- Project Runeberg -  Anarkisterna. Kulturskildring från slutet av XIX århundradet /
Femte kapitlet. Frihetens kämpar

(1910) [MARC] Author: John Henry Mackay
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Femte kapitlet.
Frihetens kämpar.

Auban sprang upp. Gossen från baren, som kom varje söndag, sträckte in huvudet genom dörren: - "Sir?" - Han skulle komma tillbaka om en halvtimme.

Auban tittade på klockan. Han hade åter grubblat bort en hel timma... Klockan var nära fem. Det skymde redan och Auban tände sin stora lampa på kaminfrisen, vars sken upplyste hela rummet. Därpå rörde han om i glöderna, sköt med ansträngning bordet bort mot fönstret, så att det blev större plats framför kaminen, och ställde slutligen stolarna i en halvbåge framför denna. Nu fanns det plats för åtta till nio personer.

Han överskådade rummet, som nu, sedan fönstret dolts av ett förhänge, erhållit ett nästan behagligt utseende, uppvärmt av den flammande elden och belyst av lampskenets milda ljus.

Men hur hade det dock icke varit annorledes förr, i de två små rummen i Holborn, då hans hustru ännu levde, hon, som så väl förstått att göra söndagseftermiddagarna så behagliga för alla: att få den tillbakadragne till att uttala sig, den pratsjuke att tygla sin ordström, den misstrogne till att deltaga, frashjälten till att tänka efter, utan att de själva märkte det.

Då för tiden var det icke sällan, att kvinnor deltogo i dessa sammankomster. Men tonen hade ändå varit lika otvungen och fri från konventionella band.

Hennes korta sjukdom hade plötsligt avbrutit sammankomsterna och hennes död lämnat den största luckan i kretsen. Auban hade icke förmått att uppgiva idén om dessa eftermiddagssammankomster, vilken utgått från henne.

De kommo åter tillsammans hos honom. Om den, vilken alla saknade, som känt henne, blev det aldrig talat.

Hur många hade icke gått ut och in hos honom under dessa två år: kanske ett hundratal! Nästan alla voro de mer eller mindre allierade med den internationella socialistiska rörelsen. Deras ideal voro lika skiljaktig, som de vägar på vilka de eftersträvade idealet.

Men all ledo under det nuvarande tillståndet och längtade efter något bättre... Detta var det enda band, som löst förenade dem under dessa timmar.

Många misstyckte att Auban öppnade sina dörrar för så olika element. Många sågo redan däri en trolöshet. "Mot vem?" frågade Auban dem skrattande. "Jag har ingen kroppslig eller andlig herre, som jag svurit trohet. Hur skall jag då kunna vara trolös?"

Så stannade de politiska pratmakarna, partimänniskorna, de ortodoxa fanatikerna borta; alla de, som inbillade sig, att man blott kunde komma in i frihetens himmel, när deras frihetsideal också blev alla andras.

Ständigt kommo vissa av dem tillbaka - Aubans få personliga vänner - vars livserfarenhet hade lärt dem, att friheten icke är någonting annat än oberoendet av varandra, möjligheten för en var, att vara fri på sitt sätt.

Vanligtvis talade man franska. Men icke så sällan talade man också engelska, då närvaron av engelska vänner så krävde.

Främlingar kommo och gingo åter ofta. Auban bad ingen att komma tillbaka, men alla kände vid avskedets handtryckning, att han om åtta dagar skulle bliva mottagen lika välvilligt.

Rätten till införandet av nya gäster stod fritt för var och en och togs stundom så flitigt i anspråk, att de närvarandes antal överskred antalet stolar. Men ofta hände det också, att Auban var ensam med en eller två av sina vänner.

För det mesta var det någon dagsfråga, som utgjorde medelpunkten för de gemensamma underhandlingarna. Eller också utspann sig en diskussion, då de närvarande delade sig i åhörare och deltagare. Dock förekom det också att man sammanslöt sig till små grupper och två, tre olika språk surrade genom rummet.

En gång kom en människa - ingen visste varifrån, - som någon tid efteråt avslöjade sig som spion. Upptäcktssjukan efter sammansvärjningar och attentatsmän hade lockat honom hit. Men då han såg, att det icke här var tal om dynamit, om bomber, om den "svarta handen", exekutivkommittéer och hemliga sällskap, utan om vetenskapliga och filosofiska frågor, vilka han icke förstod, försvann han, som han kommit, sedan han under några timmar blivit bottenlöst uttråkad.

Ett nytt brushuvud, som inbillade sig, att kastandet av en bomb var en mycket större gärning och skaffade det sociala eländet hastigare ur världen, än det mödosamma utforskandet av orsakerna till detta elände, fann sig bedragen på samma sätt. Det förakt, med vilket han därefter talade om denna "filosofiska anarkism", såsom fullständigt ofruktbar och icke havande det ringaste att skaffa med den hungrande mänsklighetens befrielse, var lika suverän, som lätt förklarlig.

Auban höll sig vanligtvis tillbaka från diskussionerna. Han tyckte dock icke om, att dessa fullständigt lämnade verklighetens mark och urartade till dessa tomma ordsvallsfäktningar, som nästan aldrig togo slut och som aldrig förde till något resultat.

Men idag ville han - pådriven av sina vänner och icke tillbakahållen av sina egna önskningar - i hela dess skärpa framhäva motsatserna mellan två världsåskådningar, vars ologiska sammanblandning hade skapat en natt av oklarheter och motsägelser...

Idag ville han kasta ljus över de sista dunkla punkterna angående sin egen person och ställning och därmed börja en kamp, åt vilken han beslutat att för lång framtid ägna sina bästa krafter...

Han såg just lite otåligt på klockan , då det knackade. Men den inträdande var för honom fullkomligt obekant. Det var en omkring fyrtioårig man, som gick fram till honom, presenterade sig och överräckte honom ett brev.

Auban ögnade hastigt igenom detsamma, sedan de båda satt sig. Det var en rekommendation för överbringaren, hållen i lätt, spirituell ton, och den kom från en man tillsammans med vilken Auban för några år tillbaka i Paris ofta stått på samma talartribun, när det gällt att försvara rätten till arbete, men som nu hörde till en av de stora dagstidningarnas redaktioner och som var mycket fruktad på grund av sin skarpa penna.

Till hälften ursäktande, till hälften självhånande, sprang detta brev fram och tillbaka mellan oförgätna hågkomster och tillfredsställelsen med det uppnådda... Han rekommenderade en god vän i Aubans åtanke, vilken kände sig dragen till studiet av den sociala rörelsen som fjärilen av ljuset och som, under sitt korta uppehåll i London, isynnerhet önskade erhålla förklaring om anarkismens dunkla företeelse, där Auban väl bättre förstod att leda honom, än han själv, vars blickar alltför mycket voro fångade av dagsfrågorna, för att en förlorad framtid ännu skulle kunna förmå att locka honom..." Därpå en lyckönskan till Aubans framgång med sina böcker, ett förnyat skämt om gemensamma dårskaper från den, "som sargas av erfarenheter även vid den sista tjusningens doft", samt en ceremoniell bugning.

Auban ställde några frågor, för att kunna få en fullständig uppfattning om denna förändrade vän. Därpå förklarade han sig beredd att lämna alla de upplysningar som önskades. Han gladde sig åt språkets klang, han gladde sig i hemlighet av detta besök, som förde doft av Paris in i hans rum...

Denne främling var honom sympatisk med sina enkla kläder, det lugna säkra uppträdandet och det allvarliga ansiktet.

Han började med en fråga.

"Ni önskar upplysningar av mig över anarkismens lära. Skulle Ni då först vilja säga mig hur ni hittills uppfattat anarkismen?"

"Naturligtvis. Men jag tillstår att jag icke har någon klar bild. Snarare motsatsen: ett blodigt och rykande kaos, en ruin av allt bestående, ett fullkomligt upplösande och brytande av alla band, som hittills sammanbundit människorna: äktenskapet, familjen, kyrkan, staten, en tygellös, ömsesidigt sönderslitande mänsklighet, som icke längre hålles till ordning genom några band -".

Auban skrattade vid denna tusen gånger upprepade skildring.

"Så föreställa sig de flesta människorna anarkismen ännu i dag," sade han.

"Så blir den vid alla möjliga tillfällen framställd av vår press, de politiska partierna, våra encyklopedister, de professionella lärarna i nationalekonomi, av alla. Emellertid har jag härav alltid endast sett fiendernas medvetna beljugande och massans omedvetna eftersägande -".

"Ni har gjort rätt", sade Auban.

"Men jag tillstår vidare, att även det motsatta idealet: människornas harmlösa, fridfulla, ostörda sammanlevnad i kommunism, där den ene ständigt frivilligt avsäger sig sina intressen till förmån för de andra, att ett sådant ideal av ett fritt samhälle, synes mig fullständigt oförenbart med människans sanna natur -".

