Samma eftermiddag, under vilken så mycket blod strömmade åt världsstadens hjärta, satt Carrard Auban i sitt stilla, höga rum på en av de gator norr om Kings Cross, vilka under vardagarna icke äro synnerligen trafikerade, men på helgdagar synas vara utdöda.
I detta rum bodde han, sedan han åter blivit ensam. Redan mer än ett år.
Det var ett av dessa nyktra, kalla rum utan komfort, för vilka man betalar tio shilling i veckan, men i vars ensamma stillhet man därför också kan leva utan att bli störd av den yttre världens larm. Hela huset i tre våningar var på detta sätt uthyrt, rum för rum; husets innevånare sågo sin värdinna blott när de betalade henne sin veckohyra; varandra sågo de nästan aldrig. Stundom möttes de i trappan, för att hastigt ila förbi, utan hälsningar.
Aubans rum var delat i två avdelningar genom en spansk vägg, som gick halvvägs upp till taket; den dolde bädden och lämnade en större halva fri, vilken till största delen fylldes av ett bord av ovanlig storlek. Detta bords omfång stod i harmoni med den väldiga bokhylla, som sträckte sig till taket och hyste ett bibliotek, som i sin sammansättning måhända var enastående.
Det omfattade i första hand de filosofiska och nationalekonomiska verken av Frankrikes stora tänkare, från Helvetius och Say till Prouhon och Bastiat; icke i samma rikedom, men dock de bästa upplagorna av engelsmännen, från Smith till Spencer. Synnerligen beaktade voro också här frihandelslärans företrädare. Vidare en bristfällig, men synnerligen intressant samling av skrifter, tidningar, broschyrer, flygblad osv. till det nittonde århundradets revolutionshistoria, företrädesvis till fyrtioårens historia. Detta arv från fadern, som så länge lämnats nästan fullständigt obeaktat, förstod den nuvarande innehavaren, att för varje dag alltmera skatta efter dess verkliga värde.
Dessutom innehöll biblioteket en mängd oordnat, knappast ordningsbart, materiel till den sociala frågan; för framtidens forskare säkerligen en kostbar guldgruva till arbetarrörelsens historia. Det var samlat av Auban själv; här låg staplat på vartannat vad dagen bringade honom i händerna. Det var ett stycke levande arbete av hans tid, och sannolikt icke den sämsta...
Förståelsen var Aubans sista mål. Detta var för honom mer än kunskapen, som blott var en hjälp till uppnåendet av det förra.
Blott en hylla fylldes av diktkonstens arbeten.
Här stod Viktor Hugo vid sidan av Shakespeare, Goethe vid sidan av Balzac. Men blott i sällsynta timmar för vederkvickelse tog han ned ett eller annat av dessa band.
Detta bord, vars skiva var arbetat ur ett enda, oerhört mahognystycke, och detta bibliotek, i vilket varje enskild bok hade sitt särskilda värde för ägaren - ty denne hade vanan, att genast bränna upp varje bok, som han hade läst och som icke föreföll honom tillräckligt värdefull att läsa omigen - var Carrard Aubans enda och hela rikedom. Den hade följt honom från Paris till London och den gjorde främlingarnas kalla väggar hemtrevliga.
Inget konstverk av något som helst slag prydde rummet; varje föremål bar spår av dagligt användande.
Blott två små porträtt hängde över kaminen. Det ena framställde revolutionens store fanatiker, vars vilda kraft hade brutits mot det västeuropeiska livets murar, och det andra, århundradets store tänkare, bakom vars mäktiga panna en ny värld tycktes kämpa för sitt förverkligande: Michael Bakunin och Pierre Joseph Proudhon. Båda bilderna erinrade Auban om de enda människor, som blivit oförändrade, så länge han känt dem.
Aubans ögon vilade på Proudhons fördjupade, mäktiga drag, och han tänkte på denne mans mäktiga liv.
Han satt i en låg länstol framför kaminen och höll fötterna sträckta bort mot den värmande elden. Så låg han, i hela sin skrangliga längd, sedan två timmar tillbaka, med blicken än borrad in i den tyst knastrande glöden, än låtande den sakta vandra genom rummet, liksom om den följde den ständigt på nytt undflyende tanken.
Han drömde icke. Han tänkte, rastlöst, utan uppehåll.
Han var mycket blek och på hans panna låg kallsvettens fina pärlor liksom morgondagg. De regelbundna, eljes liksom gjutna dragen i hans ansikte, voro oroade av tänkandes möda.
Det var en kylig, fuktig, dimtung oktobereftermiddag, från vilken solen modlöst vänt sig bort.
Auban stirrade orörlig på eldens glöder, som med varje timma, under vilken skymningen utifrån lade sig allt tätare på hans fönster, upplyste rummet allt klarare.
Han var sedan någon tid pressad av en oro, som han icke förmådde förklara för sig. Harmonien mellan hans kraft och hans vilja var rubbad.
Stundom, som under de sista dagarna, tyckte han sig likna en man, som förslösat en furstlig förmögenhet och blivit bettlare, icke vetande vad han skall leva av -
Stundom återigen, som i dag, kände han, hur ett övermått av kraft och idéer trängde honom till utomordentliga handlingar.
Ännu var han icke på det klara med sig själv: var hans vilja icke vuxen hans kraft, eller gällde det blott att giva den första stöten?
Han måste besluta sig.
Så länge Auban kunnat tänka, hade han kämpat, kämpat med allt, som omgav honom. Som gosse och yngling som en förtvivlad mot yttre fjättrar och som en dåre mot det oföränderliga, som en Herkules mot spöken och som en fanatiker emot det övermäktiga. Som man med sig själv: den sega, upprivande, hårda kampen med sig själv, med sina egna fördomar, sina egna inbillningar, sina överdrivna förhoppningar, sina barnsliga ideal.
En gång hade han trott, att människan måste fullständigt förändra sig, för att hon skulle kunna bli fri. Sedan hade han förstått, att han först själv måste bli fri, för att vara fri.
Så hade han då börjat att rymma undan allt virrvarr ur hjärnan. som uppfostran, misstag och osovrad lektyr hade upphopat.
