- Project Runeberg -  Anarkisterna. Kulturskildring från slutet av XIX århundradet /
Sjätte kapitlet. Hungerns rike

(1910) [MARC] Author: John Henry Mackay
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Sjätte kapitlet.
Hungerns rike.

Londons East-End är armodets helvete. Liksom ett oerhört svart, orörligt jätteodjur ligger Londons armod där i lurande tystnad och famnar Citys och West-Ends liv och rikedom med sina lurande polyparmar; den vänstra delen breder sig över Themsen och omfattar stranden på andra sidan - Rotherhithe, Deptford, Peckham, Camberwell, Lambeth, det andra London, den av Themsen avskilda södra delen; den högra, omsluter de smala remsor som bildar stadens nordliga gränsdelar. De förena sig där Battersea förbinder sig med Chelsea och Brompton över Themsen...

East-End är en värld för sig, avskild från Western, som tjänaren är skild från sin herre. Understundom hör man från henne, men blott som något fjärran avlägset, ungefär som man får underrättelser från ett främmande land, där andra människor med andra seder och bruk skola leva...

Det var första lördagen i november, till vilken Auban hade överens-kommit att sammanträffa med sin vän Trupp. Han tänkte att härmed förena en gemensam vandring genom East-End, och avsluta denna med ett besök i de ryska revolutionärernas klubb. De hade valt lördagen, emedan arbetet i London denna dag avstannade på eftermiddagen. Aubans affär och Trupps fabrik stängdes då för en tid av 36 timmar.

Auban lämnade vid etttiden sin affär i en av sidogatorna vid Fleet Street. Affärslivets brådska och rörelse tycktes ha tiodubblats. Med möda förmådde han tränga genom vimlet av vagnar, staplade med nytryckta tidningspackar från vilka en egendomlig fuktig luft utströmmade, av vagnar, vars flåsande dragare icke kommo ur stället, av brådskande, upprörda skaror av, biträden, tjänstemän, telegrambud, köpmän, som trängde sig förbi varande åt Fleet Street. För att icke förlora allt för mycket tid, ville han inte först gå hem. Därför åt han i en av de nästan överfyllda restaurangerna, medan han ögnade igenom de senaste tidningarna. Överallt om de arbetslösa... Trafalgar Square: polisattacken, de församlade bortdrivna med våld, nya häktningar på grund av upphetsande tal... Husvilla kvinnor i Hyde Park, sexton nätter i det fria, uthungrade och förfrusna, några drivna till hospitalen, andra till arbetshusen, andra till döden... Om förberedelserna till mördandet av Chicago-anarkisterna; då galgarna inte räckte till hade man beslutat att hänga dem i två avdelningar, först fyra och sedan tre, enorma säkerhetsåtgärder för upprätthållande av ordningen, nådeansökning från de dömda, undertecknad av fyra av dem, guvernören obönhörlig... Auban lade tidningarna ifrån sig.

Så var det dagligen: livets oerhörda förnedring, i vilket den ene tjänstgjorde som slaktare, den andre som offer! Den ene som den andre behärskad av falska begrepp... Och aldrig en utväg för någon! Båda lydande den av människorna skapade pliktens avgud. Och båda behärskade av densamma, i livet och i döden! -

Auban steg upp på första omnibus, som gick till Liverpool Streets station. Han satt på taket. När han for förbi drottningen och prinsen av Wales statyer, vilka blivit resa vid den trafikhämmande Temple Bar-porten, från vilken i tidigare, mörkare tider, de bestraffade förbrytarnas blodiga huvuden blivit visade för folket, tänkte han på mänsklighetens långsamma uppåtstigande, som den under brottning och möda gjort under slaveri. Hur långt skulle den icke en gång komma under friheten! - Hur länge skulle det ännu dröja - och även dessa bildverk av gudar voro störtade, kronan och purpurn fallna, de sista resterna av medeltiden krossade!

Sedan gällde det att bekämpa den andra tyrannen, den än blindare: det "suveräna folket". Det måste bli en grå tid, banalitetens tid, nivelleringen i likhetens tvångströja, den ömsesidiga kontrollens tid, tiden för det småaktiga splitet istället för de stora striderna, de oavbrutna vedervärdigheterna... Då skulle det fjärde ståndet vara det tredje, arbetarnas stånd hava "höjt" sig till bourgeoisi, och bära bourgeoisiens kännemärken: idéernas flackhet, ofelbarhetens fariseiska tillfedställdhet, den mätta dygden! Och då skulle åter de äkta rebellerna, de stora och starka, uppstå i skaror, kämparna för det egna jaget, som blivit lurat i alla rörelser...

Omnibussen förflyttade sig långsamt men säkert framåt Fleet Street. Vid Ludgate Hill var människoträngseln enorm. Bortåt Holborn Viaduct, detta underverk till modern spårväg, var det dimma; järnbron över Farringdon Street var redan inhöljd i den. I motsatta riktningen, där Themsen rök under Blackfriars Bridge, var det klart. När de på den fuktiga stenläggningen stampande hästarna mödosamt drogo den till sista plats fullsatta vagnen under London Chatham och Doverjärnvägens bro, åt S:t Paul till, tycktes trängseln var ogenomtränglig.

Men S:t Paul dök upp med sina mörka massa, från vars svarta bakgrund drottning Anns vita marmorgestalt framträdde... Här var Citys hjärta, här pulserade det...

Vidare... Förbi den gigantiska massan, som i sin orörliga vila blott tycktes tillhöra en bortglömd tid.

Framåt Cheapside flöt en svart människoström. Slutligen dök den stora guldkistan upp; bankens låga, fönsterlösa byggnad. Dess portar var redan stängda. Nu låg den där som död.

Auban greps åter av det oerhörda liv, som omgav honom.

De otaliga bankerna, som här lägrat sig omkring Bank of England, som barnen omkring sin moder, hade stängt. Alla skyndade till middagen, till hemmet, till vilan... Tusende och åter tusende av veckans möda tröttkörda människor jagade förbi varandra, alla drivna av den personliga önskan, att ett par timmar kunna glömma de sifferrader, som utgjorde deras liv, fyllde deras hjärnor in i minsta vrå.

Unga biträden, små springpojkar i de mest olika uniformer, bekymrade bokhållare, allvarliga köpmän, "viktiga" affärsmän, spekulanter, ockrare, stora penningfurstar, som lade världen för sina fötter - vem vågar motstå dem? - alla ilande förbi varandra i rasande fart, skenbart i kaos och oordning, men i verkligheten upplösande sig i beundransvärd ordning. -

Omnibussarna höllo länge här. Man steg ur och i. Skaror trängde på, måste stanna kvar. Men alla funno den plats de sökte i den nästan oöverskådliga rad, i vilken den ena omnibussen slöt upp till den andra...

Auban skådade ut över människohavet från sin sittplats. Han följde en eller annan med sina blickar: en ung köpman - tydligen en främling - som stod som bortkommen i detta vimmel, icke vetande åt vilket håll han skulle vända sig; en äldre herre i cylinder, tadellös enkel svart rock, vitt skägg och ett uttryck i ansiktet av klokhet och högmod, som tycktes säga: "Jag är världen. Jag har köpt henne. Hon är min. - Vad vill ni? Jag avlönar er alla: konungen och hans hovstat, fältherrn och hans armé, den lärde och hans tankar, och allt mitt folk, som arbeta efter min önskan. Ty människorna äro dumma. Men jag är klok och jag har lärt känna dem..."

Auban vände åter sina blickar mot banken. Här gömde sig den stora hemligheten, som i sig inneslöt all lycka och olycka. Obegriplig för de flesta, var den en högre makt för dem, vars öden den behärskade. Med fruktan, med beundran, med stum förvåning, hörde de talas om de omätliga rikedomar i vilka de ingen andel hade. Varifrån kommo de? Det visste de icke. Varthän gingo de? I händerna på de rika - det sågo de. Men vad sammanförde dem här? Vad förlänade dem denna oerhörda makt, att kunna forma världen efter besittarnas godtycke? - Nej, de skulle aldrig lösa den, denna förfärliga gåta över det egna eländet och andras lycka. Här låg vampyren, som sög den sista blodsdroppen ur ådrorna på dem alla, odjuret, som drev deras kvinnor till vanära och långsamt mördade deras barn. - Och de hastade snabbare förbi de mörka murar bakom vilka det guld låg, som varit deras eget blod.

Om de hörde, att på det land i vilket de levde, lastade en statsskuld på så och så många miljoner, och man sade dem, att envar av dem hade del i denna skuld, så lämnade denna dumhet dem fullkomligt oberörda. Vad en miljard var, det visste de icke, men den sista obetalda hyran och skulden på fem shilling i köttboden låg tryckande å dem och fyllde dem med ångest för den kommande dagen.

Många av dem började lyssna till socialismen. När denna sade dem, att ingenting i hela världen utom arbetet skapade värden, och de sågo, att de, som icke arbetade, voro i besittning av alla värden, så var det icke svårt för dem, att draga den enkla slutsatsen, att det måste vara deras arbete, som skapade dessas besittningar, med andra ord, att dessa måste leva på deras arbete, att de bestulo dem på deras arbete... Vad det var, som möjliggjorde detta för dem, blev återigen för de flesta en outgrundlig hemlighet: de voro dock flertalet och de andra blott några få gentemot deras massa! - De klokare anade väl, att ingenting annat hjälpte än att mot rövarnas skydds- och försvarsförbund ställa ett liknande förbund av de berövade. Så blevo de socialister.

För Auban hade hemligheten för länge sedan förlorat sin skräck, och maktens sphinxanlete sin hemskhet. Hans studier hade rivit den ena slöjan efter den andra bort från den dolda bilden och nu stod han öga mot öga framför den varje idealt skimmer avklädda statsdockan. En trädocka - tom och ihålig, en oerhörd svindel, en skräckbild, ett spöke var den gud för vilken alla böjde knä. Framställda av några skickliga händer, fingo automatiska rörelser föreställa och vittna som verkligt liv!