Auban skrattade åter. "Jag tillstår, att detsamma är fallet med mig".

Den andre blev överraskad. "Huru?" frågade han. "Och ändå är det anarkismens ideal?"

"Nej", svarade Auban, "tvärtom är det kommunismens ideal."

"Men - dessa båda ha ett mål -".

"De äro varandras motsatser som dag och natt, sanning och villfarelse, egoism och altruism, frihet och slaveri."

"Men alla anarkister, som jag kommit i beröring med, äro kommunister?" "Nej, de kommunister, ni känner, kalla sig anarkister."

"Så skulle det icke finnas några anarkister här, eller hos oss i Frankrike, eller överhuvudtaget i Europa?"

"Icke så långt jag vet; i varje fall blott här och där i ringa antal. Men varje konsekvent individualist är anarkist."

"Och hela anarkismens dagligt växande rörelse, som låter så mycket tala om sig -?"

"Är antiindividualistisk och därför antianarkistisk; är, som jag redan sagt rent kommunistisk."

Auban märkte hur mycket hans ord hade överraskat. Den andre ville av honom ha reda på beskaffenheten, längden och målet av en väg, och nu hade han visat honom, att vägvisaren bar en falsk inskrift...

Han såg det allvarliga, eftertänksamma uttrycket i besökarens drag och nu var han övertygad om, att denne hade förts till honom av verkligt intresse för uppklarandet av en tvivelaktig fråga.

Det uppstod en kort paus under vilken han lugnt väntade tills den andre fullbordat sin tankegång och åter upptog samtalet.

"Törs jag nu be Er förklara för mig, vad ni menar med anarkism?"

"Gärna. - Ni vet att an-arki är ett ord som härstammar från det grekiska språket och i direkt översättning betyder 'herrelöshet'.

Nu är herrelöshetens tillstånd identiskt med ett frihetens tillstånd: om jag icke har någon herre så är jag fri.

Anarki är därför frihet.

Det gäller nu att definiera begreppet frihet, och jag måste medgiva att det icke vill lyckas mig att finna någon bättre än denna: frihet är frånvaron av det agressiva våldet eller tvånget."

Han gjorde ett ögonblicks uppehåll, liksom för att göra det möjligt för sin åhörare att noggrant uppfatta vart och ett av de långsamt och tydligt uttalade orden. Så fortsatte han:

"Staten än nu det organiserade våldet. Liksom våldet är dess innersta väsen, så är rovet dess privilegium; så är berövandet av den ene till förmån för den andre dess medel till existens.

Anarkisten ser därför i staten sin störste, ja, ende fiende.

Frihetens första grundbetingelse är, att ingen är berövad möjligheten, att sätta sig i besittning av sitt arbetes oförminskade avkastning. Ekonomiskt oberoende - det är därför anarkismens första krav: upphävandet av människornas utsugning genom människorna. Denna utsugning skall omöjliggöras genom bankernas frisläppande, dvs. frihet i framskapandet av bytesmedel, på vilka det icke längre vilar något lagligt skyddat privilegium på ränta; genom frisläppandet av krediten, dvs. densammas organiserande på grundval av mutualismens princip, det ömsesidiga samhälleliga stödjandet; genom frisläppandet av marknaden och världsmarknaden, dvs. obehindrad frihet till utbyte av skapade värden ur hand i hand, från land till land; genom frisläppandet av jord och grund, dvs. frihet att sätta sig i besittning av jord och grund till personligt brukande, såvida densamma icke redan blivit beslagtagen för samma ändamål av andra personer; eller för att sammanfatta alla dessa fordringar i ett: människornas utsugning genom människor blir omöjligt genom arbetets frihet."

Här tystnade Auban och åter uppstod en paus.

"Den närmar sig, synes det mig, laissez-faire, laissez-alle-systemet, den fria konkurrensen."

"Tvärtom! Manchestermännen närma sig oss. Men de stå långt bakom oss. Men ett konsekvent fortsättande på den inslagna vägen måste emellertid med ofelbar säkerhet föra dem till vår ståndpunkt. De påstå, att de rekommendera den fria konkurrensen, men i verkligheten rekommendera de blott fri konkurrens bland de medellösa, medan de med statens hjälp undandraga storkapitalet från konkurrensen, monopolisera det. Vi däremot vilja popularisera det, göra det möjligt för en envar att bli kapitalist, genom att vi med kreditens frihet söka göra det tillgängligt för alla och tvinga det, liksom alla andra produkter, att deltaga i konkurrensen."

"Dessa idéer äro mycket nya -".

"De äro icke så alldeles nya, men de ha åter blivit nya nu, då all räddning väntas 'från ovan', och man icke vill inse, att den sociala frågan icke kan lösas på annat sätt, än genom initiativ från den enskilde, som äntligen beslutar sig för att själv övertaga omsorgerna för sina egna angelägenheter, i stället för att lägga dem i andras händer."

"Det har icke varit mig möjligt att fånga den innersta betydelsen av alla era ord, men jag tror mig icke ha missförstått er däri, att ni icke erkänna någon plikt till underordnande under någon annans vilja och icke erkänna någon som helst slags rätt till påtvingandet av en främmande vilja?"

"Jag gör anspråk på rätt till fritt förfogande över min egen person" svarade Auban med stark betoning. Jag varken fordrar eller väntar någon utdelning av rätt från samhällets sida och jag känner mig icke förpliktad till någonting gent emot det. Sätt i stället för 'samhället vilket ord ni vill: 'stat, 'fädernesland', 'samfund', 'mänsklighet' - det är alltid detsamma."

"Ni är djärv!" utropade fransmannen. "Ni förnekar historien!"

"Jag förnekar det förflutna", svarade Auban. Jag har lärt av det. Det kunna blott få säga. Jag förnekar alla mänskliga institutioner, som vila på våldets rätt. För mig har jag själv större värde än ni!"

"Men de andra äro starkare än er -".

"Ännu. Men en dag skola de icke längre vara det. Ty vari består deras makt? I de bedårades dårskap."

Auban hade rest sig. Över hans fina drag låg ett uttryck av fri, lugn stolthet.

"Så tror ni på mänsklighetens framåtskridande till frihet?"

"Jag tror icke på den. Ve den som tror! Jag ser det. Jag ser det, liksom jag varje dag ser solen..."

Även den besökande hade rest sig. Men Auban höll honom tillbaka.

"Om Ni har lust och tid, så stanna ännu en stund. Jag väntar i dag, liksom varje söndag, några vänner. Samtalet kommer nog just i dag att vända sig kring många punkter, som torde intressera Er."

Hans inbjudan blev antagen med uppenbar glädje.

"Det skulle sannerligen icke vara mig kärt, att redan nödgas stå upp från en måltid, av vilken jag just börjat att njuta -".

Auban frågade åter efter Paris, efter enskilda personer för dagen, efter mycket, som tidningarna förtigit för honom.

Så kommo hans gäster. Först Dr. Hurt, en engelsk läkare, som vårdat hans hustru och sedan dess blivit en regelbunden besökare vid sammankomsterna hos Auban. Han var en tvär och sluten människa, utan fraser, utan sentimentalitet, en karaktär, vars framträdande egenskaper svårligen kunde undgå en skarp iakttagare: en oböjlig vilja, stark böjelse för hån, och ett tvivel som upplöste allt.

Auban skattade honom utomordentligt högt. Det fanns ingen av hans vänner med vilken han så gärna underhöll sig, som med denne skeptiske engelsman, vars logik icke ryggade tillbaka för någon konsekvens.

Man talade nu engelska, vilken fransmannen förstod. Doktorn intog andra platsen från elden, hans älsklingsplats, och värmde sin breda rygg, under det han förbannade London, där dimma och kvalm övertäckte allt med en klibbig hinna av sjukdomsstoff...

Han blev avbruten genom Mr Marells ankomst, amerikanen, som var åtföljd av en ung man på tjugo år, vilken - synbarligen kämpande mellan förlägenhet och nyfikenhet - blott med skygg tillbakadragenhet slog till i Aubans öppna hand.

"Hur står det till Mr Marell?"

"Well, jag medför en ung lärjunge för den sociala vetenskapen, en tysk diktare. jag antar, att ni redan sett honom på protestmötet i Finsburg Hall; han skulle vilja lära känna er -"

Auban log. Åter en ny bekantskap. Var och hur den gamle herrn gjorde dem, blev alltid en gåta för honom. Men naturlig hjärtegodhet icke blott omöjliggjorde för den gamle herrn, att avslå en begäran, utan hjälpte honom också att vänskapligt deltagande gissa sig till varje önskan. Så måtte det ha varit denna gång.