Han måste åter bli klar i hjärnan, det kände han, om han icke ville försjunka i natt och mörker. Det gällde att finna sig själv, att inom sig själv bli oavhängig från alla fjättrar.
Han blev åter sig själv. Klart och ljust blev det inom honom, från alla sidor trängde solljuset in till honom och lycklig, som en tillfrisknande, lät han belysa sig av dess strålar.
Nu förmådde han att utan bitterhet tänka på sin ungdom: skratta över dess misstag och icke längre sörja över år, skenbart förlorade i en kamp, som i vår tid envar har att utkämpa, som vill höja sig över den...
Vem var Carrard Auban? - Och hur hade hans liv varit hittills? -
Han var nu nära trettio år gammal. Under dessa trettio år hade han till det yttre bevarat ett orubbligt lugn och överlägsenhet, till det inre en kylig måttlighet, som dock ännu icke alltid bevarat honom från häftiga känslor av smärta och groll... Han var med ett ord en obeveklig kritiker, för vilken det icke fanns några andra lagar än naturens.
Han hade aldrig känt sin moder. Det sista och nästan det enda, som han erinrade sig från sin tidigaste ungdom, hade varit de vilka, oklara lidelsefulla berättelserna och deklamationerna av en lidelsefull gammal man, förkrympt i ideal, vilken tillsammans med honom bebott en liten trång, ständigt oordnad kammare i närheten av Boulevard Clichy - dessa gator, i vilka så ofta förfallet dväljes tillsammans med drag av storhet. Denne man hade varit hans fader.
Hur hans far hade kommit att gifta sig med den unga tyskan, som i Paris förlorat sina ungdomsår i en evigt glädjelös och evigt undertryckt ställning som guvernant, visste egentligen blott en. Denne var hans ende vän och hette Adolphe Ponteur. Vad Carrard genom honom, som dessutom blev den vid sexton års ålder fullständigt föräldralöse gossens ende beskyddare, vid äldre år erfor om sin fader, var ungefär följande:
Jean Jaques Aubans vagga - han hade aldrig blivit döpt till dessa namn, men han kallade sig aldrig annorlunda - hade blivit skakad av de sista vågorna av den stora revolutionen. Han fader, som under Napoleon den förste, genom kloka beräkningar tiofalt återvunnit sin förlorade förmögenhet, hade varit spannmålshandlare. Jean Jaques blev tack vare denna förmögenhet femtio år gammal, utan att förstå, att man behövde pengar för att kunna leva. När han blev ställd inför denna sanning, var han en mycket levnadsvis, en fullständigt lycklig, och fullständigt ensam man, om också icke någon ensling. En man, som i dessa femtio år hade läst och lärt mycket, utan att någon gång tänka på att använda sina kunskaper; en revolutionär i sina idéer om mänskligheten, utan förbittrande förhoppningar och nästan utan önskningar; ett barn och en idealist av rörande naturlighet och en förvånansvärd kroppslig och andlig vigör. Han hade ständigt sina idéer, hade aldrig levt livet och hade aldrig rört en kvinna...
Ett halvt århundrade hade dragit förbi denne man, utan att ha ryckt honom in eller slukat honom i sina strömvirvlar. Den korsikanske världserövrarens vapenlarm, den genom våld upphöjde och störtade, genom våldet både stor och liten, följde honom hela hans ungdom. Han gav dock icke mera akt på dagens händelser, än barnen ge akt på sina ammors och lärares forntidsberättelser.
Revolutionen av 1830 var för honom blott en skugga, som föll störande på hans arbete...
Ty han sysselsatte sig med att kontrollräkna Malthus förskräckliga villfarelse, att jorden icke har tillräcklig plats och tillräcklig näring för alla, utan att dock kunna bli klok på den...
Han anade framryckandet av en ny kamp, mot vilken dagens politiska tvistigheter blott var en barnlek. Därför lyssnade han med samma uppmärksamhet på den geniale St. Simons profetiska ord, som till Babeufs, kommunistens, vilda förbannelser; därför följde han Fouriers falangstär, en dåres omöjliga fantasier, med samma iver, som arbetet på reformer under julimonarkiens tid; och vacklande från det ena till det andra såg han i dag det förlovade landet i "Fader Cabets" Ikarien, i morgon den räddande ängeln i Louis Blanc, den hycklande frasmakaren.
Av själva proletariatet, som i detta årtiondes morgongryning drog den vaknandes första tunga andedrag, och ännu omedvetet om sin kraft, sträckte sina jättelika lemmar, såg han ingenting.
I samma ögonblick han överväldigades av behovet av en inkomstkälla, blev allt detta annorlunda. Tio år voro tillräckliga för att göra en förbittrad, hastigt åldrad och dock dagligen till livet uppvaknande människa av den tillbakadragne, spänstige och vetgirige mannen. Det var icke längre tidens stora Gudar, som han älskade; - han började håna dem och deras idéer, började taga del i dagens små strider, vilka han under femtio år stött ifrån sig. Med stor möda lärde han att använda sina kunskaper och talanger; han levde bekymmersamt i underordnade sysselsättningar av de mest olikartade slag. För gammal för att helt kunna lära förstå livet och för ung i sitt nya uppvaknande för att icke omfatta det med den oerfarne tjugoåringens hela häftighet, blev han kastad från den ena villfarelsen till den andra, vilket icke gjorde hans omdöme klarare och hans fot säkrare.
När februarirevolutionen bröt in, stod den gamle mannen på barrikaden ibland de upproriska skarorna, som slogos för den politiska frihetens fantom. Hans hänförelse och mod var ingalunda mindre än den blusklädde arbetarens vid sidan av honom.
Julikungadömets fall fyllde honom med omätliga förhoppningar. Hans böcker voro dammiga; bakom dem låg hans utslocknade, stilla tänkarliv i det förgångna.
Nu var han arbetare. Luxembourg, där hans stånds representanter tronade på övergivna sammetstaburetter, var den himmel från vilken han för sig väntade råd och hjälp. Varje dag gick han till märiet i sitt arrondisement för att lyfta det understöd, som staten såg sig nödsakad att utbetala till alla sysslolösa arbetare.