Den dåraktiga massans okunnighet satte privilegiernas förfärliga vapen i detta skeletts stela fingrar. Här denna bank, den största i England, den var av staten berättigad att utgiva pappersmynt. På detta sätt uppstodo oerhörda rikedomar, som gåvo en falsk föreställning om landets verkliga läge. Utan konkurrens, som den var, undertryckte redan denna princip, vars omfattande och genomförande påtvingades med makt, den fria samfärdseln och utbytet, undergrävde förtroendet till den egna och andras kraft, ställde sig hindrande mellan tillgång och efterfrågan och skapade denna besittningens olycksdigra skillnad, vilken upphöjde några till herrar och förnedrade andra till slavar.

Om penningens monopol föll, privilegiets godtycke att skapa ett enda gällande bytesmedel, så föll staten, och människornas fria umgänge och utbyte hade fritt spelrum. -

Omnibusen satte sig äntligen åter i rörelse, lämnande penninginrättningens jättebyggnader bakom sig, banken och börsen vars vägg ropade bibelns ord, som ett bodigt hån: "The Earth is the Lord's and the Fulness thereof." (Jorden är Herrens och allt vad däruppå är).

När de körde genom de smala gatorna bortåt Liverpoolstationen - lämnade det av brusande liv fyllda Broad Street, för att, trots omvägen, komma hastigare fram till målet - föreföll det Auban, som om han for genom en kall, dunkel dalsänka; så tätt, liksom i vallar, slöto dessa höga, allvarliga, tysta hus samman, vilka aldrig tycktes ha värmts av en solstråle.

Vagnen stannade framför stationens jättehall vid Liverpool Street. - Auban steg in i den stora roombaren på hörnet av gatan. Dess avdelningar voro överfyllda. Man trängdes, stående med glasen och bägarna i händerna, livligt samtalande, diskuterande, överröstande varandra. Dörrarna flögo fram och tillbaka i ständig rörelse; pengarna smällde mot bordet.

Auban satt rätt länge i ett hörn, förtärande sin "half and half" i små drag. Därpå trängde han sig genom människomassan framåt banhallen. Mitt i en skara skrikande tidningspojkar, skoputsare, blomsterflickor, försäljare av alla slag och åldrar, stod en liten förvuxen gosse, lutad mot ingångens galler, obeaktad av alla, stirrande framför sig med mörkt trots, begravande händerna i sina smutsiga byxtrasor, lumpklädd, förkommen, ett åldrigt ansikte på en mager barnkropp. Auban såg honom och hans erfarna blick upptäckte genast hungern i hans ögon. Han köpte några apelsiner hos närmaste försäljare. Med ordlös girighet bet den lille i frukten, likt en uthungrad hund, som störtar sig över en benknota. På hur lång tid hade han icke förtärt något? Hur länge hade han stått här, med trots, bitterhet, förtvivlan i det lilla hjärtat, apatiskt stirrande framför sig, stått på sina nakna, på de kalla stenarna stelnade fötter?

En frosskakning genomfor Auban. Det var början på den bävan, som varje gång isat honom, när han återvände från de vanlottades krets, från East-Ends tigande ode...

När han av gammal vana drogs mot Shoreditch, uppdök ur hundrade olika hågkomster en skugglik bild i jättelika drag ur dess förfärliga liv: dyster, hotande, stum, oformlig och ofattbar.

Han mindes så många andra vandringar på vilka han under långa timmar, hade genomkorsat hungerns omätbara rike, mindes den intressanta eftermiddag denna sommar, då han till fots hade vandrat runt hela Isle of Dogs, bedövad av storslagenheten av de under icke fullt tjugo år skapade anläggningarna, uppskakad av eländet i dessa förlorade avkrokar, i vilkas fallfärdiga hus och bedrövliga bostäder ett uttröttat släkte tycktes ha dolt sina tunga bekymmer. - Därpå aftonen i Poplar, som avslutning på denna eftermiddag, där han lyssnat till de fattigas nöjen i en varieté av lägsta rang. Ibland halvvuxna pojkar i skjortärmar och flickor i fjäderprydda hattar och pipan i mun, hade han på en 3:kl.-plats, den bästa och samtidigt den enda, lyssnat till några hesa sångerskor och negerimitatörer, omgiven av larmet från hundra skrålande, medsjungande stämmor. - Vidare en annan eftermiddag i Wapping, som han genomströvat tillsammans med den gamle sjömannen, vilken visade honom Londons enorma dockor, tog honom på kvällen med till det beryktade S:t George Street, den beryktade sjömansgatan, i danslokalen där trädlånga malajer, tysta nordbor, negrer och kineser, hela det sällsamma, främmande, med fartyg från alla länder sammanrotade sällskap, blandade sig med varandra och vältrade sig i dans och utsvävningar. - Och i opiumkneipen vid the Mint, det mörka hålet, där dödens ohyggliga tystnad vilade över dödslika, i laster försjunkna gestalter. - Och Auban tänkte på sina ensamma aftonturer bland det oerhörda eländet i Whitechapel- och Bowdistrikten, där det nästan icke fanns flera gator, som han icke åter och åter hade genomkorsat i förfäran för det förskräckliga han skådat, och i rysningar för det förskräckliga som han anat bak de smutsiga väggarna och sönderslagna fönsterglasen.

Auban hade varken kostbara lidelser, eller särskilda fordringar på det dagliga livet, vars uppfyllande kostade honom vidare tid. Hans dagar tillhörde till största delen hans arbete, vilket för övrigt icke slaviskt band honom; sina kvällsstunder ägnade han mestadels åt nationalekonomiska studier och att följa rörelsens gång. Söndagseftermiddagarna tillhörde hans vänner. Vad tid som därutöver blev ledig använde han till vandringar genom den oerhörda staden. Dessa vandringar voro hans enda verkliga glädje, hans största njutning. Han var lycklig, när han kunde få en eftermiddag fri till detta; då böjde han sig över den stora kartan över staden, lät sitt finger löpa hit eller dit, tills han bestämt utgångs- och slutpunkten för dagens vandring. När han dök in i det hemlighetsfulla livet på ett obekant område, kände han sig gripen, bortryckt, buren av sin tids storhet, som med aldrig vilande kraft skapat det mäktiga; när han vände tillbaka till sitt stilla rum, var han liksom söndermald under trycket av detta övermäktiga liv, som förde den ene till lyckans höjder och slungade de andra ned i eländets avgrund...

Han hade redan ofta tänkt på, att åtminstone för en tid förlägga sin bostad hit, in i mitten av detta livs misär, för att så mycket bättre lära känna detsamma, än vad det var möjligt genom att betrakta det utifrån, men ständigt hade det fattats honom tid. Därför måste han hålla sig till vad han såg och hörde, när han tillfälligtvis drev hitåt. Och det var i sanning redan nog.

Nu hade Trupp verkställt denna föresats. Han hade sänt ett kort till sin vän. På grund av en tvist med mästaren hade han slutat arbetet och bodde nu i närheten av Whitechapel. Han förslog ett möte i närheten av Schoreditch.

Klockan fyra. Hon hade nyss slagit halv. Auban väntade utan otålighet.

Trupp kom till den bestämda tiden. Hans bredskuldrade gestalt banade sig tryggt väg genom trängseln. Åter, liksom den aftonen i Soho, såg han Auban stå med händerna stödda på käppen, lätt lutad mot ingångspelaren till Schoreditchs-stationen, men denna gång mönstrande omgivningen och människorna med den skarpa blicken, utan att förlora sig i tankar.

De hälsade på varandra. Den senaste söndagseftermiddagen blev icke omnämnd.

Trupp var ännu dystrare än vanligt. Full av bitterhet berättade han om sin mästares fräcka brutalitet, hans arbetskamraters erbarmliga foglighet och beklämmande liknöjdhet. Det måste åter statueras ett exempel, eljes somnade alla in. Han såg blek ut, som om han blott vilat litet under de senaste dygnen. Hans ögon irrade oroligt. - De gingo bortåt Hackney Road, bekymrens långa gata, där de små shopkeepers bo. Därpå vände Trupp sig åt söder, åt Bethnal Green-distriktet.

Livet omkring dem förstummades plötsligt. Gatorna blevo smalare, dystrare, färglösare, smutsen blev ständigt större. Här och där ännu en bod med småkram och gammalt skrot.

Eljest ingenting annat än stängda dörrar och fönster, där smutsen för länge sedan utestängt ljuset.

De gingo genom några gator och så med skarp svängning en smal gång, som ledde tvärs igenom ett hus. Det syntes bli något ljusare, ty husen med flera våningar upphörde.

De stodo på en liten plats. Ut från denna ledde tämligen regelbundet tre gränder med smala tvåvåningshus, vars trånga bakgårdar stötte intill varandra.

De hade knappt varit fem minuter på vägen hit.

Trupp var ännu dystrare än vanligt. Auban förstod att detta var den plats han först och främst ville visa honom.

Han steg upp på en uppkastad jordhög och betraktade den bild, som yppade sig för hans öga.

Aldrig någonsin tyckte han sig ha sett något sorgligare, mera nedslående, tröstlösare, än dessa smutsiga ruckels stela enformighet, av vilka det ena lutade sig till det andra i avskräckande symmetri, tills det tjugonde förlorade sig i den frostiga novembereftermiddagens gråa dis. I de av brösthöga, söndertrasade murar avskilda gårdarna, som knappast voro så stora att de lämnade armbågsrum, simmade grumliga pölar av slemmig smuts; hopar av avskräden voro uppkastade i hörnen, sönderslaget husgeråd låg kringstrött vart ögat blickade, här och där hängde en grå lapp, ett trasig tygstycke till tork i den kyliga vindstillan. Stegen på de till dörrarna ledande stentrapporna voro söndertrampade. Fönstren, oftast sönderbrutna, hängde knappt kvar på sina hakar; rutorna voro sönderslagna, knappt en enda var hel; hålen ofta överklistrade med papper; där fönstren stodo öppna, skymtade man de nakna väggarna.

Ingen människosjäl var synlig på långt håll. Det var som om döden nyss vandrat jättestor genom gränderna och berört allt levande med sin förlossande hand...