Nästan ständigt på resor mellan England och Förenta staterna kände han nästan alla den sociala kampens personligheter på båda sidor Oceanen, och var känd och omtyckt av alla vilken riktning den än tillhörde. Han tillförde Auban de flesta gästerna, vilka denne mottog, alla lika vänligt.

"Det är riktigt", sade han också nu, "diktarna ha alltid varit frihetens vänner, och de tyska diktarna framförallt. Innan jag ännu fullständigt glömt bort min tyska, läste jag Freiligraths härliga dikter - och vad de äro vackra, 'Revolutionen' och 'De döda till de levande', icke sant?"

"Ja", sade tysken med glädjestrålande ögon, och 'Striden vid björkträdet'. -

"Det är ett sällsamt folk, dessa tyskar" sade Dr. Hurt, "individualismens land och ändå denna krypande jämmerlighet. Jag kan icke förstå hur man kan leva upprätt där borta bland dessa ödmjukt böjda nackar."

"Men det är heller icke så få som utvandra. Hur många äro icke blott de, som komma till oss i Amerika -" inföll yankeen.

Åter gick dörren.

Det var Trupp, allvarlig som alltid, hälsande de närvarande med en nick; en rysk nihilist vars namn ingen kände, men om vars propagandistiska verksamhet många talade; och slutligen en anhängare till den riktning, som företräddes av "Freiheit" i New York, vars närvaro alltid var en särskild glädje för Auban, fastän han i många frågor hade ännu svårare att komma till förståelse med honom, än med Trupp.

Strax efter honom kom den siste besökaren för aftonen, en jättegestalt, i vilken man genast igenkände nordländaren på hans blå ögon och blonda hår. Det var en svensk, som tillhörde sitt lands socialdemokratiska parti, men lutade starkt åt anarkismen och ständigt påstod, att det mellan denna och hans parti blott fanns en enda skillnad, nämligen taktiken: vad det senare ville uppnå genom politiska reformer, det ville den förra uppnå genom våldet; och då den förra vägen syntes honom för lång, så var han böjd för att slå in på den senare. Han var fullständigt vad man plägar kalla en känslosocialist.

Man bildade en halvcirkel omkring elden. Barpojken kom och gick från den ene till den andre mottagande order av var och en för sig. På samma gång Auban på detta sätt undgick besväret med tidsödande förberedelser liksom det störande bjudandet, så betryggade han samtidigt envars frihet till individuellt val. Hans gästers tillfredsställelse gav honom rätt.

Samtalet blev snart livligt.

Auban undvik ceremoniella presentationer av sina gäster. Men han hade ett förträffligt sätt att indirekt - under samtalets gång - göra dem bekanta med varandra. På så sätt visste också denna afton envar av hans åtta gäster vem den andre var, såvida de icke voro bekanta från tidigare sammanträffanden. Alla deltogo icke i samtalet. Dr Hurt teg fullständigt, men hörde uppmärksamt på. Man var van vid bådadera. Icke heller ryssen blandade sig i samtalet. Eftertänksamt blickande framför sig, lät han icke ett enda av de honom kringsurrande orden undslippa sig, bakom varje ord sökande och finnande en djupare och särskild mening. Det var fjärde gången han var på Aubans sammankomster; och det var fyra veckor sedan han var där första gången.

Den gamle amerikanens hjärtlighet, vars allvarliga öppenhet ständigt var densamma, och Aubans lugna ledighet, läto emellertid inga obehag och inga längre pauser uppstå.

De flesta rökte. Efter en halvtimma var rummet fullt av rök. Rökens vita strimmor lade sig som kransar kring dessa av naturen så olika danade huvuden, kring dessa manliga, allvarliga pannor och smögo sig därpå bort över dem uppåt taket där de splittrades...

När det uppstått en paus, och glasen på nytt blivit fyllda, böjde Auban - vilken satt mellan sin franske gäst och den unge tysken, om vilken amerikanen sagt, att han var diktare - sig fram och sade på franska:

"Trupp och jag skulle vilja bedja er, mina herrar, att giva oss en timma av eftermiddagen till en diskussion över frågan: vad är anarkism? Och därtill icke, som eljest är vanligt, till en diskussion över anarkismens allmäna grundfrågor. Ty vi känna båda, att ett närmare ingående på dessa frågor blivit nödvändigt."

Han gjorde ett uppehåll, avvaktande ett medgivande. Samtalet hade upphört. Man nickade till honom och han fortsatte:

"Huru? - skall den ene eller den andre bland er fråga, huru? - en diskussion över anarkismens grundprinciper? Äro icke dessa principer för länge sedan fastställda och på så sätt varje tvivel avlägsnat?" -

"Nej! svarar jag därtill. - Trots att snart femtio år äro förgångna, sedan ordet 'anarkism' blev brukat till att beteckna ett samhällstillstånd - i motsats till den ännu i dag mycket utbredda uppfattningen, som med anarki blott menar oordning och kaos -; trots att anarkismen under dessa femtio år blivit en del av tidshistorien i alla jordens civiliserade länder; trots att den redan lagt de första oförstörbara grundstenarna till sin egen historia; trots att det i dag finns tusentals människor som kalla sig 'anarkister', - trots detta, säger jag, finns det blott ett ringa antal individer, som ha förstått anarkismens väsen i hela dess vidd."

"Jag vill genast säga, vilka dessa få äro, enligt min mening. Det är de individualistiska tänkarna, vilka varit nog konsekventa, att använda sin filosofi på samhällsförhållandena. Det är några djärva, betydande människor i den amerikanska österns intelligentaste och bildningsrikaste stad, i Boston, fullständigt oavhängiga i sitt tänkande från varje tidströmning, just där, där anarkismen funnit sitt första och hittills enda organ. Det är slutligen några enstaka, överallt kringströdda lärjungar till Proudhon, för vilka denna jätte icke är någon död man, även om socialismen i sin löjliga förmätenhet tror sig ha begravt honom..."

"Jag tror, att ni ännu kan tillfoga, att det bland kapitalets stora monopolister finns några, som kommit på det klara med, vad som vidmakthåller deras förmögenhet och tillåter dem att ständigt föröka densamma, och vars värsta fiende därför icke blivit dem fullständigt obemärkt", sade dr Hurt.

"- Då skulle således vi, arbetarna, som alla förföljelser till trots hållit detta namn högt, vi skulle alltså icke vara anarkister? - eller hur?" började Trupp upprörd.

"För det första är anarkismen icke en fråga, som blott berör en enskild klass, alltså är den heller icke blott arbetarklassens fråga, utan den är varje enskild människas sak, för vilken den personliga friheten är kär. Men dessutom" - Auban reste sig upp, tog ett halvt steg in i kretsen och sträckte sin resliga gestalt i höjden, under det han fortsatte med hög röst - "men dessutom, säger jag, äro ni - de, som du avsåg Otto, när du talade om arbetarna - ingalunda några anarkister. Och just för att bevisa detta, har jag bett om en halvtimmas uppmärksamhet."

"Tala först" insköt Trupp skenbart lugn. "Jag skall svara dig, när du är färdig."

Auban fortsatte.

"Jag kan säga, att jag alltid blott velat ett: friheten. Därför kom jag till gränsen för så många åskådningar och därför kom jag också in i den socialistiska rörelsen. Sedan drog jag mig fullständigt tillbaka och hängav mig åt helt nya undersökningar, och jag känner nu, att jag kommit till slutresultatet för alla forskningar: till mig själv!

Jag talar icke så mycket numera. Den tid, då orden föllo lätt för mig, då tankarna fattades, är förbi, och jag gör icke längre anspråk på detta ungdomens, kvinnornas och kommunisternas privilegium. Men det måste slutligen - med all skärpa och hänsynslöshet - göras front mot dessa oklara strävanden, att förena grundsatser och teorier, som, praktiskt taget, äro så olika, som natt och dag.

Det gäller således att taga en bestämd ställning: här eller där. För det ena och därmed mot det andra. För eller mot friheten!

Bättre vara ärliga fiender, än oärliga vänner!"

Bestämdheten i dessa ord gjorde intryck på alla de närvarande. Av det allvar med vilket Auban uttalat dem, förstod envar, att det i dag, i visst avseende, gällde ett avgörande.

Envar mottog därför Aubans följande förklaringar med fördubblat intresse och blev en uppmärksam åhörare under den tid de varade liksom under diskussionen med Trupp, blott här och var inkastande en fråga, en anmärkning.

Från Aubans läppar föllo ord på ord fullt fria från lidelse. Han talade med jämn skärpa, som icke tillät någon missförståelse, men betonade starkare ett eller annat av sina argument, fundamentalsatserna till en oböjligt fast världsåskådning.