- Vilket arbete skulle väl Jean Jaques kunna ha uträttat i nationalverkstäderna! -
Han såg icke det vanvettiga i deras beslut, vilka måste leda till nya och blodigare strider. Ty två saker hade han ännu icke lärt under sina femtio år: att staten icke kan ge ut mer än vad den fått in; och att därför alla försök att lösa den sociala frågan genom staten måste bli dödfödda.
Men när han under juniinsurrektionens dagar, under vilka arbetet upptog sina första verkliga kamp med kapitalet och ur det fruktansvärda nederlaget i denna, den egendomligaste av all slaktningar, drog den slutsatsen, att maktens privilegium måste bekämpas med dödligare vapen än våldets, då låg han sjuk under trycket av den överväldigande oron.
Till hans lycka. Ty han, som redan kämpat i den politiska februarirevolutionen - bourgeoisiens uppgörelse med kungadömet -, vars betydelselöshet han icke förstod, hur skulle han kunnat hålla sig fjärran från striden den dag, då proletariatet tänkte göra upp med borgardömet? Skulle han då icke ha fått ett sorgligt slut, dö av törst och ruttna bort i de förskräckliga källarhål, i vilka man sammanpackade de fångna, eller omkomma som deporterad i någon av sitt lands transatlantiska straffkolonier? -
Han blev bevarad härför. När han steg upp stod det bävande Paris darrande av skräck - inför socialismens röda spöke.
Fram på stridsarenan hade trätt en man vars blick trängde djupare än någon annan människas och som genomskådade tingen. Proudhon hade grundat sin första tidning "Representant du Peuple", och den 31 juli under hånskratt och skymford hållit sitt berömda och beryktade tal i parlamentet om inkomstskatten och kreditens ömsesidighet och kostnadsfrihet.
Men Jean Jaques såg i sin tids störste och djärvaste man ingenting annat än förrädaren av "folkets sak", emedan han icke deltagit i junislaktningen.
Blind som han var, förmådde han icke förstå projektet om Banque d'echange - kanske det mest betydande och djupast ingripande, som någonsin framsprungit ur en mänsklig hjärna - som Proudhon dryftade under ett halvt år och som han från december 1848 till april påföljande år, sökte realisera genom sin andra tidning "Le Peuple" i form av Banque du Peuple, ända till maktens råa hand i grunden raserade den nästan färdiga byggnaden, genom att fängsla och inspärra byggmästaren.
Vad fadern icke förmådde fatta i dessa dagar av kaos, kanske därför att det låg så nära in på livet, skulle sonen förstå i hela dess räckvidd och oerhörda betydelse: ett medel, som skulle göra det möjligt för alla, att oavhängiga från staten, tack vare ömsesidighetens princip, kunna utbyta sitt arbetes avkastning till dess fulla värde, och därigenom - med ett ord - befria dem! -
Denna sist, största, oblodigaste av alla revolutioner, den enda som kan lämna garantier för en varaktig seger - dess första uppvaknande lämnade Jean Jaques nästan alldeles oberörd.
Valet av Louis Napoleon grusade hans sista förhoppning. Från och med nu hatade han denne usurpator lika innerligt som han hatade Cavaignac, löftesbrytaren.
Det dröjde länge innan han hämtat sig från den tryckande bedövningen. Det dröjde år. Han levde i ständigt bekymmer för det dagliga brödet. Möjligen var det omsorgen härom, som ännu höll honom vid liv. Hans sena giftermål var mer ett verk av slumpen, än av vilja och överläggning. Han träffade samman med sin kärleks föremål i samma hus som han var guvernant, dit han kom för att fullborda den uppfostran hon påbörjat med två obegåvade söner. Det tunga beroendet i deras ställningar förde dem närmare samman: hon intresserade sig för honom och han älskade uppriktigt den tjugosjuåriga flickan.
De levde samman i stilla lycka, icke stor, men säker. Carrard blev född, som son till en man, vilken för läge sedan lämnat livets middagshöjd bakom sig, och till en kvinna, som ännu hade långt dit.
Modern dog i barnsäng. Jean Jaques bröts fullständigt. Nu var han verkligen en gammal och trött man. Sin tro hade han förlorat tillsammans med hälsan. Han lidelsefullhet var bortflugen och han förmådde icke ersätta den med annat än lidelsefullt upprörda deklamationer. Mellan honom och Adolphe Ponteurs tafatta ömheter växte Carrard Auban upp. Han var sex år gammal när fadern dog med en förskräcklig förbannelse mot den tredje Napoleon på läpparna och utan en blick för honom.
Det är i stora drag vad Adolphe Ponteur berättade barnet om dess föräldrar, under de år han var en bättre far för det, än någonsin den riktige fadern kunnat vara. Han delade med gossen sitt knappa bröd, sitt trånga rum och sitt gamla hjärta. Han ville själv lära honom läsa och skriva och satte en ära i att genomföra det. Men det blev snart klart, att väl Carrard, men icke han själv räckte till för detta arbete. - Då sände han honom vid nionde året i sitt arrondisements stora stadsskola.
Kriget av 1870 bröt ut och gossen hade nått sitt trettonde år. Adolphe drömde om ära för sina landsmän och Carrard fortsatte obekymrad sitt liv.
Kommunens dagar voro inne, i vilka hela Paris åter tycktes vara ett kaos av blod, rök, larm, vrede och vansinne. Adolphe såg med förskräckelse en eld flamma upp i gossens mörka ögon, som för första gången åter erinrade honom om Jean Jaques. Och han, denne ärlige småborgare, som alltid blott haft revolutionens yttre skräck för ögonen, utan förmåga att kunna fatta dess inre välsignelse, blev häröver så förskräckt, att han beslöt skilja sig från gossen, sända honom bort från det förgiftade Paris, detta Paris, utan vilket han icke själv skulle kunnat leva en dag.
Han sände honom till Elsass, till Mülhausen, den tråkiga, stora fabriksstaden, som nu , sedan det "stora kriget" hade avslutats, hade fått uppgiften att balansera på gränsen mellan de utmattade men icke försonade fienderna. Ponteur hade där en ensam släkting, en äkta fransyska, som aldrig hade lärt sig ett enda ord tyska, och Carrard hade släktingar på mödernet, en tysk regeringstjänsteman, som förvärvat sin kallelse till denna högre post genom ovanlig diplomatisk begåvning, det vill säga, genom att förstå att förträffligt dölja sina tankar och känslor under orden.