Nu såg Auban hur något rörde sig i fjärran. Var det ett djur, en människa? Han trodde sig igenkänna den böjde gestalten av en kvinna. Men han kunde ingenting tydligt urskilja på detta avstånd. - Från en och annan av de talrika skorstenarna steg en sparsam rök och upplöste sig i den blygrå luften.

Ingen konstnär har hittills försökt att måla denna bild tänkte Auban och dock behövde han blott lägga en färg på paletten, en smutsgrå färg.

Han lyssnade. Ur ett avlägset fjärran trängde ett oavbrutet , dovt muller till denna ödsliga stillhet, ett hotande muller, sammansatt av tusende ljud från Londons rastlösa liv.

Trupp hade under tiden vandrat hit och dit.

Han hade stått framför den ruttnande kroppen av en död hund, betraktat den böjda, söderrostade lyktan i gathörnet, vilken förlorat alla sina glasrutor ända till minsta skärva, och sökte nu förgäves efter spår av grönska på den torra sandjorden - icke ett enda grässtrå fann näring i denna förbannade jord...

Överallt vanvård var än blicken föll, hungerns vanvård, hungern, som dagligen kämpade sin förtvivlade kamp med döden.

Långsamt sleto vännerna sig från den tröstlösa anblicken och stumma gingo de mittengatan framåt. Här och där öppnades ett fönster till hälften, ett stripigt huvud böjde sig fram och tittade, nyfikna ögon, fullständigt ovana vid främlingar, följde dem halvt ängsligt, halvt hatfullt. En man hamrade på en sönderbruten kärra, som fullständigt upptog gatans bredd. Han besvarade icke de förbigåendes hälsning. Fullständigt förstummad stirrade han på dem, som på varelser från en annan värld. En kvinna, som krupit orörligt samman i vrån vid en dörr, reste sig förskräckt, pressade sitt barm med båda händerna fastare mot sitt av lumporna knappast täckta bröst och ställde sig tätt intill väggen, liksom beredd till motstånd, icke lämnande de förbigående med sin blick. Blott en skara i gatsmutsen lekande barn sågo icke upp - man skulle kunnat hålla dem för idioter, så ljudlöst lekte de sin glädjelösa lek.

Trupp och Auban påskyndade sina steg. De kände sig som de gjort intrång i detta hemlighetsfulla främmande liv, och de skyndade sig för att komma undan alla dessa blickar av fruktan, av hat, av armod, förvåning och hunger.

Vid slutet av gatan trängdes en annan grupp av barn tillsammans. De roade sig vid anblicken av en katts dödsryckningar, på vilken de stuckit ut ögonen och därefter upphängt i svansen. När det blodiga, marterade djuret sprattlade med tassarna för att komma loss, stucko de efter det med den grymma, hemska glädje, som barn kunna känna vid synbar smärta. Trupp trädde med en rask rörelse mitt i bland dem. "Skär henne lös!" befallde han dem. Men han hade lika gärna kunnat tala tyska, så lite bleve de i hans mun hårt och onaturligt klingande orden förstådda. Med omåttlig förvåning betraktade barnen honom, utan att förstå, vad han ville dem. Han måste själv rycka lös det dödspinade djuret. - Återvändande till Auban gav han högt uttryck åt sin förtrytelse över det skändliga djurplågeriet. Denne ryckte sorgset på axlarna. "Bättre förhållanden, bättre seder", sade han, "vad annat skulle väl hjälpa!"

Trupp tycktes känna varje vinkel i dessa gränder. Han följde vägen än hit, än dit, ofta stannande när de kommo förbi något hus, vars spruckna murar nödvändigt tycktes skola störta samman om man rörde vid dem; därpå åter finnande smala, armsbreda genomgångar, från vars väggar droppade en smutsig fuktighet, samlande sig på marken till stinkande, äckliga pölar. Så förde han Auban tigande och säkert genom detta mänskliga eländes mörka labyrint, vars tröstlösa enformighet aldrig ville ta slut, åt vilken riktning de än vände sig.

De kommo till en gårdsliknande plats, som var omsluten av höga, gråa hus. Gibraltars Trädgård stod det på en skylt på gathörnet. "Gibraltars trädgård!" sade Trupp. "De håna det elände de skapat!" - På platsens söndertrasade asfalt roade sig några barn med åkning på rullskor - i "Gibraltars trädgård" där det inte växte ett grässtrå!-

De båda vännerna fortsatte genom trånga gator med mycket gamla, sneda och låga hus, genom vars dörrar man måste gå med böjt huvud. Här bodde lumphandlare som fullproppat gatan med sina dåliga varor - skräp; därefter stodo vandrarna plötsligt i Church Lanes brusande liv. I ett enda slag förändrades omgivningens fysionomi; från dödsliknande övergivenhet till en lördagseftermiddags brusande liv och trafik!

Auban var trött. Han haltade starkare än förut. På hans önskan gingo de för en halvtimma in i närmaste publichouse, där han kastade sig ned i ett hörn. De talade fortfarande mycket lite med varandra; som mest meddelade de varandra en iakttagelse. Det var en krog av lägsta rang i vilken de inträtt. Auban observerade skrattande, att den kallades "The chimney sweep". Det sågspånsbeströdda golvet var täckt med ett lager av smuts och uttrampad saliv. Baren simmade av alla slags drycker, vilka runno om varandra och slutligen stelnade till en klibbig massa. Bakom honom, där de stora faten voro uppstaplade vid väggen ifrån golv till tak, hade uppassarna ständig sysselsättning med att fylla de händer som sträcktes emot dem. En bedövande doft av brännvin och tobakskvalm, av otvättade kläder och varandra trängande kroppar fyllde rummet in i minsta vrå.

Här sökte eländet sin avskräckande lycka med att dränka sin hunger. Det var den rätta East-End-publiken: män och kvinnor, de senare nästan lika talrika som de förra; många med dibarn vid de förtorkade brösten, men de flesta dock gamla, eller med ett åldrigt utseende. Trasiga barn trängde sig mellan de vuxna. Nästan alla voro druckna, i första stadiet av lördagsruset, som man sov av sig på söndagen. Auban gjorde Trupp uppmärksam på en inskription på väggen: "Swearing and bad language strictly prohibited!". Denna uppmaning, om vilken ingen människa tog ringaste notis, var helt enkelt löjlig.

Skriket och larmet var överväldigande. Icke ett ögonblick förstummades det utan vältrade sig i brusande svallvågor fram och tillbaka från den ena avdelningen till den andra. En druckens lallande stammande överröstades av en åldrings råa skymford, vilken påstod, att man druckit ur hans glas; och de gnäggande skratt med vilka man hetsade de båda emot varandra överröstades av de vredgade ropen från en kvinna, som stod med knutna händer framför sin man, vilken nekade att följa henne. - Unga män, knappast mer än gossar, sjöngo slagdängor i ett hörn tillsammans med sina utpyntade flickor, eller visade dem negerdanser, stampade i takt på golvet med sina tunga skor och kastade överkroppen hit och dit. Men plötsligt blev alla kvinnornas uppmärksamhet fängslad; en gosse började gråta. Måhända fann barnet icke mera näring vid den druckna moderns bröst. Från alla sidor böjde man sig över det lilla gråa, skrynkliga ansiktet och alla kvinnorna gåvo sina råd för att lugna det. Den naturliga godmodigheten bröt fram, man ville hjälpa. Trots allt skrek barnet ständigt starkare till dess klagan dog bort i sorlet.

För Auban var det groteska skådespelet av detta liv ingenting nytt. Han hade ofta varit i dessa eländets sista tillflyktsorter, där redan uppenbarelsen av en icke trasklädd människa är en sällsynt händelse.

I dag voro emellertid de flesta redan för mycket sysselsatta med sig själva i sitt druckna tillstånd, eller invecklade i stridigheter eller dispyter med varandra, för att man skulle fästa nämnvärt avseende vid främlingarna. Blott en gammal kvinna trängde sig med seg ihärdighet på Trupp, ömt stirrande på honom med sina motbjudande, blodsprängda ögon, lallande föreläggande honom sina angelägenheter på East-End-idiom, ett slangspråk, av vilket han icke förstod ett ord. Han tog ingen notis om henne. När hon föll emot honom sköt han henne lugnt tillbaka. Han visade därvid varken äckel eller förakt. Även denna kvinna var för honom en syster, en medlem av mänsklighetens stora familj.

På bänken mitt emot Auban satt en fullständigt vanvårdad flicka. Ur hennes stora mörka ögon sköto blixtar av vrede mot Trupp. Varför? Av hat mot främlingen, som hon igenkänt i honom? Av vrede över den gamlas påträngdhet, eller över hans kalla avvärjande? Av svartsjuka? - Av de skymford, som hon då och då kastade till honom, kunde man icke få någon klarhet.

Auban betraktade henne. Hennes förfallna drag, i vilket förakt blandade sig med gemenhet och hat, voro ännu vackra, trots att hennes högra kindben var blodigt sönderrivet och håret föll oordnat över pannan. Hennes tänder voro tadellösa. Hennes oordentliga klänning, den smutsiga linnekoftan, var utmanande uppriven, liksom med fräck avsiktlighet, och blottade de ännu barnsliga, vita brösten. "Varför skulle jag genera mig för er", sade alla hennes rörelser.

Hur länge skulle det ännu dröja innan de sista spåren av ungdom och behag voro utplånade? - Vilken skillnad ännu mellan henne och denna ständigt druckna gamla kvinna, vilken Trupp nu, när hon på nytt föll emot honom med hela vikten av sin kropp, skrek i örat, att han icke förstod engelska emedan han var tysk? -

"Are you darling?" stammade hon och närmade sitt ansikte till hans. Men i samma ögonblick överväldigades hon fullständigt av spriten. Uppgivande ett gurglande läte störtade hon framåt och föll orörlig på det slippriga golvet. Det grå håret betäckte till hälften hennes vanställda ansikte.

Männen skrattade högt. Glädjeflickan spottade och överhopade Trupp med en flod av skymford.