Trupp talade med hela värmen hos sitt efter rättfärdighet trängtande hjärta. Där hans förstånd blev motspänstigt för hindren, for han lätt över, buren på vingarna av sina orubbliga förhoppningar.

De talade numera franska. Det fanns ingen bland dem för vilken detta språk var oförståeligt.

Auban började på nytt och han uttalade vart och ett av sina väl genomtänkta ord så långsamt, att det föreföll, som om han läste upp dem eller hade lärt dem utantill.

"Jag påstår", började han, "att det i våra dagars sociala rörelse har uppstått en stor skillnad, vilken dagligen utvidgar sig mer och mer.

Anarkismens nya idé har skilt sig från socialismens gamla. De olika anhängarna samla sig i två stora läger.

Det gäller, som jag sade, att taga ställning: här eller där.

Låt oss göra det idag. Låt oss se vad socialismen vill, och låt oss se vad anarkismen vill.

Vad vill socialismen?

Jag har funnit, att det är mycket svårt, att giva ett tillfreds-ställande svar på denna fråga. Jag har sedan tio år tillbaka iakttagit rörelsen i alla dess faser och har lärt känna den personligt i två olika länder. Jag har förföljt dess uppkomst och utveckling tillsammans med århundradets historia - men ännu i dag har det icke lyckats mig, att skapa mig en klar bild av dess mål. Eljest hade jag måhända ännu i dag varit dess anhängare.

Överallt var jag frågade efter dess yttersta strävanden, svarades mig på två sätt.

Det ena svaret lydde: 'Det skulle vara löjligt, att redan nu bestämma formen för det framtida samhället, som vi först vilja förbereda. Låt oss överlämna dess gestaltning till våra efterkommande.'

"Det andra var icke så krångligt. Man förvandlade människorna till änglar, upprullade för mig med beundransvärd fart ett paradis av lycka, fred och frihet och kallade denna jordiska himmel det 'framtida samhället'.

Det första svaret gavs mig av kollektivisterna, socialdemokraterna, statskommunisterna; det andra av de 'fria kommunisterna', de som kalla sig anarkister, samt från dessa äkta kristliga svärmare, som icke tillhörde något av sin tids sociala parti, men vars antal är mycket större än man tror.

I denna korta framställning, som strängt måste hållas inom verklighetens råmärken och naturligtvis räkna med människorna, som de äro, som de alltid varit och alltid komma att förbli, måste jag fullständigt se bort från de senare. Ty den ena parten av dessa, de fria eller revolutionära kommunisterna, skulle aldrig ha vunnit denna uppmärksamhet - trots att varje årtionde av vårt århundrade på nytt såg den uppstå, utvecklas och förgås: från Babeuf och Cabet, över skräddaren Weitling och den tysk-schweiziska kommuniströrelsen bort till Bakunin - om de icke förordat en taktik vars tillfälliga utövande under de sista tolv åren hade i alla osjälvständigt tänkandes ögon (och det är ännu i dag nio tiondedelar av alla människor) gjort det av dem falskeligen tillägnade namnet 'anarkister' ensbetydande med rövare och mördare; och de andra, de filantropiska utopisterna - nå ja, sådana har det alltid funnits och kommer antagligen att finnas så länge regeringarna med våld skapa fattigdom och elände.

I det jag alltså bortser från alla rent idealistiska socialister och dess utopiska önskningar och håller mig till de först nämnda och deras för mitt förstånd fattbara strävanden, så besvarar jag med dess egna ord och enligt deras uppfattning frågan: 'Vad vill socialismen?' - sålunda:

Socialismen vill socialiseringen av alla produktionsmedel och den samhälleliga, planmässiga regleringen av produktionen i det gemensammas intresse.

Denna socialisering skall genomföras enligt den absoluta majoritetens vilja och genom de personer som av den valts till representanter.

Så lyda de första och viktigaste kraven hos alla länders socialister, så långt som de stå på verklighetens mark och räkna med de därmed givna förhållandena.

Det är mig naturligtvis omöjligt att här ingå i detaljer:

Först och främst på möjligheten av att genomföra dessa principer, vilket under alla förhållanden blott kan tänkas genom den exempellösaste terrorism och det brutalaste våldförande på individen, på vilket jag emellertid icke tror; och vidare på det inflytande, som majoritetens oinskränkta diktatur - även blott en övergående - skulle få på civilisationens utveckling, ett inflytande som icke låter sig tänkas...

Och vad skulle det behövas? Jag behöver blott å ena sidan hänvisa på våra dagars förhållanden, under vilka vi alla lida: de genom staten våldsamt skapade och försvarade privilegierna varigenom den förlänar räntan åt kapitalet och arrendet åt jordägaren och å andra sidan på denna av detta kapital beroende arbetes fåfänga inbördes kamp, en kamp i vilken det räddningslöst söndersliter sig själv - jag behöver blott visa på dessa av oss alla så hatade förhållanden, för att giva den självständigt tänkande ett begrepp om hur fullständigt negligerad den ekonomiska och därmed all personlig frihet måste bli, när dessa undantagsmonopol blivit förkroppsligade i ett enda absolut, alltomfattande samhällsmonopol, en inrättning, som i dag kallas stat och i morgon kommun.

Jag säger blott:

Det som i dag är en våldsam utsugning av flertalet genom ett mindretal, skulle i morgon bliva en - i intet avseende rättfärdigare - utsugning av mindretalet genom flertalet.

I dag: De svagas undertryckning av de starkare. I morgon: De starkas undertryckning av de svaga.

I båda fallen: En privilegierad makt, som gör som den vill.

Det blir således blott ett ombyte av herrar, som socialismen i bästa fall kan lyckas åstadkomma.

Här ställer jag min andra fråga:

Vad vill anarkismen?

Och i anknytning till det ovan anförda svarar jag:

Anarkismen vill avskaffandet av allt herravälde, vilket oundvikligt - även om 'klassherraväldet' upphäves - delar människorna i två stora klasser: utsugna och utsugare.

Allt herravälde vilar på våld. Men överallt där våldet regerar, där är orättfärdighet.

Endast friheten är rättvis: frånvaron av allt våld och allt tvång. Dess bas bildas av likhet i betingelser för alla människor.

Denna grundval av lika levnadsbetingelser för den fria, oavhängiga, suveräna individen, vars enda fordran på samhället är respekt för sin frihet, och vars enda självgivna lag är respekten för andras frihet - det är anarkismens ideal.

Väcker detta individen till liv, så har statens dödstimma kommit: i regeringens ställe träder samhället, i statens ställe träda fria föreningar för bestämda ändamål, i tvångslagarnas ställe träda de fria kontrakten.

Den fria konkurrensen, allas kamp mot alla, börjar. De konstlat skapade begreppen om starka och svaga måste försvinna så snart banan är fri och erkännandet av den äkta egoismen, har slagit igenom, förståelsen av att den enas välbefinnande är beroende av den andras.

Har staten tillsammans med de av den vidmakthållna privilegierna gjorts maktlös, så öppnar sig möjligheten för den enskilde att komma i besittning av hela avkastningen av sitt arbete och därmed uppfylles anarkismens första fordran, det krav som den har gemensam med socialismen.

"När jag är i stånd att garantera mig hela avkastningen av mitt arbete?" avbröt Auban, när han såg fransmannens frågande blick, och fortsatte:

"När jag kan utbyta min arbetsprodukt till dess fulla värde och för försäljningssumman kan köpa en likvärdig produkt tillbaka, istället för att vara tvungen, såsom nu, att försälja mitt arbete under dess värde, dvs. att låta mig bestjälas, genom våld, på en del av detsamma."

Efter denna anmärkning tog Auban åter upp den släppta tråden i sitt tal.

"Ty med våldsmaktens försvinnande blir kapitalet - oförmöget att längre avpressa arbetet den hittillsvarande tributen - nödsakat att deltaga i kampen, dvs. att utlåna sig och detta mot en avgift, vilken konkurrensen mellan bankerna i skapandet av bytesmedel skola nedbringa till det yttersta, liksom den måste omöjliggöra upphopandet av nytt kapital i händerna på de enskilda.

Kapitalets fruktbarhet är arbetets död, är den vampyr som utsuger detsamma. Blir den omöjliggjord så blir arbetet fritt.

Först då, när naturens hjälpkällor icke längre bli tillstoppade genom ingripandet av en allt sunt människoförstånd hånande, onaturlig regering, vilken köper en vansinnig lyx åt ett försvinnande mindretal med den stora befolkningens elände, allt under förevändning att sörja för det allmänas väl, då först skola vi se hur rik hon är, moder natur. Då skall den enskildes välstånd i verkligheten bli ensbetydande med samhällets välstånd, men i stället för att offra sig för samhället, skall den enskilde ha gjort sig samhället underdånigt.

