han sig en formlös byggnad till världsåskådning, i vars dunkla rum han skulle ha förirrat sig, om han icke genom det dåligt sammanfogade taket hade sett den blåa himmeln till broderlighetens ideal skimra lockande...

Nu förlitar han sig blott på revolutionen. I ett enda slag skall den skapa den fredliga samvarons paradis. Därför strävar all hans längtans flykt till denna. För denna arbetar han: för sitt stånds stora revolution, efter vilken ingen revolution mer skall komma.

Så drager han från stad till stad. Under hur många falska namn, med huru många gånger utbytta papper, det vet han icke mer... Ständigt är han på flykt: ingen dag förgår, som han icke måste hålla ögonen öppna och läpparna slutna för att undgå förföljelser. Ofta upptar fängelset honom. Men alltid släpper det honom åter efter kort tids förlopp: man har icke kunnat komma på honom med något.

Så falla i Berlin skotten mot kejsaren tätt på varandra. Han tilljublade attentatsmännen sitt bifall. De voro båda fanatiker; dessutom var den ene idiot, den andre vansinnig. Reaktionen segrar. Dess förskräckliga tid av förfall tager sin början: de nesligaste känslor triumfera: förföljelselusta, angivelsesjuka, hätskhet uppfylla mångas hjärtan.

Då Trupp - en av de första - blev häktad, trodde han sig aldrig mera bli i tillfälle att lämna fängelset. Molnen drogo sig tillsammans över hans huvud. En underbar tillfällighet räddade honom. Medan man ännu letade efter de sammansvurna och högförrädarna, dömde man majestätförbrytaren till ett halvt år, utan att ana vem det var, man hade i händerna. Varje dag under detta halvår, såg han svärdet hänga hotande över sig, färdigt att falla ned... Med det föll icke. Han blev åter fri. Under hårda umbäranden uppnår han gränsen, uppnår Paris. Den andra perioden av hans liv börjar: som flykting i utlandet. Han vet, att han icke kan taga ett steg in i Tyskland, som icke måste bli dödsbringande. Av den förstuckne sammansvurne och uppviglaren, som i tysthet överallt strör sin jäsande sådd, blir nu den överallt öppet uppträdande propagandisten, debattören i klubben, talaren i gathörnet och i möteslokalen.

De franska anarkisterna ha grundat det fösta anarkistisk-kommunistiska organet: "Le Revolté!" - Anhängarna av den nya läran, som började att långsamt men säkert utbreda sig mer och mer, började med den anarkistiska organiseringen av "fria grupper", varvid de för första gången gingo ut ifrån decentralisationens princip. Arbetarkongressen i Marseille 1879 är kommunistisk; dess betydelse kan ännu icke uppskattas... avskiljningen mellan kommunism och kollektivism - i det yttre knappas märkbar - är redan fullbordad i det inre.

Trupp är överallt. Hans törstande hjärta har aldrig slagit rastlösare än i dessa år för den stora, vaknade, omkringsiggripande nya rörelsen. Vad han hör hos fransmännen, för han till den ännu lilla men ständigt växande kretsen av tyska kamrater.

Då lärde Carrard Auban känna honom. Han såg denna rena, nästan barnsliga hänförelse på den tjugofemåriges panna, detta ofattbara mod, som hänförde honom, och denna, allt förgätande hängivenhet, som med varje dag syntes tilltaga. Men knappt hade han lärt känna honom och vunnit honom till vän förr än han åter förlorade honom för längre tid: Auban blev dömd. De klingande orden i hans stora tal inför domaren ledsagade Trupp de båda år de voro åtskilda...

Då de åter ses i London 1884 - båda som flyktingar - har Auban blivit en annan, Trupp densamme. Blott minnen av resningens oförgätliga stora dagar sammanbinda dem ännu. - -

Auban förstod Trupp, men denne förmådde icke längre att förstå Auban.