Auban hade rest sig. Han ville hjälpa upp den gamla. Men Trupp hindrade honom. "Låt henne ligga. Hon ligger bra där. Om du skulle hjälpa upp alla de druckna kvinnor, som vi se i dag, skulle du få mycket att göra".

Han hade rätt. Den gamla sov redan.

"Låt oss gå", sade Auban.

Den unga flickan hade gått fram till Trupp och ställde sig framför honom, bröst mot bröst. Hon såg på honom med sina stora, av sjuklig åtrå simmiga ögon. Men hon sade icke ett ord. Trupp gick ur vägen bort emot dörren.

"You are a fool!" sade hon då med ett obeskrivligt ansiktsuttryck. Auban såg hur hon vände tillbaka till sin plats och dolde ansiktet i händerna.

När de kommit ut på gatan föreföll honom det brusande livet vara lugnt emot det väsen som nyss omgärdat dem.

Det hade blivit mörkt och kyligt. Ett fuktigt dis uppfyllde luften. Ju mer kvällen närmade sig, desto oroligare och livligare blevo gatorna. Gatuförsäljarna, som höllo gatan besatt, den ene tätt inpå den andre, skreko högljuddare. Bergen av grönsaker och apelsiner skönko samman; de gamla kläderna lågo kastade om varandra i vild oordning, undersökta med så många prövande händer; de sekunda varorna blevo synade, genom att man under det tilltagande mörkret lyfte dem tätt intill ansiktet.

Försäljarna av musslor och snäckor, de fattigastes avskyvärda föda, höllo gathörnen besatt. Anblicken av den oaptitliga varan fyllde Auban med äckel och illamående...

"Brick Lane!" - sade Trupp plötsligt.

De stodo vid ingången till den mångomtalade gatan.

Whitechapel! - East-End i East-End! Helvetets helvete!

Var slutar du, var börjar du? - Dina ursprungliga gränser har förvirrats av ditt namn. I dag tänker man vid dess klang på den mörkaste delen i East-Ends stora natt, på det ohyggligaste av dess kval, på det bottenlösaste eländets avgrund...

Här ligga människokropparna i vildaste oordning, hopade på varandra. Här kräla de skaror, som ingens namn nämner och ingen stämma kallar, över och förbi varandra, utan rast och ro. Här pressar nöden människodjuren hårdast till en enda oigenkännbar massa av smuts och ogräs, och dess sjuka andedräkt ligger som en förpestande sky över denna del av den omätliga staden, vars trängre gränser åt söder först markeras av Themsens svarta strimma...

Från norr till söder går Brick Lane i lätta böjningar. Den börjar där Church Street förlängs i Bethnal Green Road, som slutar vid museet med samma namn, vilket blev upprättat för att tillfredsställa den "fattiga klassens" bildningsdrift och blev lagd i närheten av Viktoriaparken, för att de icke skulle vara tvungna att fullständigt undvara de sparsamma andedragen av frisk luft. Den slutar där Whitechapel Road och Mile End Road åt norr, och den ståtliga breda Commercial Road East åt söder, gaffelformigt utgrena sig från Aldgate i oöverskådlig längd.

Den, som en gång långsamt genomvandrat Brick Lane, kan säga, att han varit berörd av nödens pestlika andedräkt; den som förirrade sig in i sidogatorna, att han gick på randen till det mänskliga lidandets avgrund. Den som vill se, hur mycket den mänskliga naturen är i stånd att fördraga; den som ännu tror på den barnsliga drömmen att världen skall kunna förlossas genom kärleken, fattigdomen lindras genom välgärning, eländet avskaffas genom statshjälp; den som vill följa de förfärliga verkningarna av den mördande staten i dess yttersta konsekvenser, den må beträda slagfältet kring Brick Lane, där människorna icke falla med kluvna huvudskålar och genomskjutna hjärtan, men där hungern outtröttligt mejar ned dem, sedan nöden berövat dem den sista motståndskraften...

Det är en lång vandring utför Brick Lane. De båda vännerna gingo tigande. Väldiga lagerhus där den i fjärran synliga, välvda Great Eastern Railway-tunneln bröt av mot de uppstaplade husradernas enformighet. Ofta hade de svårt att tränga sig igenom den uppåt och nedåt böljande människoströmmen. Lukten växlade: ruttnande fisk, lök och fett, genomträngande dunster av rostat kaffe, stickande lukt av smuts och ruttnande tyg... Bodar med blodigt kött, upphängt på stänger - "cats meat-;" ett "Wine and Spirits" -hus i varje gathörn, sönderrivna anslag på murarna, ännu bevarande sina skrikande färger... En skara unga män draga förbi - de skrika och sjunga; hän åt sidogatan kryssar en drucken gestalt stapplande längs muren, mumlande och gestikulerande, måhända övermannad av ett enda glas wisky, därför att magen ingenting njutit sedan dagar tillbaka...

Trakten blev ständigt hemskare. Judekvarteret, de fattigaste av de fattiga. Skräddare och småhantverkare, offren för utsugarna, för "sweaters". Oändligt förnöjsamma, lastdjur i förmågan att fördraga det omöjliga, ofta nöjda med sex, ja fyra pence för aderton timmars arbetsdag, fullständigt sammansjunkna i dov resignation äro de de villigaste objekten för utsugarna och pressa ned lönerna till en punkt långt under svältgränsen. Därför äro den en skräck och avsky för alla East-Ends invånare, som de döda i denna fruktansvärda kamp under en mer än obarmhärtig, en raffinerad konkurrens genom sin sega uthållighet och ohyggliga förmåga att försaka.

Blott de har förmått att få fast fot i Whitechapel: de lägra sig i East-Ends mitt, som en rutten svamp vid foten av ett väldigt träd...

Åter började dessa förfärliga rader av tvåvåningshus att i stel enformighet sträcka sig mot öster, dessa hus vars gråa entonighet ingenstädes bjuder ögat en viloplats.

Sådan är Brick Lane, vars ändpunkt Auban och Trupp nu hade uppnått: obeskrivbar i sin skenbara likgiltighet och hemska dysterhet. Gå igenom den, icke en gång som i dag, utan hundra gånger och ingenting annat förråder de hemligheter den döljer, dess stumma lidande, dess döda klagan, än detta enda: att man aldrig ser någon glad...

Whitechapel! När de båda vännerna hade gått igenom det trånga passet vid Osborne Street, ingången till Brick Lane, började den sjätte aftontimman. De stodo i en väldig människoström, som vältrade sig framåt Whitechapel och Mile End Road; tusenden och åter tusenden av arbetare strömmade utåt till de yttre delarna av stadens jättekropp. Genom dimman glänste lyktornas röda ögon i långa rader, som förenade sig i ett avlägset fjärran. Den nordliga sidan av gatan var tätt besatt av två rader handlanden med sina vagnar och salustånd av alla slag, från vilka kväljande naphtalampor kastade ett fladdrande ljus på de människomassor, som trängde sig fram genom den trånga mittengången, knuffande, drivande, upprymda, halvt bedövade... Det är den stora aftonen innan söndagen. Den som ännu har kvar en penny, som han kallar sin egen, giver ut densamma.

Ty Whitechapel Road är East-Ends stora offentliga nöjeslokal, tillgänglig för alla. Här ligga stora music halls med vida gångar, höga våningar och gallerier, där ligga små, undangömda penny-goffs i vilka man nästan ingenting ser för tobaksrök och ingenting hör för larmet. - Här har medicinmannen med undersalvan, som botar alla sjukdomar - man använder den med samma resultat både invärtes och utvärtes! - såväl som skjutbanorna, slagit upp sina stånd, vilka med sina fladdrande lågor gjorde gaslyktorna överflödiga. - Här finner man kraftmänniskan och sjöjungfrun, vaxkabinettet och den famösa hunden med lejonklorna - man hade klyvt framtassarna på den -, allt kunde man se för en penny...

Auban och Trupp såg ingenting av alla dessa härligheter. De måste bana sig väg genom denna flod. Blott steg för steg gick det framåt en god sträcka. Och åter vikande av mot norr, varifrån de kommit, förde Trupp sin vän genom två, tre mörka gränder och så åter genom en av dessa låga genomgångar i vilken damm, kalk och murbruk föll ned på dem från väggarna... Plötsligt stodo de i en av dessa tysta, avsides belägna gårdar, som en främling aldrig beträder. Här kunde man ingenting annat urskilja än de höga stenmassor, som knappast tilläto dagsljuset att tränga ned, så tätt slöto de sig till varandra. För ögonblicket förlorade de sig fullständigt i dimman och den tätnande natten. Auban tyckte sig stå på botten av en djup brunn, inmurad från alla sidor, levande begravd, utan utgång, utan ljus.

Men han kände åter Trupps hand på sin. Den drog honom bort. Här hade Trupp hyrt sig in. Hans rum låg jäms med marken, strax intill porten. Då det upplystes med ett ljus såg Auban, att det ingenting innehöll utom en halmbädd, ett bord och en stol. Bordet var betäckt med papper, broschyrer och tidningar.

Medan han mönstrade denna sorgliga sparsamhet, gick Trupp fram och tillbaka med sänkt huvud och händerna i fickan, som han alltid gjorde, när hans inre var i uppror. Under det han bad Auban att sätta sig på stolen och drog fram en koffert till sig själv, började han, som under de sista timmarna varit så tyst, att med undertryckt och dov stämma omtala vad han denna dag iakttagit.