Ty detta och ingenting annat vill anarkismen: undanskaffandet av alla de konstlade hinder, som de förgångna århundradena ha upphopat mellan människorna och friheten, mellan människan och hennes umgänge med sina medmänniskor, ständigt och överallt i kommunismens form, ständigt och överallt på grundvalen av denna oerhörda lögn, att den enskilde lever för samhällets skuld och icke för egen skull, uttänkt av den ene i slug och dock så dåraktig självförbländning och trodd av den andre i lika så dåraktig självförnekelse!...

Litande på förnuftets makt, som börjat bringa ordning i idéernas kaos, skådar jag framtiden an med tillförsikt. Må friheten än vara avlägsen. Komma skall den. Hon är den nödvändighet, som människorna alltid eftersträvat och alltid skola eftersträva.

Ty friheten är intet tillstånd av vila, den är ett vaksamhetens tillstånd, liksom livet icke är en sömn, utan ett vakenhetens tillstånd, från vilket först döden löser oss.

Med sina sista fordringar uppträder friheten under namn av anarkism, i det den fordra individens suveränitet. Under detta namn skall hon kämpa sin sista kamp hos varje enskild, som reser sig mot våldförandet på sin person genom den socialistiskt vordna världen, vilken växer fram under vår tid. Ingen enda skall kunna draga sig undan från denna kamp; envar måste taga ställning för eller emot...

Ty frågan om friheten är en ekonomisk fråga!" -

Aubans ord hade redan förlorat den överläggande, avvägande tonen. De sista satserna hade han uttalat hastigt, livligt, medryckt. Intrycket på åhörarna var mycket olika.

Ingen svarade honom genast.

Då tillade Auban vidare:

"Jag har under de två sista åren intagit ställning och jag har sagt er, var jag står. Om jag kunnat göra mig förstådd, och om ni förstått mig - det vet jag icke. Men jag vet, att min plats är utanför alla tidsströmningar. Vilka jag söker och vilka jag skall finna, det är de enskilda: du - och du - och du, ni som i ensamhetens kamp kommit till samma resultat. Vi skola finna varandra och när vi blivit tillräckligt starka, då slår handlingens timma även för oss. - Men nog nu."

Han tystnade, trädde tillbaka och intog sin gamla plats. -

Det förgick några minuter under vilka några anmärkningar sakta blevo utbytta, innan Trupp började sitt svar. Under Aubans tal hade han suttit framåtlutad med armbågen på knäet och kinden i handen och icke låtit något undgå sig:

"Det har således blivit talat om två olika slags anark-ismer, av vilka den ene icke alls skulle vara någon anarkism. Jag känner blott en, den kommunistiska anarkismen, som bland arbetarna ha utvecklat sig till ett parti och blott denna är bekant inom 'vida kretsar', som man brukar säga. Den är lika gammal, ja äldre än århundradet. Redan Babeuf predikade henne. Om några småborgerliga liberaler ha uppfunnit en ny anarkism är mig fullständigt likgiltigt och intresserar mig lika litet som alla andra arbetare. Vad Proudhon angår, till vilken kamrat Auban ständigt återkommer, så har man för länge sedan överallt blivit färdig med honom och glömt honom, till och med i Frankrike, och i hans ställe har överallt trätt det egentliga proletariatets revolutionära, kommunistiska anarkism.

Om de närvarande vilja veta vad denna anarkismen vill, vilken ställt sig i opposition mot statskommunismen, så vill jag gärna säga er det med några korta ord.

Framförallt se vi icke i den enskilde ett från samhället oberoende väsen, utan vi betrakta honom som en produkt av detta samhälle, från vilket han har mottagit allt det han är och kan. Han kan således blott giva tillbaka, vad han förut mottagit, fast i andra former.

På grund härav kan han heller icke säga: det och det tillhör uteslutande mig. Det kan omöjligt givas någon privat egendom, utan allt, som är och blir producerat, är samhällelig egendom, i vilket den ena har lika stor rätt som den andra, enär den andel, som den enskilde har i framskapandet av produkterna, icke kan rättvist uppmätas på något som helst sätt. Av denna anledning proklamera vi brukningsfrihet, dvs. envars rätt att fritt och obehindrat tillfredsställa sina behov.

På så sätt äro vi kommunister.

Men å andra sidan äro vi också anarkister.

Ty vi vilja en samhällsform, som tillåter varje medlem att göra sitt eget "jag", dvs. sina individuella anlag och möjligheter, önskningar och behov, fullt ut gällande. Därför säga vi: Bort med allt regerande! Bort med det även under förvaltningens form. Ty av en förvaltning blir alltid en regering. Vi förkasta de representanter för svindlare, vilka tillvällat sig ledningen från arbetarna.

Som kommunister säga vi: Åt envar efter hans behov! Och som anarkister: Av envar efter hans förmåga!

När Auban säger, att ett sådant ideal är omöjligt att förverkliga, så svarar jag honom, att han fortfarande icke känner arbetarna, fastän han skulle kunnat känna dem, ty han har umgåtts med dem tillräckligt länge. Arbetarna äro ingalunda så smutsiga egoister som bourgeoisien, - när de en gång gjort upp med denna, när den sista revolutionens timma slagit, skola de nog förstå att inrätta sig.

Jag tror, att de efter expropriationen av utsugarna och bankernas borttagande omedelbart skola ställa allt till allas förfogande. De tomma palatsen skola snart nog finna invånare och de späckade lagerhusen förbrukare. Därom behöver man icke vara i tvivelsmål.

Då, när alla blivit tillfredsställda med näring, kläder och bostad, när de hungriga blivit mättade och de nakna blivit klädda - ty det finns under denna tid tillräckligt för alla - skola de gruppera sig, skola de, drivna av sitt verksamhetsbehov, producera i gemenskap och envar konsumera efter behov.

Den enskilde skall på sin höjd få mera tillbaka av samhället, än vad han givit detsamma - men aldrig mindre. Ty vad skulle väl den starkare, som producerat mer än han kan konsumera, göra med överskottet av sitt arbete, annat än att låta det komma den svagare tillgodo?

Och det skulle icke vara någon frihet? - Där blir icke frågat huru mycket eller huru litet envar producerat, eller konsumerat, nej, envar överlämnar produkterna av sitt arbete till de stora lagerhusen och tager sig därifrån, vad han behöver för sitt livsuppehälle. I enlighet med broderlighetens princip -"

Här blev Trupp avbruten av ett skallande skratt från Dr. Hurt. En allmän rörelse uppstod. De flesta visste icke vad de skulle tänka. Auban var förtretad.

"Jag tycker, att det icke är något att skratta åt, men väl att gråta över, när människor kasta sig med öppna ögon rätt i fördärvet", sade han.

Trupp reste sig. Hela hans kraftiga gestalt var spänd till sista muskeln. Han var icke sårad, ty han kände icke sig, utan sina idéer angripna.

"Med sådana människor som ni, gör man kort process!" - - ropade han.

Men Dr. Hurt, som likaledes plötsligt blivit allvarlig, uppmärksammade icke orden.

"Var leva ni?" frågade han bryskt. "På jorden eller på månen? Vad för slags människor se ni? - Skola ni aldrig bli kloka? -"

Och vändande sig bort, brast han åter i skratt: "Sådant måste man höra för att kunna tro det! Två tusen år efter Kristus! Efter två tusen år av sorgligaste erfarenheter av en lära, som skapat allt slags elände, ständigt samma vansinne i ständigt samma form!" utropade han.

Med ett slag hade stämningen förändrat sig. I de lugna åhörarnas ställe, sedan man hämtat sig från sin förvåning över avbrottet, trädde de upprörda deltagarna, som togo parti för eller emot.

Trupp ryckte på axlarna.

Hans ord hade haft ett märkbart inflytande på de flesta. Auban iakttog det med öppen förvåning. Vad Auban hade sagt, hade för dem varit främmat och kallt förnuft. De ville den fullkomliga lyckan - Trupp bjöd dem densamma.

Om den var möjlig? Därpå tänkte ingen.

Det är dock förfärligt tänkte Auban och Hurt, och deras tankar hälsade varandra tigande i en blick, - de förakta förnuftet, som visserligen långsamt och så småningom, men dock med ofelbar säkerhet, river ned sten på sten, och våning på våning på villfarelsens jättebyggnad...

Den unge tysken hade med glänsande ögon hängt fast vid Trupps läppar. Ännu fullständigt främmad för rörelsen, fylldes han av hänförelse genom den givna skildringen av idealet. O, säkert var här allting gott, ädelt, sant!... Han räckte Trupp sin hand och sade: "Låt mig bliva er kamrat!" -

Ryssen satt orörlig! Ingen min förändrades i hans dystra, ungdomliga och dock så manliga ansikte. Den tillsammans med honom anlände arbetaren väntade lugnt på tillfälle att tala.