Mademoiselle Ponteur behandlade honom utomordentligt försiktigt och kärleksfullt, gav honom ett litet rum och mat och lät honom för övrigt göra vad han ville. Under de fyra år han tillbringade under hennes tak - under vilket de två voro ensamma med de förgångna tidernas minnen - hände det icke en enda gång, att han kom till henne med en bön, eller att hon en enda gång vågade giva honom ett råd. Hon förstod absolut icke vad hon skulle göra med honom och kände en stor lättnad, när hon märkte - vilket hon gjorde från första stunden - att gossen redan lärt sig, att sköta sig själv.
Hans släktingar på mödernet uppfyllde sina plikter mot honom, genom att en gång i veckan inbjuda honom till familjens bord, där han satt mitt i en larmande och illa uppfostrad barnskara, vars språk han till en början icke alls förstod och senare blott med svårighet. Han kände sig alltid synnerligen obehaglig till mods och med tiden bringade han det dithän, att man icke vidare bekymrade sig om honom, och icke tog illa upp, att hans besök blevo allt sparsammare.
Hos mademoiselle Ponteur lärde han sig att vara ensam och att uppskatta sitt oberoende; hos sina släktingar insöp han en outplånlig motvilja mot tyskt borgarliv.
Han stannade fem år på denna plats, fem år under vilka han aldrig besökte Paris. Sina ferier använde han till fotvandringar i de sydliga Vogeserna, vilka äro så litet bekanta och äro så vackra i sin ensamhet och sin kyska otillgänglighet. Hans blick gled åt Paris när han skred fram över gränsen på bergshöjderna.
När han var femton år gammal, fann han en vän i den främmande staden. Det var en fransk arbetare, som känt hans fader och hört talas om Carrard på något sätt, och som nu tilltalade honom en dag, då han kom från skolan. Från denna dag satt Carrard varje afton, när fritimman var inne, på ett värdshus mitt ibland en grupp arbetare, bland vilka det icke fanns någon, som åtminstone icke räknade dubbelt så många år som han, och vilka alla trodde sig ha skyldighet att vara lite älskvärda mot "le pauvre enfant", som var "så ensamt" här. Den ene rullade cigarretter åt honom, den andre lärde honom spela biljard och den tredje berättade honom om de förgångna stora dagarna, då folken hade försökt att göra sig fria: "Vive la Commune!"
Carrard lyssnade till folkets förhoppningar och önskningar, tolkade av dem som hörde till hans sällskap. Han började att ana, att se, att tänka. Men blott som genom en slöja.
Skolan blev för honom ett fängelse, då den tvingade honom att lära sådant, som han betraktade som onyttigt, och ingenting lärde honom av det, som han önskade veta. Den gav honom icke svar på någon av hans aldrig framställda frågor.
Han hade inga vänner bland sina skolkamrater. Han var icke omtyckt, men ingen hade vågat gå honom i vägen.
Blott en sökte hans vänskap; det var släktingarnas äldste son. Han hette Friedrich Waller - Waller hade också varit Carrards moders flicknamn - och var jämnårig med Carrard, tillsammans med vilken han under flera år gick i samma skola och samma klass. Han var klok utan att äga synnerlig begåvning, likgiltig utan att någonsin helt kunna dämpa ett intresse för Carrard och besjälad av önskan att kunna förvärva hans förtroende, vilket denne dock aldrig skänkte honom, ej ens i de vardagligaste saker; och trots att denna otillgänglighet ofta var honom bitter, förlorade han under dessa år aldrig sin sympati för Carrard, en sympati som var sammansatt av intresse, beundran och nyfikenhet.
Carrard var vid sitt adertonde år en lång, blek yngling, till utseendet fullständigt lidelsefri, men i sitt inre söndersliten av tankar och lidelser, en människa som tillbringade sina dagar i dov resignation på skolbänken och i otvunget umgänge med sina vänner, arbetarna hos Père Francois, och sina nätter i vansinnigt grubblande över Gud och själens odödlighet och över tusende andra frågor, som varje tänkande en gång måste lösa för sig och i sig själv.
Då han blivit femton år gammal, mottog han från Paris underrättelsen om sin gamle väns död - det var sista gången i sitt liv han förmådde lindra sin smärta med tårar. Två år senare dog den kvinna hos vilken han levt under fem år, och med vilken han aldrig bytt ett innerligt ord, men heller aldrig ett ovänligt. Hon hade fått honom verkligt kär, men hade icke haft mod, att visa honom det. Han hade aldrig kunnat förmå sig gå längre än till att visa henne en oföränderlig, skygg aktning, Varken mer eller mindre.
Han tillbringade ännu ett år hos en annan familj. Därpå återvände han till Paris med ett skapligt betyg, som han icke visste vad han skulle med, och en orubblig tro på framtiden, Som en moder, vilken han redan trott sig ha förlorat, hälsade han åter sin barndoms stad. Dagar igenom gjorde han ingenting annat än att lysten ströva genom gatorna med vidöppna ögon och klappande hjärta och låta världsstadens doft verka på sitt upprörda sinne, denna doft, som verkar berusande och bedövande, som en kyss den första kärleksnatten...