I Tyskland hade läran blivit omsatt till handling. Den uppskrämda världen hade plötsligt visat ett förskräckt anlete: Wien, Strassburg, Stuttgart, Niedervald, mordet på Rumpff - alla dessa gärningar ha skett, vilka så oändligt skadat utbredningen av frihetens idé, som givit fienden så många nya mördande vapen på hand, så att från och med nu - till oöverskådlig tid framåt - ordet "anarkist" blivit ensbetydande med "mördare". Kan den någonsin befria sig härifrån? Är den icke förlorad för Europa, prisgiven åt det eviga missförståendet, den omättbara förföljelsen, det uppväckta hatet?

Trupp är i London - - - i den uppslitande och småaktiga tvedräktskampen för dagen ha hans krafter hittills blivit förslösade - - -

    - - -

Plötsligt vaknade Trupp. Han kom åter till sig själv. Han ryckte till sig sin hatt. Han såg sig omkring och blickade upp till de svindlande valven.

Prästens släpande ord förklingade ännu i klagande toner, knappast begripbara i rummets oerhörda vidd. Fullare och skönare svarade barnstämmornas sång från koret. Ännu en gång, så kastade väggarna - darrande sammansmältande de klingande ljudvågorna till djupare skönhet - ljudet ned på de tysta människorna...

Trupp kände sig åter pressad hårt i mängden, från vars kläder en fuktig dunst ständigt strömmade starkare, och blandade sig med den dammiga, instängda luften, blev till tryckande kvavhet.

Nu hade de alla blivit stilla, de arbetslösa. Några av dem voro uttröttade, andra bedövade; nästan alla fångna av det sällsamma i situationen. De flesta hade kanske sedan sin ungdomstid aldrig varit i en kyrka. Nu blevo de mot sin vilja fångna i minnen, som de för länge sedan hade begravt.

Många vilade oroligt i halvslummer tätt tryckta intill varandra i bänkarna; andra tillviskade sig frågor i skygg ton, knappast dragande andan: de skulle vilja veta vilka dess marmorgestalter från fjärran tider, med den underliga hårfrisyren och de utmanande ställningarna voro... Voro de dessa, som haft makten, att göra dem lyckliga, att fördärva dem? -

Av det trotsets käcka mod, med vilket de för knappast en timma sedan hade dragit bort från Trafalgar Square fanns icke mycket kvar, ingenting mer att se. Pressade intill varandra stodo de där - hur länge skulle de då ännu stå så? Varför gingo de icke? - Vad skulle de här? Här skulle dock icke lämnas någon hjälp. Här gavs dock ingen annan tröst än ord! Men de ville arbete och bröd.

Bitterhet bemäktigade sig de väntande. Hos Trupp flammade den upp som eld. Ifrån predikstolen trängde prästens ord så enformigt och regelmässigt långsamt, som nedfallande droppar. Han förstod dem icke. Måhända förstod ingen dem. De talade om saker, som icke äro av denna världen...

"Sätt all er förtröstan till Gud!" lamenterade den klagande stämman.

"Till Gud!" - svarade de ungdomliga stämmorna mjukt tillbaka, i underbar klang av hopp och jubel.

"Han allena kan rädda er!" återtog prästen.

Anade de hungrande det omedvetna hån i denna förskräckliga tro, som var lögn från början till slut? - En rörelse av oro uppstod bland dem. Alla hade vaknat; alla skakade bedövningens slummer från sig.

Då dånade ett hånfullt skratt från Trupps läppar, i vilket otro, hat och förbittring blandades. Rop svarade honom från olika håll. Flera skrattade likaledes. - Så korta hånskratt här och var. Förvirrade rop.

Man satte hattarna på de motvilligt och mekaniskt blottade huvudena. Ett knuffande och trängande uppstod.