Den gamle amerikanen vände sig till Dr. Hurt. Han darrade av inre rörelse.

"Tro mig, käre herre, socialismen är en hjärtats sak. Moralens etiska grundval -"

Men den oförbätterlige doktorn avbröt även honom utan aktning för hans vita hår.

"Jag vet ingenting om etikens grundval, Sir, jag är materialist. Men så mycket har ett hårt och surt liv lärt mig, att frågan om min frihet icke är något annat än frågan om min hänsynslösa kraft, och att sentimentalitet är den största av alla laster."

Det oroliga hit och dit-samtalet blev synbart livligare. Alla ville giva uttryck åt de tankar, som behärskade dem.

Omkring Trupp hade det bildats en krets bestående av den unge tysken, som skrev sociala dikter, mr Marell, amerikanen, svensken, vilken hade svårigheter med det främmande språket, samt Trupps tyska vän. De lyssnade till honom, när han med ständigt varmare och mera lockande färger målade framtidsbilder för kretsen.

Dr. Hurt och fransmannen fortsatte samtalet med varandra.

Ryssen betraktade Auban på ett sätt, som om han ville utgrunda honom.

Men denne tänkte för sig själv, när han betraktade de åtta oroligt växlande huvudena: "Vilken bild för en målare!" -

Den gamle, vithåriga amerikanens milda profil, tyskens mjuka, glatta... ryssens dystra, bleka ansikte, vars panna skuggades av en oordnad hårmassa, och fransmannens själfulla med det modernt tillskurna halvskägget... Dr. Hurts smala huvud med den under rastlöst själsarbete utformade pannan, en logikers huvud, en romersk imperator, som nordbons håromsvallade, med de barnsligt blå ögonen och ett förtroendefullt uttryck, som blev sig likt under hela den upprörda diskussionen...

Hur olika äro vi icke, vi människor! - tänkte han vidare, och vi skulle kunna böja oss under en gemensam tvångslag? - Nej, frihet, alltid frihet i det största som det minsta...

Högt sade han, och drog därmed kretsen kring Trupp in i den gamla tankegången:

"Det gör mig ont, att du blev avbruten, Otto -"

Men Trupp svarade:

"Jag hade sagt, vad jag hade att säga -"

"Nå, så mycket bättre. - Men skola vi ändå icke försöka, att utveckla våra idéer lite mera ingående? Låt oss gå närmare in i enskildheterna i de olika spörsmålen."

Snart härskade åter den gamla uppmärksamheten, med vilken man förut följt diskussionen. Men denna gång var den tvungen, icke naturlig som förut. Flera togo nu del i diskussionen.

Auban började på nytt, ständigt vänd till Trupp:

"Jag vill försöka bevisa hur olika och oförenbara kommunismens och anarkismens världsåskådningar äro även i alla sina konsekvenser:

Du vill individens autonomi, dess suveränitet och rätt till självbestämmelse. Du vill dess fria utveckling till dess naturliga fullkomning. Du vill dess frihet. Vi äro eniga i dess fordringar.

Men du har byggt dig ett ideal om en lyckans framtid, som närmast motsvarar dina böjelser, dina önskningar, dina vanor. Därmed att du ger det namn av "mänsklighetens ideal", är du övertygad om, att alla "äkta och sanna" människor måste bliva lika lyckliga, som du, med detta ideal.

Jag däremot vill friheten, som gör det möjligt för envar, att leva efter sitt ideal. Jag vill vara i fred, bli lämnad i ro för de fordringar, som ställs på mig i namn av "mänsklighetens ideal".

Jag menar, att detta är en stor skillnad.

Jag blott river ned. Du bygger på nytt.

Jag är rent defensiv. Men du är aggressiv.

Jag kämpar endast och allenast för min frihet. Du kämpar för det, som du kallar andras frihet.

Du vill avskaffa, dvs. våldsamt förstöra.

Du talar om att avskaffa religionen. Du vill förjaga dess präster, utrota dess läror, förfölja dess bekännare.

Jag förlitar mig på den ständigt växande erfarenheten, som ersätter tron med vetande. Ekonomiskt beroende tvingar i våra dagar de flesta människor till att erkänna en eller annan ännu härskande kyrka och förhindrar dem att utträda ur desamma.

Ha arbetets fjättrar fallit, så skola kyrkorna komma att bli tomma av sig själv, vanans och dårskapens och villfarelsernas lära skall icke längre finna några åhörare, deras präster skola bli övergivna.

Men jag skulle vara den siste att godkänna den förbrytelsen mot individens frihet, att med våld söka hindra en individ, att för sin del dyrka Gud som skapare, Kristus som frälsare, påven som ofelbar osv., så länge han förskonar mig för sitt vansinne och icke kräver någon tribut av mig i sin allena saliggörande tros namn."

Man skrattade: tvivlande, road, upprörd och medlidsam med sådan svaghet gentemot en fiende.

Men Auban fortsatte obekymrad, ty han var fast besluten, att, då han en gång börjat, säga dem det bästa, som han hade att säga.

"Du vill liksom jag den fria kärleken.

Men vad menar du med fri kärlek? Vad kan du därmed annat mena, såvida du är konsekvent nog, att även på detta område tillämpa broderlighetens princip - liksom du förfäktar den med avseende på arbetets överlämnande och avyttrande - annat än detta:

Att varje kvinna har skyldighet att hängiva sig åt varje mans begär, och att ingen man har tätt att undandraga sig en kvinnas önskningar; och att de från dessa förbindelser härstammande barnen tillhöra det mänskliga samhället, och att detta samhälle har plikt att uppfostra dem; att den enskilda familjen måste, liksom den enskilda individen, uppgå i den stora mänsklighetsfamiljen, icke sant?

Jag ryser, när jag tänker på möjligheten, att denna idé någonsin skulle kunna bli den förhärskande.

Ingen hatar äktenskapet mer än jag. Men det är blott äktenskapets tvång, som leder till, att man och kvinna försälja sig till varandra, som hindrar och missriktar det fria valet, hindrar och vanligen gör en skilsmässa omöjlig, skapar ett elände från vilket det icke finns någon befrielse utom döden, det är blott detta äktenskapets tvång, som jag avskyr. Aldrig skulle jag våga protestera mot två människors fria förbindelse, när de komma samman av fri vilja, och av fri vilja hålla samman livet ut.

Men lika så väl, som jag förstår två människors fria förening, lika väl förstår jag också många människors böjelse för omväxling av kärleksföremål, och föreningen för en natt, en vår - skall vara lika fri, som det i våra dagar av den allmänna meningen sanktionerade äktenskapet på livstid.

Moralens bud synas mig löjliga och blott framsprungna av inskränkta människors sjukliga lystnad att reglera och normera naturliga förhållanden.

Och slutligen kasta ni också privategendomen överbord med samma suveräna lätthet och med en ytlighet i betraktelsesätt, som utmärker kommunismen.

Ni säga, staten måste falla på det att egendomen må falla, ty den beskyddar densamma.

Jag säger, staten måste falla på det att egendomen må kunna bestå, ty den undertrycker densamma.

Ni ha ingen aktning för egendomen, det är sant: för eder egen egendom ha ni ingen aktning, ty i så fall skulle ni icke låta er fråntagas densamma dag för dag. Fördriv den orättmätiga egendomen. Men fördriv den därigenom, att ni själva bli besittare. Det är enda vägen att verkligen "avskaffa" den på, den enda förnuftiga och rättvisa, samtidigt som det är en frihetens väg.

Ned med staten, på det att arbetet må bli fritt, det som allena skapar egendom! - Så ropar också jag.

När penningen icke längre har några med makt skyddade privilegier -"

Men nu var det slut med Trupps tålamod.

"Vad?" utropade han upprörd, "även penningen skall bli beståndande, de eländiga pengarna, som har smutsat ned oss alla, förnedrat, förslavat oss?! -"

Auban ryckte på axlarna. Han kunde blivit förargad, men han skrattade.

"Tillåt mig en motfråga: Skulle det uppröra dig, att samtidigt vara såväl arbetsgivare som arbetare? Löntagare och löngivare, och i egenskap av deltagare - herre över kapitalet, istället för att, som nu, vara dess slav? - Jag tror icke. Det upprörande ligger blott däri, att nu för tiden, förvärv är möjligt utan arbete, tack vare våldsamt frånrövande."

"Vad är det då enligt din åsikt, som skall bestämma arbetets värde? -"

"Dess nyttighet i den allmäna konkurrensen, vilken ut från sig själv bestämmer arbetets värde. All annan bestämning uppifrån är orättvis och absurd. Men jag vet mycket väl, att kommunismen även löser denna fråga, utan ringaste möda: den kastar helt enkelt allt i en hög -"

"Men vi ha ju dock den fria konkurrensen nu! -" utropade Trupp.