Han sökte sysselsättning och gladde sig över att icke finna någon de första fyra veckorna. Vad gjorde det, att han under dessa fyra första veckor förbrukade den lilla summa, som han erhållit efter en man, som älskat honom ömt! Han bodde i Batignolles. Ofta steg han upp med solen och vandrade genom Parc Monceaux daggstänkta gångar och förbi den antika, allvarliga Madeleinebyggnaden, på den fria plats, som under de sista två århundradena hade druckit så mycket blod och ännu låg där med sin vida, ljusgråa yta, belyst av solen, överspolad av det brusande livet; vandrade längs den vackra floden med de breda stränderna och betraktade arbetet, som härifrån befruktade Paris, tills han trött satte sig på en av Tuileriträdgårdens bänkar och lät omsvärma sig av barnens skratt, under det han bläddrade i en bok, i vilken han icke läste. Var så middagen inne, och han hade intagit sitt middagsmål i någon av Palais Royals otaliga små restauranger, så kunde han åter i timtal bli sittande på något av den stora boulevardens kaféer och låta detta nervösa, evigt oroliga liv draga förbi sina halvslutna ögon i en slags sövande mild bedövning, tills han skakade upp sig och - drivande framåt Champs-Elysées - sökte sig skogens skuggiga vägar och behagliga stillhet för de senare eftermiddagstimmarna, för att först på kvällen - efter en flyktig förfriskning i något av Auteuils små värdshus - fara med en seineångbåt till Cité, där han i stum andakt hälsade de i skymningen försvinnande tornen på Notre-Dame. Sällan lockade honom de offentliga skådespelen för återstoden av kvällen, men han tyckte om att driva genom Quartier Latin, från det ena kaféet till det andra, för att betrakta studenternas och deras flickors larmande liv, eller att avsluta sin afton i någon undangömd krog i närheten av sin bostad - under samtal om dagspolitiken - med några arbetare eller småborgare, när boulevardens väldiga tummel hade bedövat honom, eller de oändliga ljusraderna bländat honom...
Det var hans kärleks smekveckor. En vansinnig drucken salighet hade fullständigt överväldigat honom. Efter de förgångna årens ensamhet och enformighet drack han ur denna glädjebägare, som var bräddad till randen och syntes honom outtömlig.
"O Paris!" sade då Carrard Auban, "vad jag älskar dig! - Vad jag älskar dig! - Tillhör du icke också mig! Är icke också jag ditt barn?" Och stoltheten vidgade hans unga bröst och lyste ur hans ögon, som aldrig förr varit så livliga. Ännu var han som den uppväxande vinrankan, som klänger sig uppåt det främmande stödet, omslingrade det med armar av längtan och hopp för att därigenom vinna kraft.
Men då hans glädje och pengar likväl artade sig att ta slut och han måste tänka på hur och varav han skulle kunna fortsätta att leva, så ängslades han ändå icke. Det föreföll icke så synnerligen svårt för hans mod och krafter. Och dock var det ett helt sällsynt och lyckligt tillfälle, som en av dessa dagar förde honom samman med en gammal herre i Jardin des Tuileries, vilken sökte en sekreterare och gav honom denna anställning.
Auban arbetade hos honom nära två år - tämligen fri och icke så värst ansträngd - för en ringa lön, vilken emellertid räckte för hans behov. Arbetet intresserade honom icke. Han var icke metodisk och därför ingen god arbetare när det gällde att kopiera brev och ordna sin principals bibliotek. Men han blev oumbärlig för denne, när han hjälpte honom - denne lärde engelske specialist, en sällsam blandning av grundlighet, när det gällde, att utforska en betydelselös vetenskaplig fråga, och barnslig ytlighet vid slutledningarna av sina forskningar - att förbättra sin dåliga franska, på vilket språk han älskade nedskriva sina värdelösa upptäckter.
När han vände tillbaka till England, gav han Auban - ehuruväl han aldrig med ett enda ord låtit förstå, att han hyst det ringaste intresse för sin sekreterares person, eller i honom sett något annat än ett verktyg för sitt arbete - en del rekommendationsbrev, fullständigt värdelösa, och en summa så pass hög, att den blev Auban synnerligen nyttig under den närmaste tiden.
Auban var åter fri för en tid. Om han redan under dessa två år följt den sociala rörelsen i sitt fosterland med det livligaste intresse och knutit många bekantskaper med enskilda medlemmar i dess led, så störtade han sig nu in i strömmen med ett gällt glädjeskri.
Den upptog honom, liksom den upptar och slukar alla andra...
Omfattande, dunkel, hemlighetsfull, som urskogens ogenomträngda snår, låg den sociala frågan - mänsklighetens framtid - framför hans ögon. Frisk, ung och handlingskraftig stod han inför henne.
Bakom sig en intrasslad barndom - vägar över redan trampade fält, och stigar över redan mejade ängar, redan åter täckta med grönt - och framför sig det stora hemlighetsfulla, idealet, åt vilket han ville viga sitt liv.
Bruset av stämmorna i vildmarken framför honom syntes vilja svara den orediga klagan, som hade omgivit hans vagga på vindskammaren.
Och han började.
Det skulle vara omöjligt, att träda in i striden med redligare avsikter, varmare önskan och djärvare vilja, i den strid, som är vår och den kommande tidens.
Den ännu icke tjugotreåriga Auban såg i denna kamp två krigsläger: på ena sidan stodo de, som ville det onda, på den andra de som eftersträvade det goda. De förra föreföllo honom fullständigt korrumperade, redan stadda i upplösning, redan halvt besegrade, de senare syntes honom som den luckra jorden, färdiga att mottaga framtidens utsäde.
Han blir överväldigad av rörelsens imponerande omfång, alldeles urståndsatt att öva kritik. Han var berusad av medvetandet att vara medlem i dessa led, som utmanade en värld till strid. Han kände sig upplyft, på nytt fylld av stora förhoppningar, styrkt och nästan förvandlad.
Vem har väl icke hyst dessa känslor, när han inträtt i rörelsen.
Han besökte mötena och hörde på de olika talarna. Ju längre dessa gingo åt "vänster", dess större var hans intresse och bifall. - Han blev gäst i de klubbar där arbetarna sammanträffade. Han lyssnade till önskningarna, som de framsprungo ur deras egen mun. Han läste tidningarna: de radikala, de sociala, de dagliga tidningarna och veckotidskrifterna. I varje frihetspladdrare såg han en Gud, i varje fraspolitiker en hjälte...
Hittills hade han icke varit i besittning av någon nämnvärd energi. Isynnerhet hade de sista åren förflackat honom. - Nu växte hans arbetskraft. Han arbetade intensivt. Gjorde undan allt det mödosamma arbete, som kräves vid det första inträdandet i en ny begreppsvärld.