"Du tycker väl, att detta rum är torftigt? Långt därifrån. Jag lever furstligt - jag är ju ändå den ende i hela huset, som har ett eget rum till min disposition. Ja, i detta "familjehotell" bo några hundra människor, några dussin familjer. Här och på första våningen går det väl an. Här är det blott en familj, som delar ett rum, föräldrarna, barnen, de vuxna och ovuxna, alla om varandra. Längre upp - jag har ännu icke varit där, ty på tredje våningen blir smutsen och stanken så förfärlig, att man måste vända om - är det icke så väl ställt. Två familjer i ett rum, icke större än detta. Om de hjälpa sig med det beryktade kritstrecket, det vet jag icke. Alltnog, de hjälpa sig: sängkammare, salong, matsal, kök, sjukrum och likrum - allt i ett. Eller ett sådant hål, sex steg brett och sex steg långt, bebos av sex, tio ... tolv arbetare - skräddare. De arbeta tolv, fjorton, sexton timmar, ofta ännu längre. De sova alla på golvet i detta enda rum, på en lumphög, såvida de icke arbeta natten igenom vid giftigt gasljus. Det kan gå dagar, veckor, innan de komma ur sina kläder. Vad de förtjäna? Det är olika. Två pence per timma? Mycket sällan. Oftast förtjäna de så mycket, icke på tre, men sex timmar. Ha de en eller halvannan shilling, när de nödgas sluta på grund av sin utmattning, så äro de glada. För förfärdigandet av en rock, som i en affär säljes för två guineas, erhålla de fyra ... fem shilling, understundom blott två ... tre, ja blott en shilling. Vill du höra ännu mera? - I skomakarebranschen, hos tillverkarna av tändsticksaskar, linnesömmerskorna, textilarbeterskorna, är det på samma sätt. För tillverkningen av ett gross tändsticksaskar betalas omkring två pence - arbetet kräver tre till fyra timmar. För tillverkningen av ett dussin skjortor fyra eller till och med tre och två och en halv pence: för polerandet av ett gross blyertspennor - halvannan timmas arbete - två pence -, och för allt finns det händer, som icke vila förrän naglarna fallit från fingrarna."

Auban avbröt honom. Han kände sin vän. Lät han honom hållas så skulle han fortsätta timma efter timma, på måfå gripande hit och dit i högen av uppstaplade erfarenheter, dragande fram det ena fakta efter det andra, det ena argumentet på det andra, i blödande smärta och på samma gång i skräckfull fröjd framskapande en bild, gentemot vilken alla invändningar måste bli verkningslösa. Och alltid, när han slutat, utmattad och ohyggligt upprörd, var revolutionen hans ceterum cenceo, krossandet av det gamla samhället, förstörande av allt bestående.

Han lät icke hejda sig i sitt rasande lopp. Ständigt fann han nya hälleberg ur vilka han slog källor för sina teorier. Avbruten vände han om, kom in på ett annat område och rev överallt utan besinning bort alla slöjor, bortjagande varje glimt till möjlig förhoppning på långsam förbättring, döljande varje tanke på fredliga reformer, begravande dem under tyngden av sina anklagelser... Och då, när han inhöljt sina åhörare i sin förtvivlans mörker, gick han dem på livet och slungade fram detta enda ord: "revolution!" och lämnade dem ensamma i natten tillsammans med denna enda stjärna... På detta sätt hade han blivit agitatorn, vars ord alltid flammade klart, när ögonblicket lämpade sig. Att bryta slöheten och likgiltigheten, skapa missnöje, att bringa hatet och förtrytelsen till uttryck, förstod Trupp som ingen annan. Därför var hans verksamhet bland de indifferenta alltid verksam. Organisatör var han icke. Mer och mer undvek han klubbarna. Han undvek gärna diskussioner. Han förstod icke att övertyga. Hade stundens jubel och entusiasm förflutit, då bemäktigades många av dem, - under följande dags gråa enformighet, som lät striden synas ändamålslös och segern omöjlig, - som han ryckt med sig, på nytt och med ökad styrka av oföränderlighetens dova känsla, som hoppets ljusa leende ett ögonblick övermannat. Han vara vägvisare, men vägledare var han icke

När Auban avbröt honom, grep hans feberhettade själ efter en annan sida av samtalet. Han talade om barnen i detta elände, som föddes i elände; hur mer än trettio procent av dem dogo i dessa vrår, innan de lämnat sin första ålder, saknade av ingen, knappast kända av modern, aldrig klädda, aldrig mätta; talade om de lyckliga, som blevo bevarade från detta ovissa liv, från den långsamma hungerdöden; talade om de höga priser, som de fattiga måste betala för alla sina förnödenheter, fyra, fem shilling i veckan enbart för det lilla rumshålet, under det att hela familjens förtjänst knappast belöpte sig till tio ... tolv shilling; talade om den förhållandevis höga skolavgiften, som de voro tvungna att betala för sina barn, som de så väl behövt för att kunna öka sin inkomst med ett par pence per vecka; talade om deras fullständiga hjälplöshet i all, exempelvis vid de anhörigas död. - Det hade under sista tiden kommit ut rykten till offentligheten om förfärliga förhållanden, så omöjliga, att alla höllo dem för foster av en sjuk hjärna, en sensationslysten fantasi. De vilade emellertid på fakta. Trupp bekräftade dem.

Det var icke alltför sällsynt, att liken blevo liggande ojordade under flera dagar i samma rum, som dag och natt tjänade de övriga familjemedlemmarna till vistelseplats.

"När jag kom hit", sade Trupp, "hade en ung man på omkring tjugo år dött i grannhuset. I feber, scharlakansfeber, tror jag. I varje fall var hans feber smittosam. Mannen var utan arbete; hustrun var bröstsjuk. Hon hostade hela dagen. De hade fyra barn, men det näst äldsta, en flicka, kom blott hem, här hon icke fann någon annan näring. Hon och hennes bror voro de enda, som någon gång skaffade något till huset. Dessutom fanns där hustruns gamla svagsinta moder, som aldrig reste sig från sin vrå i rummet. Sonen dog alltså. Han hade varit sjuk i åtta dagar, Naturligtvis utan vård, utan läkare, utan föda. Liket blev liggande på samma fläck, där den sjuke hade dött. Ingen människa rörde honom. Istället för att söka arbete, sprang mannen en hel dag från den ene ämbetsmannen till den andre. Man visade honom från det ena distriktet till det andra. Det ena hade ingen kyrkogård och i det andra hörde han icke hemma. Han var utlänning, hade svårt att göra sig förstådd - kort och gott, den döde blev där han var, utan kista, ojordad. Efter tre dagar talade man om saken i huset, efter fem dagar trängde lukten ut genom dörrens springor, efter sju dagar blev det så odrägligt, att grannarna i de närliggande rummen blevo uppretade; först efter åtta dagar fick en polisman höra något om saken och äntligen på nionde dagen blev det fullständigt i upplösning stadda liket avhämtat! Tidningarna ha ingenting berättat därom. Och vad skulle det gagnat. Allt hade ju ändå varit förgäves. - Nio dagar! Det säger rätt mycket, men jag slår vad med dig, att ingen fantasi förmår att måla en trogen bild av detta rum!"

Han tystnade ett ögonblick. Auban frös. Han svepte sin rock bättre om sig och såg på ljuset, som hotade att slockna.

Men Trupp var ännu icke färdig. "Stundom kasta de ett lik i något hörn på gården, det får gå med det som det vill. - Här strax i närheten är en gränd som blott befolkas av tjuvar, mördare, sutenörer, slödder av värsta slag. Barn finns det massvis där. Då ett av dem dog helt nyligen, fick det ligga där det låg. Ingen kändes vid det. Ingen människa visste vilka föräldrarna voro. - Ett annat fall omtalade en kvinna som bor här ovanpå. Här över oss bor en fyllbult. Han har hustru och sju barn. Hustrun arbetar för hela familjen. Nyligen dog ett av barnen - i denna ohyggliga sjukdom för vilken vetenskapen icke har något namn. "Långsam avmattning till följd av otillräcklig näring" - kallar man det icke vanligtvis så i tidningarna? - Hustrun försakar allt för att kunna köpa en kista och ett par gröna kvistar. Men det gick ett par dagar innan hon lyckats att skrapa samman det. En afton kommer mannen hem, naturligtvis fullständigt drucken. Kistan är honom i vägen. Han tar den och kastar den genom fönstret tillsammans med liket från en höjd av tre våningar. - Kvinnorna hade nästan rivit sönder människan dagen därpå; männen skrattade vid sitt brännvin över den duktiga kamraten. Sådant är livet i East-End." -

Auban reste sig.

"Det är nog Otto", sade han. "Kan du visa mig den gatan om vilken du nyss talade?"

"Nu? - Det är omöjligt! Vi komma icke helskinnade därifrån."

"Låt oss då gå." När de stodo i dörren såg han Trupp i ögonen. "Du skall väl icke stanna kvar här?"

"Varför icke? - Är jag kanske för god? Har jag förtjänat mer än dessa fattiga? En mer eller mindre betyder ingenting."

"Men ändå. En mindre i smuts är alltid bättre än en mer."

När de kommit ut i den smala korridoren. öppnades den mitt emot liggande dörren. En svag ljusstråle upplyste gången, vilket gjorde, att man i den utträdande igenkände gestalten av en ung kvinna. Hon mumlade något när hon såg Trupp. Det lät som en bön och hon visade tillbaka in i rummet. En stickande, unken förpestad lukt trängde emot de inträdande: lukten från oluftade kläder, ruttnande halm, matvaror i upplösnings-tillstånd, blandat med sjukliga smittoämnen uppkomna av den orenlighet, som likt en hinna beklädde allt och betäckte väggarna, golvet och fönstren. Med möda kunde man urskilja en bädd - vilken upptog nästan hela längden av ena väggen - i dunstmolnen, som trots kylan uppvärmde det oeldade rummet. Från denna bädd reste sig en gestalt, som knappast skulle blivit hållen för mänsklig, om den icke utstött en flod av obegripliga skymford mot de inträdande. Med ansiktet fullständigt vanställt genom laster, sjukdomar och dryckenskap, huvudet förbundet med en smutsig trasa, de av lumpen knappast skylda lemmarna magra och kraftlösa, såg han redan mera död än levande ut. Rosslande föll han tillbaka, utmattad av sitt ändamåls- och viljelösa vredesutbrott. Trupp talade med kvinnan. Auban förstod blott, att det gällde den sjukes upptagande på ett sjukhus - fattigdomens paradis. Han var trött och slö och gick i förväg. Trupp följde strax efter. Han måste leda vännen vid armen, så trasigt var den mörka gångens knarrande golv, så utslitna trappans stenplattor. "Det var också en av dem, som vilken dag som helst kunde bliva förd till fattighuset av polisen - blott därför att de voro utan existensmedel. De ha en vansinnig ångest för det -" sade Trupp.