"Nej, vi ha arbetets konkurrens, men icke på samma sätt en ömsesidig konkurrens mellan kapitalet. Jag upprepar det. - Ni se de fördärvliga följderna av denna ensidiga konkurrens och följderna av privategendomen, som med våldets hjälp förlänats privilegier och ropa: "Bort med privategendomen!" - Ni se icke, att det just är egendomen, som gör oss oavhängiga, och ni se icke, att det därför endast och uteslutande gäller att lägga vägen fri till dess förvärvande, för att upphäva missförhållandet mellan herrar och slavar. Tro mig: organiserandet av den fria krediten, dvs. möjligheten för alla att komma i besittning av arbetsmedel, denna oblodiga, djupt ingripande, denna största av alla revolutioner skall åstadkomma en sådan omgestaltning av alla våra levnadsförhållanden, att man i dag icke kan göra sig en föreställning därom."

Han tystnade och såg hur hans ord förvånade. Alla voro upprörda. Blott Dr. Hurt satt kall, logiskt prövande ord för ord. De flesta kunde icke föreställa sig en revolution på annat sätt än ett kaos av lik och ruinhopar, och de skakade på huvudet vid Aubans ord. Därför försökte denne att göra sig förstådd.

"Vet ni vad som skulle bli följden av räntans och därmed ockrets avskaffande? - En ständig efterfrågan av mänskligt arbete; utjämning av tillgång och efterfrågan; en nedsättning av priset till det minsta möjliga och därmed en oerhörd ökning av konsumtionen; ett noggrant utbyte efter det verkliga värdet och därmed den möjligast rättvisaste fördelningen av rikedomen. Men som följd av denna stora ekonomiska revolution ett dagligt växande välstånd såväl för hela landet som för den enskilde..."

Nu skrattade Trupp, upprörd och förargad.

"En snygg revolution! Och på sådana hjärnspöken vill du söka få oss arbetare att tro?! - Om jag icke sett dig framför mig, så skulle jag trott mig höra en bourgeoisi-ekonom. - Nej, min käre, den revolution, som vi en dag skola genomföra, går fortare till målet än alla dina ekonomiska evolutioner! Vi känna en kortare process: kom och tag tillbaka, vad man frånstulit oss med öppet våld och vetenskaplig list!"

"Blott bourgeoisin icke gör en kortare process med er!" insköt Dr. Hurt. "Exempla docent! Det vill säga: lär av historien!"

Det var hans svar på den hotelse, som nyss undsluppit Trupp.

Den rörelse, som dessa ord framkallade, lade sig blott långsamt. Man betraktade honom som en försvarare av bourgeoisien och angrep honom från alla sidor.

Tysken, som stod på samma ståndpunkt som 'Pittsburger-proklamationen' och 'Freiheit' i New York och tillhörde den första sektionen av den 'kommunistiska arbetarbildningsföreningen', tog nu ordet.

"Det har överhuvudtaget ännu icke varit tal om den egentliga anarkismen, vilken redan existerade innan man ännu kände till den småborgerliga Bostoner-liberalismen, manchesterfolk som äro femtio år efter sin tid, och autonomisternas överspända sekteri", - han vände sig här till Auban och Trupp - "och vilken ännu räknar de flesta anhängarna. Denna vill en det fria samhällets kommunism, vilken vilar på en samfundsmässig organisation av produktionen. Den förkastar heller icke arbetsplikten, ty den säger: ingen rätt utan plikt. Den fordrar vidare, att de likvärdiga produkterna skola utbytas genom produktionsföreningarna själva utan mellanhänder och profitmakeri, och att kommunerna skola reglera alla offentliga samhällsangelägenheter genom fria samhällsfördrag. Men i ett fritt samhälle, som är organiserat på detta sätt, i vilket de flesta skola finna sig mycket väl, där blir staten överflödig."

"Då medger ni således flertalets rätt, att med våld sätta igenom sin vilja?"

"Ja, den enskilde måste underkasta sig det allmänas väl, ty detta står alltid högre."

"Det är en av de båda ståndpunkter, som jag demonstrerat. Ni går socialismens väg -"

"En snygg ståndpunkt för en anarkist!" sade Trupp. "Och individens frihet, vart tar den vägen? - Det är ingenting annat än den centralistiska kommunism, vilken vi lämnat bakom oss." (Den tvedräktens flamma, som för en tid sedan söndrat klubbarna och fört till bildandet av ett eget organ, hotade nu att åter blossa upp). "Jag tror för min del, och det är min bestämda övertygelse, att i det kommande samhället alla skola frivilligt lämna sin del av arbetet."

Fransmannen frågade honom hövligt:

"Men antag nu, att människorna icke frivilligt utföra sitt arbete, som ni antar? Hur blir det då med den fria rätten till njutning?"

"De skola göra det. Lita på det", var Trupps svar.

"Jag tror, att det är bättre, att icke lita på det."

"Ni känner icke arbetarna."

"Men så snart arbetarna uppnå någon besittning, bli de bourgeois, och de skola då bli de första, som värja sig mot expropriationen av deras egendom. Ni taga icke människornas natur med i beräkningen, min herre; egoismen är drivfjädern till allt handlande. Taga ni bort denna drivkraft så arbetar framåtskridandets maskin icke längre. Världen skall falla sönder i ruiner. Civilisationen skulle upphöra. Jorden skulle bli ett stagnationens moras - den det är omöjligt så länge människorna leva på densamma."

- "Varför föregå ni då icke med gott exempel och visa möjligheten av att praktiskt omsätta era teorier?" frågade man vidare Trupp.

Han undvek frågan genom att i sin tur ställa den tillbaka. Auban svarade genast.

"Emedan staten har monopoliserat cirkulationsmedlen och med våld skulle hindra oss att skapa ett nytt. Våra angrepp rikta sig därför i första hand mot denna och blott mot denna." -

Diskussionen mellan Trupp och Auban syntes ha upphört och hotade att fullständigt splittras. Då gjorde Auban ett sista försök att tvinga de oklara önskningar, som rest sig i fantasiens tomma rum, in på verklighetens fasta mark.

"Blott en enda och sista fråga till dig, Otto" ljöd åter hans klara och hårda stämma, "blott denna enda:

Skola ni i det samhällstillstånd, som ni kalla 'fri kommunism', hindra de enskilda från att sinsemellan byta sitt arbete med hjälp av ett av dem själva skapat bytesmedel? Och vidare: Skola ni hindra dem att sätta sig i besittning av grund och jord för personligt bruk? -"

Trupp studsade.

De närvarande. liksom Auban, väntade hans svar med spänning.

Aubans fråga var omöjlig att undandraga sig. Svarade Trupp "ja", så medgav han, att samhället hade rätt att öva våld mot den enskilde och förkastade därmed den individernas autonomi, som av honom alltid försvarats med värme; svarade han däremot "nej", så erkände han därmed den av honom lika ivrigt förnekade rätten till privategendom.

Han sade därför:

"Du ser allting med de nuvarande människornas ögon. I det framtida samhället där allt ställes till allas fria förfogande, där det således icke kan finnas någon handel i våra dagars mening, skall, enligt min övertygelse, varje medlem frivilligt avstå från ett besittningstagande av jord och grund för sin uteslutande privata del -"

Auban hade nu åter rest sig. Han var en smula blekare, när han nu sade:

"Vi ha ännu aldrig varit oärliga mot varandra, Otto. Du vet lika väl som jag, att detta svar är en undanflykt. Men jag begär nu: svara mig på den ställda frågan och svara mig ja eller nej, om du vill, att jag någonsin mera skall diskutera en fråga med dig -"

Trupp kämpade uppenbart med sig själv. Därpå svarade han - med en blick på sina vänner, vilka nyss angripit honom, och inför vilka han aldrig ställt den personliga frihetens princip i skuggan:

"Under anarkismen måste varje antal medlemmar vara i stånd att kunna organisera sig efter behag och därmed omsätta sina idéer i praktiken. Jag inser heller icke hur man rättvisligen skulle kunna fördriva någon från den jord och det hus, som han odlat och byggt..."

"Så har jag dig fast!" ropade Auban. "Med det du nu yttrade, ställer du dig i skarpast motsats till de kommunistiska grundsatser, som du nyss försvarade. Du har erkänt privategendomen till råämnen och jord. Du har försvarat rätten till den oförminskade arbetsavkastningen. Det är anarki. Talesättet: allt tillhör alla - har fallit, störtats av din egen hand.

Blott ett enda exempel för att omöjliggöra allt missförstånd: jag besitter ett stycke jord. Jag använder dess avkastning.

Kommunisten säger: Det är stöld från det allmäna.