De flesta sökte sig till utgången. Raskt tömdes leden ut i friska luften. De andäktiga andades ut. Herren Gud, utan vars vilja icke ett hår faller till marken, hade vänt faran från sina barn. De hade blivit befriade från de hänsynslösa. De voro åter bland sig själva. Prästen, som stoppat ett ögonblick vid utbrottet av larmet, fortsatte åter, och de kvarstannandes ögon vände sig till sin herde, fulla av förtröstan och glatt lugn.

Trupp mumlade dovt. Ingenting skulle varit honom kärare än en skandal på denna plats.

Den råkalla oktobereftermiddagens entoniga dager omljöt åter de från skymningen i Westminster Abbey, från dess "heliga tystnad", till dagens larm utströmmande. Den största delen av de arbetslösa hade nödgats vänta utanför. De hade knorrande och tvivlande åhört de lugnande orden av en av kyrkans höga dignitärer; eller hade de applåderat de kristligt-sociala avfällingarnas bittra sanningar.

Man ordnade sig åter till tåg mot den för knappt en timma sedan lämnade Squaren. Man följde den fladdrande röda fanan. Man trängde sig samman i slutna led, liksom för att mindre känna hungern, och bättre den egna styrka.

Trupp blev ryckt med.

I taktmässiga steg slogo de tunga fötterna mot den hårda marken. Man höll fast i varandra. Ett oöverskådligt tåg drog fram genom trängseln i Parliament Street...

Och från detta tåg uppsteg en sång liksom på gemensam överenskommelse. Djup, dyster, svårmodig och upprorisk tillika klang den från tusen strupar ut i luften, liksom rökmolnen, som förkunnar brandens utbrott...

De sjöngo den uråldriga, odödliga sången "starving poor of Old England".

Let them bray until in the face they are black,
That over oceans they hold their sway,
Of the Flag of Old England, the Union Jack,
About which I have something to say:
'Tis said that it floats o'er the free, but it waves
Over thousands of hard-worked ill-paid British slaves,
Who are driven to pauper and suicide graves -
The starving poor of England!

Och i mäktig kör sjöngs refrängen, i vilken varje stämma föll in:

'Tis the poor, the poor the taxes have to pay,
The poor who are starving every day,
Who starve and die on the Queen's highway -
The starving poor of Old England!

Ännu en vers och ännu en -

'Tis dear to the rich, but too dear for the poor,
When hunger stalks in at every door

Och slutligen fattande mod till en fruktansvärd hotelse, full av jublande hopp:

But not much longer these evils we'll endure,
We the working men of Old England!

Trupp ryckte sig med våld ur ledet och vek av i en sidogata.

Bakom honom sjönk Westminster Abbey i den ständigt djupare fallande skymningen. I hans öra dröjde de dystra vemodiga tonerna, i vilka de hungrande klagade sina lidanden...

'Tis the poor, the poor the taxes have to pay,
The poor who are starving every day,
Who starve and die on the Queens highway -
The starving poor of Old England!*

Ingen domare, varken i himmelen eller på jorden, förnam dessa stackares fruktansvärda anklagelser, dessa som ännu ständigt väntade på rättfärdighet.

Med sänkt huvud, läpparna pressade fast tillsamman, då och då kastande en skarp blick omkring sig, för att försäkra sig om vägens riktning, fortsatte Trupp - väl en timma framåt Londons nordsida.

____________

*) Låt dem skria, tills de bli blå, för er,
att över haven de sträcka sin makt.
Om det gamla, det stolta Englands banér
vill ett sanningens ord jag ha sagt.
Ej det svajar fritt över fria män,
nej, över tusende svältande slavar det än
sina blodröda färger har lagt.
Det hungrande Englands millioner!

De fattiga, som skatta med svett och blod,
de fattiga, som stupa dag för dag
och dö och försmäkta på allfarväg!
Det hungrande Englands millioner!

Att dö för England den rike kan.
För tungt det är för en fattig man.

Men snart rycker nya dagen an
för hungrande Englands millioner!


Project Runeberg, Fri Mar 24 02:41:20 2006 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anarkist/kap3.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free