Från alla sidor stormade en flod av nya tankar in på honom. Han smälte långsamt broschyrernas kaos, i vilka de oskolade tankarna, ofta på det mest egendomliga sätt, räcktes en förtunnad extrakt av de vetenskapliga forskningarna. Sedan började han med studiet av några av själva socialismens huvudarbeten.
Han levnadsvanor förändrades. För intet pris ville han vara eller synas som en bourgeois. Han förlade sin bostad till arbetarkvarteret Buttes Chaumont. Sin klädsel förenklade han ända till tarvlighet, men aldrig till oordentlighet. Han åt i en taverna tillsammans med arbetarna. Han utgifter blev därigenom ingalunda mindre, men tack vare denna ständiga, medvetna självförsakelse hade han icke längre skamkänslan av att vara "bättre" än sina hungrande bröder.
Trogen mot den lära, som han annammade, började han arbeta som kroppsarbetare. Då han icke lärt något hantverk, måste han famla länge, innan han fick fast fot. Först blev han sättare och sedan korrekturläsare i en daglig socialistisk tidning.
Vid denna tid skriv han också sin första artikel. Ingenting sluter människorna hastigare och fastare samman, än kampen för en gemensam idé. Hastigt blir programmets lasso kastad om halsen och genast drages den åt: dina strävanden ha hädanefter fått ett bestämt, orubbligt mål; din vägs riktning är hädanefter utstakad; bruket av dina krafter redan förutbestämt.
Det är partiet!
Auban hade frivilligt ställt sig i ledet. Nu var han blott en soldat, som svurit att följa den fladdrande fanan; dit den pekade, där låg målet. När förnuftet blev gensträvigt, appellerade man till hederskänslan. Du är icke längre fri - du har svurit att befria andra.
Men även för Auban kom snart den tid, då han blev stark nog att utöva kritik. Han såg den oerhörda splittringen i rörelsen. Han såg att äregirighet, hat, avund och den trivialaste gemenhet omgav sig här med samma pompösa idealism - med broderlighetens, rättfärdighetens och frihetens frasdräkt, alldeles som inom alla andra partier i det offentliga livet.
Han såg det med en smärta, sådan som han ännu aldrig känt.
Han var fortfarande ännu mycket ung. Han ville ännu icke förstå, att partiens ledande förare icke tänkte på att taga dessa paroller på allvar; att "fäderneslandets väl" det "offentliga lugnet och säkerheten" för de konservativa, den "fria konstitutionen" och "medborgerlig trohet" for de liberala; "rätten till arbete" och de vackra orden om likhet och rättvisa för arbetarpartiet - icke var något annat än lockbeten, med vilka man i största möjliga antal drog de omdömeslösa över på sin sida för att så med flertalets rätt bli de starkaste.
Hade han icke själv fäktat med dessa ord ett helt år, under vilket han nästan dagligen skrev i sitt partis tidning - en kamp med tomma ord! - utan att någonsin undersöka dem? - Och icke desto mindre hade han kämpat med hänförelse och ärlighet i den goda tron, att det icke fanns någon annan och bättre väg, som kunde leda till de förtrycktas och förföljdas befrielse.
Han ville blott ett, blott ett: Frihet! Frihet! - Förnuftets röst och hans hjärtas lidelsefulla klagan ropade till honom, att blott där vilade mänsklighetens lycka och framåtskridande.
Denna törst efter frihet drev honom genom alla den politiskt-sociala rörelsens stadier. Ingen lära tillfredsställde honom. Ingenstädes fann han förutsättningarna oantastbara, betingelserna uppfyllda, garantierna säkrade.
Ständigt kväljde honom den suckande tanken, den otillfredsställda känslan: det är icke friheten, hela friheten! Han kände hur hans motvilja mot all auktoritet växte i styrka. Därför lämnade han sin befattning.
Det var vid denna tid, som han närmare lärde känna och slöt vänskap med Otto Trupp, vilken han redan ofta sett. Genom honom erhöll han kännedom om arbetarrörelsen i Tyskland och Schweiz, vilken han hittills kände ytterst lite. Trupps berättelser gjorde ett starkt intryck på honom.
Det var år 1881. De anarkistiska idéerna befunno sig i hastigt tillväxande i Frankrike. Hela skaror av självständigt tänkande arbetare trädde ut ur det socialistiska partiets led: de som voro missnöjda med vissa handlingar av de tongivande ledarna, och alla de för vars feberaktiga otålighet revolutionen - förlossningen - kom allt för långsamt.
När det icke längre fanns någon stat, ingen privategendom, ingen religion, när alla herraväldets institutioner voro avskaffade, kunde det väl då ännu finnas något herravälde? - Det gällde, att sätta våld mot det härskande våldet!
Idéen att förstöra den gamla världen bemäktigade sig honom. Först på dess ruiner, när allt var krossat, kunde det resa sig ett samhälle, som erkände jämlikheten som sin första princip.
"Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov!" Nu hade han funnit den formel, till vilken han kunde taga sin tillflykt. Och hans drömmar uppförde mänsklighetens framtidsbyggnad: de byggde den hög, stor och vacker... Alla skulle bli tillfredsställda: alla förhoppningar uppfyllas, alla önskningar efterkommas. Arbetet skulle bli frivilligt, liksom arbetsprodukternas utbytande: ingenting skulle längre finnas, som bestämde dess gränser, icke ens dess värde. Jorden tillhör alla odelad. Alla ha rätt till den, liksom alla ha rätt att vara människor. Och han byggde sina tankars stolta byggnad - han byggde den i himmelen!...
Denna kommunismens lära, som är lika gammal som religionen, vilken av jorden gjort ett helvete och icke en himmel, den kallade han anarkism, liksom hans vänner kallade den anarkism. -
Aldrig hade hans ord varit mera bevekande, aldrig hade de väckt större hänförelse. Nu stod han på den yttersta gränsen av partiernas riken. Det fanns ingen möjlighet att komma längre. - Han uppoffrade sig. Han var verksammare än någonsin till att agitera och organisera. Överallt fann han nya meningsfränder.
Dessa år voro de rastlösaste av hans liv. Ingen vila på dagarna och ingen ro på nätterna.