Gatan var människotom som förut. Man skulle kunna trott att alla husen vid dess sidor voro obebodda så tyst var det, så oberört av livet,

"Så är det alltid", sade Trupp. "Barnen bruka heller icke leka högt på dagen."

Vid nästa gathörn stod en grupp av människor. De förde ett livligt samtal med varandra. Några av dem voro synbart upprörda. När Auban och Trupp kommo närmare kom en kvinna dem till mötes. Hon ropade gråtande efter läkare. Man gjorde beredvilligt plats åt främlingarna. De gingo igenom en portgång. En halvmörk, trång, smutsig gård låg framför dem. Även här stod en grupp av män och kvinnor, till vilka barnen trängde sig. Två poliser gingo fram och tillbaka med regelbundna steg, så långt den begränsade platsen tillät det.

Auban ville åter vända tillbaka då hans ögon föll på en lykta på marken, som kastade ett dunkelt ljus på en lunta halm, på vilken det låg en mänsklig gestalt. Ingen hindrade honom att träda närmare. De kringstående trädde till; poliserna gingo likgiltigt fram och tillbaka. Man tog Auban för att vara läkare. Det var liket av en cirka tjugofemårig man, som låg framför honom. Det var lagt på ryggen med armarna halvt utsträckta nedfallna vid båda sidorna, de öppna ögonen ännu riktade uppåt. Den dödes kropp var beklädd med en lång, svart rock, vilken, öppnad över bröstet, låg på den nakna kroppen, omslutande halsen med den uppslagna kragen. Ur de fransade, smutsiga och förslitna svarta byxorna framstucko de nakna fötterna, betäckta med blåa frostmärken och smuts, En utnött cylinderhatt, uppriven vid brättet hade fallit ned över pannan; den dödes vänstra hand var knuten.

Auban böjde sig över honom. Kroppen var förfärligt mager: bröstkorgens revben trädde skarpt fram, lederna kring händer och fötter voro så smala, att en barnhand kunnat gripa kring dem. Kinderna voro infallna varigenom käkbenen starkt framhävdes; näsan framträdde spetsig; de fullständigt blodlösa läpparna stodo något öppna liksom i smärta; de framgrinande tänderna väl bibehållna. Djupt infallet var halspartiet och tinningarna -; liket såg ut som om det redan under månader legat i ett torrt rum, så tunn och stramt åtsittande spände den gulaktiga huden över benknotorna.

Auban såg upp mot poliserna, som ställt sig vid sidan av honom.

"Ihjälsvulten?" frågade han halvhögt.

Polisen nickade allvarlig och likgiltig - Förhungrad! De kringstående, som hittills med tystnad följt varje rörelse hos Auban, genomilades av en hastig rörelse. Ordet flög från läpp till läpp, och alla uttalade det med olika betoning i förfäran och rädsla, liksom en var hade förnummit sin egen dödsdom. Barnen trängde sig närmare till kvinnorna, dessa närmare intill männen. - En ung pojke lät undslippa sig ett hånfullt utrop; man stötte bort honom. Därmed kom det rörelse i hela gruppen; alla ville kasta en blick på den dödes ansikte.

De båda poliserna återtogo sin gång, från och till kastande granskande blickar på den ene eller andre.

Auban hade rest sig från sin knäböjande ställning. Den dödes hand hade slappt fallit tillbaka, när han rest densamma. Det fanns icke längre spår till liv i den döda kroppen.

När han ville vända sig om kände han plötsligt greppet av Trupps järnnäve kring sin arm. Han såg upp och blickade in i ett fullständigt förstört ansikte. Trupps ögon voro i stel förfäran och stum häpnad häftade på den döde, som om denne väckt en förskräcklig erinran till liv hos honom.

"Känner du honom?" - frågade Auban.

Trupp svarade icke. Hans blick lämnade icke liket ett ögonblick.

Den döde låg där och det föreföll plötsligt icke blott Trupp utan även Auban, som om en sista ström av liv återvände i hans brustna ögon och som om de nu för sista gången med sitt stumma språk omtalade sitt livs historia: historien om ett nedstigande från höjderna till djupet...

Trupp förde bort sin vän, förskräckt uppfarande ur sina tankar. De omkringstående blickade efter honom i stum förväntan, då de ännu i Auban sågo en läkare. Blott de båda poliserna gingo obekymrade av och an. Snart skulle en av deras tjänstemän komma med en vagn, och i morgon låg den döde på obduktionsbordets marmorplatta...

På gatan berättade Trupp hastigt med en av förfäran undertryckt stämma:

"Jag har sett honom - en gång - det är fyra veckor sedan - i Fleet Street... Han kom framåt gatan - emot mig - alldeles så som han låg där -utan skor, utan skjorta, men i cylinder och i svarta handskar. Anblicken var icke löjlig - tvärtom, den var förfärlig. Han såg ut att vara levande död - mager som ett skelett - som en skugga! - så smög han sig utmed väggen, ständigt seende rätt fram, icke observerande någon människa och av ingen observerad. - En känsla sade mig, att jag skulle låta honom vara - men jag igenkände hungern och så gick jag bort till honom och frågade honom om något. Han förstod mig icke. Jag tror att han överhuvudtaget icke hörde mig. Men när jag lämnade honom en shilling, kastade han en blick på myntet, så en på mig, liksom om han ville döda mig på stället och kastade vad jag givit honom - min sista shilling - till den närmaste gatpojken. - Jag var naturligtvis så förbluffad, att jag lät honom gå...

Auban skakade på huvudet.

"Är det verkligen densamme? -"

"Glömmer man väl det ansiktet när man en gång sett det? -"

Auban teg. Sammanträffandet var sällsamt, men det var icke omöjligt. Trupp kunde misstaga sig. Men Auban trodde icke själv, att hans vän bedrog sig.

Även han var uppskakad. Detta ansikte - nej, man glömde det icke, när man en gång sett det. Men än sorgligare än de blodlösa kinderna och de anklagande ögonen voro för honom dessa avmagrade, kraftlösa, fullständigt köttlösa lemmar. Hungern måtte haft ett långsamt, tåligt arbete innan döden kunnat släcka detta liv!..

Ännu för ett par veckor sedan stark nog, för att med stolthetens kraft bestå varje prov, hade han stupat först idag. I detta hörn, den smutsigaste och mest undangömda av alla, hade den döende krupit samman; där, sedd av ingen av alla dessa miljoner, hade han sjunkit samman; där, hörd av ingen, hade han utandats den sista sucken - trött, vilse, slö, sjuk, förtvivlad hade han - förhungrat!

"Förhungrat!.. Förhungrat!.. Förhungrat!.."

Trupp upprepade det ständigt för sig själv.

Därpå högt till Auban: "Att se detta - det hade vi icke väntat! - Se hur allt ger mig rätt! Men den hämnd, som vi skola taga, skall försona allt!"

"Blott icke dårskapen!" tänkte Auban. Man han sade det naturligtvis icke nu.

"Det kan icke finnas någon skuld. Vad kan den blinde hjälpa att han är blind? - Blott dårskap, överallt dårskap - ja, och den kommer att hämna sig förskräckligt!.."

Plötsligt stodo de vid ingången till den stora, breda trafikströmmen på Whitechapel Road.

Ända hittills hade de gått utan mål. Upptagna av det de sett, hade de förgätit allt annat omkring sig. Nu uppskrämde dem det ljus, som plötsligt överljöt dem. De sågo sig omkring. Allt var som för två timmar sedan. Åter ljuset! Åter livet, det strömmande, brusande, ständigt och ständigt åter segrande livet - efter dödens skräck!

"Till klubben!" sade Auban. Det var det första ord han yttrade. Han var uttröttad, hungrig, men med yttre som inre lugn. Trupp kände varken törst eller matthet. Under det han med vanans säkerhet vek av från vägen och korsade Commercial Road, såg han rätt framför sig, dyster, påfallande sluten, men uppskakad i sitt inre av vrede, marterad av dov smärta.

De hade nu blott några minuter att gå. En gata låg framför dem dold i aftonens dunkel; icke upplyst av ett enda ljus. Det var Berner Street E.C. Husen löpte samman i varandra. Med möda urskilde man dörrar och fönster i nattens dunkel. Blott den väl förtrogne skulle kunna finna ett bestämt hus. Auban mer trevade sig fram med sin käpp, än han gick.

Här låg de judiska revolutionärernas klubb i East-End. Trupp stod stilla framför dörren och lät järnkläppen falla. Det blev genast öppnat. Från ett rum till höger dök ett huvud fram; vänliga händer kommo Trupp tillmötes, när man kände igen honom. Auban såg med vilken glädje han tog de framräckta händerna och åter och åter skakade dem. Själv hade han icke varit här på ett år. Han tvivlade om att finna bekanta ansikten. Men han hade knappast blandat sig med de livliga grupperna, vilka fyllde bottenvåningens låga rum, dels stående, dels sittande på bord och bänkar, förrän han kände en hand på sin skuldra och blickade in i en gammal kamrats ansikte, som han icke sett på flera år, icke sedan de stormiga åren i Paris.

"Auban!"

"Baptiste!" Hågkomsterna flögo fram liksom en fågelskara vars bur plötsligt öppnats av en tillfällighet.

"International Working Men's Club" var jämte "Morgonrodnaden" den tredje sektionen i ordningen av den gamla kommunistiska arbetarbildnings-föreningen, East-Ends enda klubb av revolutionära socialister. Största delen av medlemmarna, som väl belöpte sig till tvåhundra, voro invandrade ryssar och polacker. Det stora fältet för deras propaganda utgjorde hela Whitechapel, som ju till största delen beboddes av deras landsmän.