Men anarkisten Trupp - nu kallar jag honom så för första gången! - säger: Nej. Ingen makt på jorden har någon annan rätt än maktens rätt att driva mig bort från min besittning eller fråntaga mig så mycket som ett öre av mitt arbetes avkastning.

Jag slutar. Mitt syfte är uppnått.

Jag har bevisat, vad jag ville bevisa. Att de båda stora motsatserna mellan vilka mänskligheten rör sig, mellan individualism och altruism, mellan anarkism och socialism, mellan frihet och auktoritet, icke kunna försonas.

Jag påstod, att alla försök att förena det oförenliga måste förirra sig från verklighetens mark in i utopiens dimmor och att varje allvarlig människa måste besluta sig, antingen för socialismen och därmed för våldet mot friheten, eller för anarkismen och därmed mot våldet och för friheten!

Sedan Trupp länge försökt att bestrida detta, har jag med min sista fråga tvingat honom att förklara sig. Jag skulle kunna göra samma experiment med envar av eder. Det är ofelbart.

Trupp har beslutat sig för friheten. Han är verkligen - vilket jag icke trodde - anarkist."

Auban tystnade. Trupp fortsatte:

"Men under anarkismen skola vi praktiskt omsätta kommunismens grundsatser och vårt exempel skall så fullständigt övertyga er om möjligheten att förverkliga våra principer, att ni genast följa oss och frivilligt uppgiva er privategendom -"

Auban svarade icke längre.

Han visste mycket väl, att denna yttre försoning blott var ett nytt och sista försök av hans vän att utjämna den djupa klyfta, som redan länge vidgats i det inre och som nu även här och där framträtt i det yttre, skiljande de nya från de gamla.

"Varken jag eller någon annan kan rädda, det som självmant viger sig till undergång..." tänkte han för sig själv. Han deltog nu i samtalet endast när han blev direkt tillfrågad. Det blev ovanligt livligt.

Aldrig hade man stannat slå länge som i dag. Klockan var redan över nio och ändå tänkte ingen på uppbrott utom Dr. Hurt och fransmannen.

När doktorn tog avsked av Auban, sade han tyst: "Hör nu, käre vän, jag kommer icke mera till era söndagar. Måtta i allt. Så vansinniga få icke de språng lov att vara, som jag åskådar. Er vän sprang med båda fötterna rätt in i himmelen. Det är för starkt för mig -"

Därmed gick han och Auban såg skrattande efter honom. Även fransmannen reste sig, tackande flera gånger. Auban slog bort hans tacksägelser:

"Vi har blott slagit upp pålar och tomma ställningar. Men det var omöjligt att tränga djupare i dag -"

"Ni har en stor kamp att kämpa, som ni kunde underlätta, om ni lät det ord falla, som avskräcker och jagar bort otaliga som eljest stå er nära, ja kanske fullständigt överenstämma med er."

"Ordet anarki betecknar på håret vad vi vilja. Det skulle vara fegt och oklokt att låta det falla för veklingarnas skull. Den som icke är stark nog att pröva dess verkliga innehåll och förstå det, den är heller icke stark nog till eget, självständigt tänkande och handlande." -

"Jag reser tillbaka till Paris om några dagar. Får jag framföra er hälsning till våra vänner, monsieur Auban?"

"Ja, säg dem, att han är en dålig egoist, emedan han blivit förrädare mot sig själv. Han har påtagit sig ett stort ansvar. Men den äkta egoisten skyr allt ansvar, utom det som gäller den egna personen..."

Främlingen tog avsked med vänliga bugningar.

"Vem var det?" frågade Trupp.

Auban nämnde namnet.

"Han kom strax innan ni kom och var här i dag för första och sista gången."

"Så du känner honom icke?" Trupp skakade missbelåtet på huvudet.

"Nej, icke vidare."

"Det borde du genast ha sagt mig!"

Men Auban svarade honom skarpt: "Här har vi ingenting att hemlighålla. Vi äro inga frimurare. Vad vi ha talat, kan en var höra, som vill höra det!"

Han satte sig åter på den plats som Dr. Hurt lämnat vid elden och stödde huvudet i händerna. Alla talade nu, till och med ryssen. Liksom ett sorl i fjärran klingade de olika stämmorna i hans öron..

Ur det som talades hörde han Trupps seger och sitt eget nederlag. Nu hördes svenskens hänförda stämma: "Det må vara, att det skall givas färre geni. Det är ingen olycka. Så mycket mera talang skola vi erhålla. Alla skola samtidigt arbeta både med hand och hjärna. Begåvningen skall fördela sig istället för att koncentrera sig. Genomsnittligt skola de bli större -"

"Och tusen åsnor skola bli klokare än tio visa. Varför? Därför att de äro tusen!" tillfogade Auban för sig själv.

Man hade glömt honom. Under det han talte hade förnuftets kyla farit över dem. Nu var det åter varmt. Det var värmen av framtida, vinterlöst, paradisiskt liv. Och de överbjödo varandra i skildringar av detta liv; de berusade varandra ömsesidigt med ord; de förglömde var de voro...

Auban fortsatte att lyssna.

Man gjorde narr åt motståndarnas eviga fråga om vem som framdeles skulle utföra det smutsiga och oangenäma arbetet? Det skulle komma att finnas tillräckligt med frivilliga för allt - menade den ene. Och den andre - att det icke längre skulle komma att finnas sådant arbete, utan maskiner skulle uppfinnas för allt. -

Aldrig hade Auban varit mera övertygad än i detta ögonblick, att de flesta människorna ha de största fienderna i sig själva, och aldrig hade han tydligare förnummit, att kärlekens herravälde måste bli än fruktansvärdare, än hatets herravälde.

Han strävade att störta privilegierna. Men dessa kommunister förnekade samtidigt med företrädena även alla värden, även arbetets. Hans kamp riktade sig mot människorna och mot det som de skapat i dårskap och villfarelse - en seger var given; deras kamp riktades mot naturen själv - en seger var där evigt omöjlig! -

Djupare, än mycket djupare låg schismen, än vad den i dag påpekats av honom. Kampen hade börjat mellan en gammal och en ny världsåskådning. Och kristendomen i alla dess former var den gamla! -

Den störste förbrytaren mot mänskligheten var den, som föregivit sig älska den mest. Hans självförnekelselära hade skapat de försakande: eländet, som nu ropade efter befrielse... Gud måste falla i alla former!...

Ännu stannade man en hel timma. Till största delen länkades nu samtalet till dagens händelser.

När amerikanen reste sig och därmed gav tecken till allmänt uppbrott, voro de flesta överraskade av att se, hur sent det var.

Auban skakade hand med alla. Trupps höll han med fast grepp ett ögonblick längre än vanlig, som om han än en gång ville säga: Besluta dig! Besluta dig fullständigt! Ty han satte i verkligheten stort värde på honom.

Den unge tysken var uppenbart mindre belåten med Auban, vilket han heller inte sökte dölja. Auban hade blott ett leende till svar. Så mycket hjärtligare var mr Marell.

"Well, Auban", sade han, och tog hans båda händer, "ni är en sällsam människa. Det är mycket som är sant i allt vad ni säger, men det är is och kyla; hjärtat blir oberört". -

"O, nej, mr Marell, friheten är varm som solen. Blott fängelsets murar äro kalla. Hjärtat skall få rikare skatter att giva bort, när det icke längre slår eller tiger på befallning. Men vårt förnuft - borde det aldrig fråntaga ledningen av vårt liv -; vi ha dock i afton åter sett dess oförmåga, att följa förnuftet på ekonomiens område".

- - -

Auban var ensam. Han slog upp båda fönstren. Under det röken flydde ur rummet i täta moln och uppassaren bakom honom rymde undan glasen, lutade han sig mot fönsterkarmen och såg ut på gatan. Nu, när aftonluften kylde hans panna, kände han, hur varm han blivit och hur samtalet ryckt honom med.

Och för detta din ungdom! - tänkte han för sig själv. Offret föreföll honom åter, som så ofta, för stort för den kunskap det bringat. Ja den var, denna kunskap, kall och hård, som amerikanaren sagt. Men var den icke som ett uppfriskande stålbad efter den förslappande trons skymningsliv i dådlöst hopp? -

Och han erinrade sig hur ung han ännu var och hur mycket han ännu hade att uträtta, och även om denna verksamhet skenbart skulle bli så onyttig, som det försök, han i afton gjort i en trång krets, så fylldes han ändå av en stor kraft och en stark fröjd, och trädande tillbaka in i rummet sade han sakta för sig själv:

"Ja, din ungdom för denna frihetens kunskap!" Och väggarna, som voro förskräckta över den plötsliga stillheten efter larmet av samtalet, gav honom hans ord tillbaka:

"Ja, för detta, din ungdom!"


Project Runeberg, Fri Mar 24 02:51:05 2006 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anarkist/kap5.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free