Han var dock allt för mycket en man med handlingskraft, som höll av att se positiva följder av sitt arbete, för att denna hastande, feberaktiga propagandaverksamhet skulle kunna tillfredsställa honom i längden. Emellertid utvecklade sig hastigt hans praktiska levnadserfarenhet, utan att han märkt det. Han förstod sina kamrater, deras lidelsefulla anklagelser, deras skriande smärta, deras bittra förbannelser. Dagligen såg han omkring sig de hungrande och nödlidande, ofta själv hungrande och förtvivlad; dagligen såg han det skamlösa frosseriet, det bottenlösa övermodet, det hånande översitteriet - blott upprätthållet genom våldet. Då knöt han handen och hjärtat pressades samman; då predikade han av djupaste övertygelse, utan betänkande, läran om att krossa våldet med våldet; då ansåg han som det första och viktigaste, att dessa hungrande fingo bröd, dessa frysande fingo värme, dessa nakna fingo kläder. Vad betydde väl alla vetenskapens tillkämpade resultat, all konst, alla mänsklighetens framsteg gentemot dessa främsta och orubbligaste krav! Överallt predikade han våldet, i alla föreningar, på alla möten. Han blev uppmärksammad. Men - som för det mesta - så var det också blott här ett tillfälle, som gjorde slag i saken.
Ett möte, där även han tänkte tala, blev upplöst. Vid skingrandet av de församlade blev han på det mest brutala sätt gripen i armen av en polis och stött mot väggen. Han slog sin knutna näve i ansiktet på polisen.
Trogen sina principer, "som föreskrevo de revolutionära, att vid alla möjliga tillfällen, då omständigheterna så tillåta, och isynnerhet inför domstolen, bedriva propaganda", höll han för sina domare ett uppseendeväckande tal. Tallösa gånger hade domstolens kompetens blivit ifrågasatt av de anklagade, men aldrig hade all slags auktoritet blivit förnekad på detta sätt.
Man var överraskad, dels förargad, dels road. Man betraktade honom som otillräknelig. Därför dömde man honom blott till halvtannat års fängelsestraff.
Numera veta domstolarna i Europas civiliserade länder, att när de höra ett sådant tal, ha de en fiende till "all ordning" framför sig och släppa honom icke mera lös.
År 1883, knappast ett år efter Aubans dom, satte den stora anarkistprocessen emot de sextiosex i Lyon, sinnena i rörelse och förde allmänhetens uppmärksamhet på den nya läran. Av detta slag, som regeringen lät drabba vitt omkring, skulle otvivelaktigt även Auban ha blivit träffad, om icke redan fängelseportarna slutit sig bakom honom. Namnet anarkist var nu också för den "offentliga meningen" i Frankrike ensbetydande med lönnmördare...
När Auban kände polisknektens näve på sin kropp, stod våldets väsen klart för honom i hela dess råhet. Han stolthet reste sig mot det. Men han var - "maktlös". Idéen att lida för mänsklighetens sak, höll honom fast. Han såg varken domarens kalla leende eller åskådarnas slöa, nyfikna blickar, som betraktade honom som en egendomlig avart av släktet. När han hörde sin dom, förändrade han icke en min. Halvtannat år! - Det var ingenting. Vilket löjligt ringa offer i jämförelse med de tusenfaldiga blodsvittnenas offer - blott för att erinra sig tsarmördarens hjältedöd! - som hade lidit före honom! Med stolt förakt gick han till fängelset.
Aldrig skall den första tiden av straffet kunna bli tyngre, den sista tiden lättare, för någon människa, än vad det blev för honom.
Först trodde han sig icke skola kunna undvara solen och friheten ens en månad. Men han bedrog sig. Ett dovt och tungt lugn bemäktigade sig honom i början: trötthetens lugn efter de sista stormig åren! Det gjorde honom riktigt gott. Det verkade nästan som en hälsosam medicin! Ingenting mera av den ständiga oron! Ingenting mera av det irriterande larmet! - Länge strömmade blodet ur alla de sår, som han fått under de senast årens kamp. När det avstannade, kände han sig lugnare än någonsin förr.
Han fick tillfälle att skaffa sig några böcker. Med den grundlighet till vilken dagarnas och nätternas stillhet och ödslighet tvang honom, gick han igenom sitt lands stora nationalekonomer, sida för sida.
Ju mer han försjönk i inre betraktelser, dess mer förändrades inför hans ögon gestalten av hans begrepp om världen. Liksom bortryckt från sin tid, icke längre ombrusad av konflikterna med sina önskningar, lyckades han vinna en ståndpunkt, från vilken han kunde överskåda världsstämningarna. Det var på tiden, att han vände tillbaka till sig själv.
På sensommaren 1884 lämnade han fängelset. Han var icke längre densamme. Han hade svårt att finna sig tillrätta. Hans krafter hade förlorat sin elasticitet. Han blev vänligt mottagen av kamraterna. Trupp var i London. Man hjälpte honom efter bästa förmåga. Men det var icke mera som förr. Hans tro var rubbad. Han längtade efter att komma underfund med sanningen i nationalekonomien. Han ville veta vilken räddning den utlovade. Detta var nu det viktigaste för honom. Han visste, att han aldrig skulle lära det av de lidelsefulla diskussionerna på mötena, eller av de allmäna talesätten i tidningsartiklarna, lika litet som av rörelsens broschyrflod.
Paris blev honom odrägligt. Överallt såg han sin ungdoms dårskaper spegla sig. Det ytliga, larmande, frasrika maskineriet stötte honom, var honom motbjudande. Han längtade efter en lugn, fri ställning.
Det enda som erbjöd sig för honom var en anställning vid en stor bokhandel i London, där han kunde få arbete vid utgivandet av ett omfattande franskt samlingsverk. Han beslutade sig raskt.
Men han reste icke ensam. Han tog med sig en flicka, som han redan lärt känna innan sin häktning och som under den långa tiden förblivit honom trogen.
Det år, som Auban levde tillsammans med henne var det lyckligaste i hans liv. Men denna korta lyckas smäktande flamma slocknade ut, när han förlorade modern i samma stund som hon framkom med ett dödfött barn.