Auban lät sin vän översätta stycken för sig av den tidning, som klubben med stora uppoffringar utgav en gång i veckan, icke understödd av någon, men hatad och bekämpad av de rika trosbröderna i West-End, vilka till och med lyckats att genom bestickning undertrycka den för en tid. Den hette "The Workers Friend" och var tryckt med hebreiska typer i denna egendomliga blandning av polskt, tyskt och engelskt idiom, som huvudsakligen talades av de utvandrade polackerna och blott med svårighet förstods av andra.

Trupp stod i en grupp, som livligt sökte övertala honom. Man bad honom tala. Han hade tydligen ingen lust. Men han gav slutligen med sig och följde dem upp i övre salen, sedan han hastigt störtat i sig ett glas bier.

Auban blev sittande och lät giva sig något att äta. Bekantingen, som hade igenkänt honom, bestormade honom med frågor. De erforo mycket av varandra. Den ene av deras vänner hade blivit kastad hit, den andre dit, av rörelsens stora, mäktiga vågor. Allt hade förskjutits, förändrats, antagit ett förvandlat utseende under loppet av dessa få år.

Auban blev än allvarligare än han varit. Han kände åter surrandet av det djupare och djupare gripande hjulet, dånet av de söndermalande fötter, som även skridit fram över honom... Över hans huvud svävade icke längre något svärd. Han fruktade ingenting längre, sedan han nu blott kämpade för sig själv. Men ännu sipprade smärtans droppar ur såren i hans stålsatta hjärta.

De talade än om den ene, än om den andre. Den hade blivit avslöjad som spion. Var det möjligt? Ingen av dem skulle kunnat ana det. "Han var en skurk."

"Han var kanhända blott olycklig," menade Auban. Men det ville den andre icke höra talas om.

Så pratade de bort en timma.

Därpå stego de genom den smala trappan upp till salen, som var fullsatt till sista plats. Den var medelstor och rymde knappast mer än 150 personer. Enkla bänkar utan ryggstöd voro placerade tvärs över lokalen och runt väggarna. Överallt bitter fattigdom, överallt även strävan att övervinna detta armod. På väggarna hängde några porträtt: Karl Marx, Proudhon, Lasalle, där han störtade kapitalismens gyllene kalv, en kartong i svart ram: "Mrs Gundry" - den snåla, giriga, avundsamma bourgeoisien, som belastar den hungrande med allehanda skatter, nekande hans bön om en penny...

I förgrunden avslutades rummet av en liten scen. Här stod Trupp vid ett bord. Han talade tyska. Auban trängde sig något fram för att kunna se honom. Han förstod blott enstaka ord; blott med möda kunde han gissa sig till vad det talades om. Omtalade han sina upplevelser under denna afton?.. Auban kände den våldsamma lidelse, som från Trupp strömmade ut över församlingen i heta vågor. Andlöst hängde man fast vid talarens läppar, icke förlorande ett enda ord. Det gick som en elektrisk ström genom församlingen: dessa unga människor, som knappast vuxit från barnaåren, dessa kvinnor tröttade och brutna under tyngden av sitt ändlösa arbete, dessa män - bortryckta från hemlandet - som här sammanträffat, dubbelt och tiodubbelt bedragna. Sällan hade Auban sett en sådan hängivenhet, ett så brinnande intresse, en så glödande entusiasm på allas ansikten som här. - Han kände dem. Frågor, som på det högsta skulle givit West-Ends barn stoff till lugnt, likgiltigt meningsutbyte, blevo här diskuterade, som om liv och död hängde på dem; i motsats till det egna bekymmersfulla, tryckta, trånga livet ville man blott paradisets ideal! Ingenting annat! Den högsta fullkomlighet under kommunismen: frid, broderskap, likhet för alla! Kristna, idealister, drömmare, dårar, East-Ends judiska revolutionärer - förnuftets styvbarn, hänförelsens fanbärare.

Trupp slutade. Man ordnade sig till diskussion.

"Bliven egoister!" skulle Auban velat tillropa dem. "Bliven egoister! Egoismen är det enda vapnet mot era utsugande trosförvanters egoism, det finns inget annat. Bruka det kallt, järnhårt, överlägset, lugnt, och ni äro segrare!"

Men han uttalade icke dessa tankar. Efter den tid, då han själv - hänförd och hänförande - stått i den upprörda massans vilda bränning, hade det följt år av lärdomar. På hans studieplan hade det blott stått ett ord: människorna. - Sedan han lärt känna dem, visste han, att det talade ordets verkan är så mycket större ju allmänare, ideellare det framställs, ju mer det motsvarar hjärtats oklara trängtan. Det är frasen som överallt blir applåderad av massan; förnuftets klara nyktra ord, avklätt allt glitter, vändande sig till egenintresset, förnekande alla pliktens moralbud, förklingade oförstått och verkningslöst.

Hade han icke återigen gjort denna erfarenhet sistlidna söndag?

Därför skulle han i dag blott skördat missförstånd i stället för jublande bifall, om han velat försöka att tala. -

Diskussionen var i full gång. Nästan alla, som gingo fram till talarbordet, talade med brinnande iver för att övertyga, övertala...

Icke ett ord gick förlorat.

Trupp drog sig undan till salens bakgrund. Där blev han åter omringad från alla sidor. Man ville ha förklarat den eller den punkten i hans tal. Han svarade alla. - Auban hade satt sig. Hans bekantskap hade lämnat honom. Han förstod icke ett ord. Han såg de upprörda ansikten, som omgåvo honom, i en tunn dimma av tobaksrök.

"I dag flammande hänförelse, i morgon tillnyktring och modlöshet ... I dag Haymarket, i morgon galgen... I dag revolution, i morgon en ny villa och dess gamla herradöme!" tänkte han.

Trupp ropade till honom, om han gick med till "Morgonrodnaden". Även där var möte och han ville tala även där. Men Auban lät honom gå allena.

Arbetarmarseljäsen avsjöngs. Man började att åtskiljas. Man trängdes kring varandra.

En högväxt, bredskuldrad tysk kamrat med blont hår och blont skägg och glaset i hand sjöng bort över de andra med klar, fast stämma och högburet huvud första strofen av sången, samtidigt angivande tonen:

"Välan! den rätt och frihet aktar
Han slute opp sig i vår tropp!
Fast lögnens mörka natt oss vaktar,
Snart stiger morgonsolen opp!
En farlig, skräckfull kamp vi våga,
Mot fienders köpta skara -
Ej räds vi för skräckfull fara
Oss hotar med flammande låga!

Dö skall allt tyranni,
Arbetaren bli fri!
Framåt, framåt!
Framåt, framåt!
Till frihet eller död,
Vi svärja fanan röd!"

Alla sjöngo med i refrängen.

Auban gnolade den franska texten till Marseljäsen... Hur många gånger hade han icke hört den, hur många gånger hade han icke sjungit den med? I hopp, i vrede, i förtvivlan, i segervisshet? - Och vem hade väl icke det!

Av en händelse såg Auban hur en ung mans ögon - han var tydligen ryss eller polack - misstroget vilade på hans främmande gestalt. Nu måste han dock le.

Skulle han säga honom, vem han var? - Man kände honom icke längre. Men ännu hade det varit tillräckligt, att blott nämna namnet, för att genast undanröja allt tvivel och misstroende.

Men han brydde sig inte om det. Han såg på klockan. Länge till tordes han icke stanna, såvida han ville nå fram till det sista tåget med den underjordiska järnvägen till Kings Cross på Aldgate.

Han gick. Man hade kommit till sångens sista vers. De sjöngo:

"Dö skall allt tyranni,
Arbetaren bli fri!
Framåt, framåt!
Framåt, framåt!
Till frihet eller död,
Vi svärja fanan röd!"

Auban stod på gatan. Den var beckmörk. Mödosamt stapplade han sig fram till gatornas stora knutpunkt. Men innan han ännu nått den första gasflamman, uppdök plötsligt ur dunklet en väldig jättebyggnad: tolv, fjorton, tjugo upplysta fönster i fyra över varandra löpande rader... Det var en av dessa stora fabriker av vilka varje distrikt i East-End räknade fyrtio till femtio.

Var det ett sidenväveri? Auban visste det icke.

Var icke denna byggnad gräslig, rå, löjlig i sin form, ett fyrkantigt monstrum med hundra röda, glödande ögon, med de smygande skuggorna av mänskliga gestalter och bakom dem de väldiga maskinarmarna, var den icke en sinnebild av tiden, det karakteristiska förkroppsligandet av dess egentliga väsen: industri?

Aftonens höjdpunkt var uppnådd, när Auban åter stod vid de båda jättegatornas korsningspunkt. Här och där började redan tröttheten att anmäla söndagens stillhet. Snart skulle restaurangerna stängas. Allt fler och fler gestalter förlorade sig ur den stora människoströmmen in i sidogatorna.

Men vimlet var alltjämt nästan ogenomträngligt. De flesta sörplade i sig de sista fadda dropparna av lördagsruset fadda dryck med feberaktig fart.

Det var nu knappast fem minuter till Aldgate. Ännu hade Auban en halvtimma innan den underjordiska banans sista tåg avgick från Aldgate till Kings Cross. Och betvingad av en inre drift, mot vilken han förgäves sökte värna sig, vek han ännu en gång av i en av de norra sidogatorna, i en natt full av det gåtfullt okända...

Blott några få lyktor lyste ännu här, blott helt få människor smögo sig förbi honom. Så kommo tvärgator. Han vek av åt väster.

Han passerade en grupp av unga människor. De voro inbegripna i en lågmäld dispyt för att icke ådraga sig polisens uppmärksamhet och observerade icke Auban. Denne passerade, hållande sig tätt intill väggen.

Ur ett gallerförsett fönster föll ljus. Han blev stående och spejade genom de smutsiga rutorna. Det var köket, common kitchen till ett lodginghus, som han såg, det gemensamma rum i vilket alla de besökande uppehålla sig, innan de uppsöka de för natten förhyrda sovställena.