Hela väsendet hos denna enkla och lika naturligt som djupt dömande kvinna uppenbarade sig i det svar, som hon en gång gav en av kommunisterna, vilken i bittert förebrående ton hade riktat denna fråga:
"Har ni någonsin bidragit till mänsklighetens lycka?"
"Ja, jag har själv blivit lycklig", hade hon svarat honom.
När Auban förlorade henne, blev han ännu allvarligare och fastare. Mer och mer började han att hata och frukta den idealistiska oerfarenhetens drömmerier. Han avvisade dem med söndertrasande kritik, ofta med bittert hån. De, som förr hälsat honom med jubel, började därför redan angripa honom. Han såg häri blott en vinst. Vad han aldrig varit förr, det blev han nu: skeptiskt. Om han förut hade fäst för stort avseende vid dagens partisplittringar, så var han nu - när han icke längre kunde taga det politiska narrspelet på allvar - benägen, att underskatta detsamma.
Sedan han kom till London, hade han börjat att på sina fristunder studera vetenskapens yngsta dotter - nationalekonomien; detta nyktra, stränga, allvarliga studium, som fordrade så mycket av hjärnan, så litet av hjärtat. Det tvang honom att rymma undan en hel här av halvklara önskningar, tvang honom att tänka logiskt, tvang honom att pröva ordens mening och värde.
Det var Proudhon, som i främsta rummet kraftig drog honom till sig, denna gigantiska människa, vars aldrig tröttande forskningar omfattade alla den mänskliga verksamhetens område; Proudhon, vars lidelsefulla, glödande dialektik ofta syntes förlora sig i motsägelsernas halvdunkla irrgångar, i vilka blott den över partierna stående anden, som alltid sökte individens fulla frihet, förmådde följa honom; Proudhon, "anarkismens fader", till vilken var och en, som försöker blotta roten till den nya läran om frihet från herravälde, åter och åter ser sig hänvisad...
"Egendom är stöld!" Det är allt vad socialisterna i allmänhet veta om Proudhon. Men från Aubans ögon började slöjorna att falla.
Han såg nu, vad Proudhon hade menat med egendom. Det var icke arbetets avkastning, vilken han ständigt försvarat emot kommunismen, utan de lagligt skyddade privilegierna till denna avkastning, sådan som de i form av ocker, förnämligast som arrende och räntor, tära på arbetet och hämma den fria cirkulationen; att likhet hos Proudhon icke betyder annat än likhet i rättigheter, och broderlighet icke betyder försakelse, utan det kloka erkännandet av de egna intressena i belysning av mutualismen; att han försvarade den fria associationen för bestämt ändamål i motsats till statens tvångsföreningar, försvarade den frihet, som inskränkte sig till att upprätthålla likhet i medlen till produktionen och vid utbytet av produkterna som "den enda möjliga, rätta och sanna samhällsformen".
Auban förstod nu den skillnad Proudhon gjorde mellan besittning och egendom. "Besittningen är rättmätig, egendomen orättmätig". Ditt arbete är din rättmätiga besittning, dess avkastning ditt kapital, men detta kapitals fruktbarhet, monopolet på dess fruktbarhet, är orättmätigt.
"La propriété c'est le vol!"
Så förstod han de sanna orsakerna till den hemska olikheten i fördelningen av vapen, om vilken icke naturen vet någonting, när den ställer oss på livets valplats, förstod varav det kommer sig, att några äro fördömda att tillbringa sitt liv fullt av möda, elände och hopplöshet på det gränsområden den "orubbliga lönelagen" obönhörligt anvisar honom, medan de andra, befriade från konkurrensen, lekfullt låta sitt kapitals magnet verka, för att föröka detsamma, genom den avkastning av andras arbete, som ständigt tillfalla dem - det såg han nu klart och tydligt under belysning från dessa forskningar.
Han såg, att de senares mindretal voro i stånd till, att tvinga flertalet att erkänna sina privilegier med hjälp av föråldrade fördomar. Han såg, att det var med hjälp av staten, som de förmådde att kvarhålla en del i okunnighet om sina intressen, och genom våldförande tvinga de andra, som kommit underfund med dem, att avsvära sig desamma.
Han förstod dessutom - och detta var hans livs viktigaste och djupaste kunskap, som revolutionerade hela hans åskådningsvärld - att det icke gällde att utbreda självförnekelsens och pliktens lära, utan snarare att försvara egoismen, erkännandet av de egna intressena!
Om det fanns någon "lösning på den sociala frågan", så låg den just här. Allt annat var utopier eller också slaveri i en eller annan form.
Så växte han långsamt och stilla in i friheten: om dagarna bunden i sitt mödosamma arbetes slaveri, om kvällarna tillsammans med den kvinna, som hans kärlek tillhörde. Och så åter allena, när han förlorat henne; mera ensam, men lugnare och starkare än någonsin förr...
Trupp var och förblev hans bäste vän. Han hade lärt att allt mer värdesätta denne mans allvar, fasthet och instinktiva finkänslighet. Men ändå förstodo de icke längre varandra så bra som förr. Trupp räknade alltid med människorna, som de borde och skulle vara; Auban däremot var så genomträngd av frihetens väsen, att han lärt sig inse hur hopplöst det är, att söka tvinga människor till lycka, som icke vilja vara lyckliga.
Han väntade allt av förnuftets långsamma framsteg; den andre väntade allt av revolutionen, vid vars utbrytande frihetens ljus skulle breda sig ut över allt, belysande allt, fyllande alla önskningar. Auban hade återfunnit sig själv och önskade att en var måtte finna sig på samma sätt; Trupp förlorade sig själv allt mer i det allmäna. Trupp hade ställt sig i sin saks sold och hade vigt sitt liv och sin död åt denna; Auban förstod, att friheten till ingenting förpliktade.
Så uppeldades den ene allt mer
till aktivitet, som en springare av ryttarens sporrar, som en soldat
av sin fältherres: "Framåt!" medan den andre
allt mer blev benägen för den taktik, som låter
fienden rycka sig in på livet och så slår tillbaka
hans angrepp. Den ene såg all lycka framspringa ur en blodig
kamp, den andre allt av en oblodig strid...