Rummet var överfyllt. Det måste vara mer än sjuttio personer därinne: de lågo, sutto och stodo i smärre och större grupper, en del hade krupit ihop avsides. Ett stort antal hade trängt sig samman kring kaminen. Där tillredde de sin måltid: sitt thé, sitt stycke fisk, sin bit köttavfall. De väntade på varandra. Så snart ett kärl blev borttaget från elden, intog ett annat dess plats. Värmen hos de sparsamma glöderna syntes vara ringa, ty många skakade i sina lumpor och trängde sig intill varandra.

Blott ett bord stod i rummets mitt. Böjda över detsamma sovo redan de flesta där, huvud vid huvud, i oordnat virrvarr: män, kvinnor och barn om varandra. Blott några få åto där och på de smala bänkarna utefter väggarna. Men bordet var översållat med brukade kärl av bleck och zink, med koppar, karotter och tallrikar, som de uttröttade skjutit från sig innan de övermannats av sömnen. Golvet var översållat med avfall av alla slag; barn som ryckt sig lösa från sina mödrar kröpo omkring på detsamma likt blinda hundvalpar.

Det matta skenet från kolelden upplyste rummet nödtorftigt. Tvenne rykande lampor på väggarna voro nära att slockna.

Intet av allt det han sett i dag, intet av det han någonsin sett i East-End, hade gjort ett djupare intryck på Auban än den tysta, dystra, hemska bilden av detta rum.

Var det den sena timman, som utövade inflytande? - Var det överhettningen hos hans genom flera timmars överspänning utmattade hjärna, som skapade detta intryck? - Eller trädde först nu, när han var ensam, detta så gripbart inpå honom, som han redan sett så många gånger förr: nattbilden av de utstöttas avgrundsliv?

Han höll andan, under det han synade varje detalj av bilden.

Ingen fantasi skulle kunna ha skapat ett tröstlösare rum och en groteskare gruppering än den som här uppenbarade sig för hans blickar: här denne vithårige gubbe, vars käpp fallit ur handen när han framåtlutad hade slumrat in; där den unga flickan, som stirrade rätt framför sig, under det hennes sutenör överöste henne med skymford; här hela denna familj, som bildade en särskild grupp: fadern tydligen en sysslolös arbetare och modern - förtvivlad över ställningen - ansträngande sig att lugna barnen som kivades om en brödkant; och där borta räckorna av sovande - de lågo som döda...

Och framför dem alla dessa fuktiga dunstdimmor, evig hunger och evig smuts. Ingen glädje, ingen ömhet, inget hopp mer... Så dag för dag.. så natt för natt...

Auban slet sig med våld lös från denna bild utan färg, utan teckning, utan stämning.

Han kände dessa logihus, i vilka man skaffade sig plats för en natt i taget. Överflödigt nog stod det även där med vita bokstäver på den rödstrukna väggen: en natt 3d.- 4d. och 6d. - För 6d. - det var "rummen" där var och en fick sin egen bädd, vars linne åtminstone byttes om en gång var fjortonde dag, sedan det använts av tjugo olika människor. - För 4d. sov man i långa räckor, trängda tätt intill varandra, utnyttjande platsen till sista centimeter. - För 3d. - det var slutligen det stora rummet med tomma bänkar på vilka man lade sig, eller köket, där man blev liggande var det bar sig, inslumrande på första bästa plats, icke skyddad för något annat än nattluftens isande kyla och gatans fuktiga, livsmördande stenläggning...

En man tumlade ut genom dörren. Man hade kastat ut honom, då han icke kunde betala. Auban ville tilltala honom för att hjälpa honom, men såg, att han var fullständigt överlastad. Han raglade vidare, fram och tillbaka, slående omkring sig med händerna och kravlande sig lallande och vacklande bort utefter husväggen - bort i natten, som slukade honom.

Även Auban fortsatte. Han hade glömt var han var och den sena timman.

Plötsligt besinnade han sig. Han måste åter gå tillbaka de gator han var kommen för att orientera sig, så att han kom rätta vägen. Där låg gatan i vilken han gått in - alltså rätt fram, åter åt väster...

Nu stod det en fladdrande låga blott för vart hundrade steg. Gatan blev smalare och smalare. Stenläggningen ständigt sämre, ständigt större smutsgölar och sophögar...

Men Auban ville icke längre gå tillbaka.

Dörren till ett hus stod öppen. Åter ett lodging-hus, men ett av de oregistrerade. Ett av dessa beryktade rookeries, som folket kallade dem. Det var överfullt. Hela den trånga, branta trappan var, så långt Auban kunde se, tätt besatt med sammankrupna, mörka människokroppar. De lågo över och vid sidan av varandra liksom döda, vilka kastats huller om buller i hopar. Ända ut på gatan, ända på tröskeln hade de krupit samman. Ingenting var mera tydligt urskiljbart; huden, som tittade naket fram under lumpor och trasor, var lika smutsig som paltorna, betäckt med fukt, smuts och sjukdom...

Auban ryste. Han skyndade vidare. En tvärgata. Därpå en hög mur. En sjuvåningars hyreskasern dök upp ur mörkret likt en svart jätte. Han gick åt sidan. Ständigt rätt fram - åt väster till.

I nästa gata åter några människor. Men knappast urskiljbara, stående uppåt väggen liksom målade skuggor eller nedhukade som förstenade i husdörren. Inget larm, inget samtal, inget skratt, ingen sång... Dödsstilla.

Auban började nu bli osäker på vägen. Åter blevo gatorna fullständigt öde.

Han kände dock dessa trakter. Hade han inte redan varit här på dagen? Allting tycktes honom förändrat. Denna mur till vänster - den hade han aldrig sett. Hade han gått fel? Omöjligt! Han ansträngde sin upphetsade hjärna till det yttersta och blev stående. Han överlade - så måste det vara och kunde icke vara annorledes: om han gick till vänster, åt söder, så måste han inom tre minuter komma till Whitechapel High Street, gick han rätt fram, åt väster, så måste han på samma tid nå fram till Commercial Street...

Alltså framåt - rätt fram!..

Han kände först nu hur trött han var. Hans lama ben smärtade honom. Helst hade han lagt sig på marken att sova.

Men han kallade sin vilja till hjälp och gick vidare.

En tanke steg upp i honom: om han nu skulle bli anfallen, vem skulle väl höra hans rop på hjälp? - Ingen. Han hade inget annat vapen med sig än sin käpp, vilken började bli tung i handen. - Om någon mötte honom och såg att han var främling, så var det nästan givet, att han icke skulle låta tillfället gå sig ur händerna att röva honom...

En helt ny känsla bemäktigade sig honom. Det var icke rädsla. Det var snarare känsla av avsky, att här i denna natt, denna smuts, denna ensamhet bli anfallen av ett vilt djur i människogestalt och här nödgas utkämpa en kamp på liv och död.

Han insåg hur oförsiktigt det varit av honom att ha kastat sig in i denna nästan oundvikliga fara. Nu erinrade han sig också, att han gått in genom samma gata, vid vars början en polis för kort tid sedan sagt honom, att det icke var rådligt att passera densamma, vilket han sannolikt sade varje bättre klädd människa.

Auban påskyndade nu sin gång till det yttersta, men muren ville aldrig taga slut. Mörkret var ogenomträngligt. Han skulle icke på tio stegs avstånd kunnat urskilja en vägg från en människa.

Han fattade med järngrepp kring käppen, utan att stödja sig på den. Han trodde sig varje ögonblick se en angripare dyka upp ur mörkret, känna honom bakom sig eller på sidan... Men han beslutade, att åtminstone dyrt sälja sitt liv.

Han sprang och svängde sin käpp framför sig. Svetten rann från pannan. Hans fasa växte...

Var befann han sig? Det var icke Whitechapel längre. Det var en natt utan början, utan slut, en avgrund av omätbart djup...

Plötsligen slog hans käpp mot en vägg. Och nu urskilde Auban åter hus och fönster på höger hand. En kort gata dök fram ur dunklet, svagt upplyst av en enda lykta, och så trång, att en vagn icke skulle kunnat passera. Den mynnade ut i en större...

Auban befann sig nästa minut på den breda Commercial Street. Efter fem minuter stod han flämtande under den runda glaskula som upplyste ingången till biljettrummen och den till djupet ledande trappan.

Han hade nått slutmålet för denna dags vandringar: Aldgate Station.

Ännu hade han hela tio minuter till tågets avgång.

Hela vägen från klubben och hit hade icke tagit mer än en halvtimma. Auban trodde att det hade förflutit timmar, sedan marseljäsen ljudit i hans öron...

Under det han stödde sig för att lugna sina jagande pulsar, under det gatumånglarna bortförde sina bräder och tunnor med resterna av deras varor och människorna stöttes och trängdes omkring honom i besinningslös feber och övernervös brådska, vände han sina blickar än en gång åt öster...

Och på en gång fann han en bild för vad han sökt karakterisera: Whitechapel var det oerhörda svalg till East-Ends väldiga jättekropp, som låg gapande framför honom! Allt, som kom i närheten av dess giftiga andedräkt, tumlade, förlorade det sista fotfästet, blev söndermalt mellan obevekliga käkar och uppslukat, medan alla eländets ljud, från ångestens skri till hungerns jämmer, dogo bort i dess djups mörker. Och alla världens länder kastade hit sitt avfall, in i detta giriga gap, på det att denna förskräckliga, svultna, omättbara kropp äntligen måtte bli tillfredsställd, denna kropp vars hunger syntes omätlig och i ständigt växande...

Och medan Auban ryggade tillbaka för denna syn, fick han plötsligen, i de sista minuter som ännu återstod honom, en grandios vision av det kommande: vitt öppnade detta jättesvalg sina av ilska dreglande käftar och spydde i yttersta vrede en enorm slamvåg av ogräs, smuts och avskräde ut över London - - ... Och allt begrovs av denna stinkande flod - liksom ett berg som försvinner i djupet: allt stort, allt skönt, alla rikedomar... London var nu blott en ändlös pöl, avfall och mudder, vars avskyvärda dunst förpestade himmelen och långsamt dödade allt liv...


Project Runeberg, Fri Mar 24 03:19:17 2006 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anarkist/kap6.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free