London låg i feber.
Denna nådde sin högsta höjd den andra söndagen i november, den, som följde efter händelserna i Chicago.
Bland de många anmärkningsvärda dagarna under detta anmärkningsvärda år skulle denna 13 november komma att intaga en av de första platserna.
De arbetslösa voro sedan en månad tillbaka jagade av en polisnyck från Trafalgar Square, stadens bäst belägna, offentliga mötesplats, och i morgon skulle de åter få samlas där.
Tillståndet hade blivit outhärdligt på grund av sin långvarighet. De hungrandes klagan blev ständigt mera förtvivlad, under det hotellägare och penningmäklarna ansågo mötena skada affärerna och ropade sina tjänare till sitt skydd: den "offentliga makten".
Ett dekret från polismyndigheterna förbjöd i månadens början allt vidare avhållande av möten på Trafalgar Square.
Under trettio år hade denna plats, "the finest site of Europe", använts av alla partier till otaliga möten vid de mest olika tillfällen. Ett penndrag bortdrev nu alla.
Frågan om "lagligheten" av detta våldsdåd var den första som framkom. Tidningarnas spalter fylldes med paragrafer ur gulnade lagböcker, emot vilka det sattes ännu mera förmultnade - dessa, en usurperad makts insignier, som fyllde dem, som uppfostrats i tron på den mänskliga auktoriteten, med hemska rysningar för det ofattbara.
Man säger, att varje borgare tager del i sitt lands lagstiftning. Finns det väl en bland tusen, som vet vad George III, kap. 19, par. 23, eller 2 och 3 Vic., kap. 47, par. 52 betyder? Hieroglyfer!
Naturligtvis var det fullständigt likgiltigt för polischefen, om hans förordning var "laglig" eller "olaglig". Hade han makt att skaffa den gehör, så var den "laglig" och Trafalgar Square var drottningens och kronans egendom; var "folket" starkt nog att fördriva honom och hans folk ifrån Trafalgar Square, så förblev platsen vad den varit - "folkets egendom" och vem som helst kunde tala på den så ofta och så länge, som han kunde finna åhörare, som lyssnade på honom. Eller än längre.
Frågan om de arbetslösa trädde i bakgrunden i ett enda slag. Tory-regimentet stod nu plötsligt i slaglinje gent emot de radikala och liberala partierna, som förstärkte de sociala, och upphävde mot det förras "terrorism" sina rop på "yttrandefrihetens" oförytterliga rätt.
De beslöto att avhålla ett offentligt möte på Trafalgar Square, söndagen den trettonde, och satte på dagordningen: "Protest mot det nyligen företagna fängslandet av en irländsk folkledare".
Förberedelserna till drabbningen ordnades från båda sidor med feberaktig iver. De förra voro fast beslutna, att blodigt tillbakaslå varje försök att intränga på squaren; de senare att till varje pris intaga den.
Upphetsningen i staden hade vuxit med varje dag. På lördagen kom en andra ukas från myndigheterna, i vilken det förbjöds, att i procession närma sig squaren.
Det var icke så få, som trodde sig stå vid ingången till en revolution...
- - -
Auban hade stigit upp senare än vanligt. Hans huvud värkte. Likväl hade han tagit itu med arbetet. Men ett besök avbröt honom.
När han läst namnet Friedrich Waller på det åt honom överlämnade kortet, ryckte han på axlarna. Vad ville väl denne man honom?
- Som gosse hade han erbjudit honom en vänskap, som Auban icke begärt. Senare - han hade grundat en stor affär i Lothringen och var mycket på resor - hade han uppsökt honom tvenne gånger i Paris, och Auban, som den gången tillskrivit hans besök den omständigheten, att hans namn då var så mycket omtalat, hade tagit emot honom kallt, och kallt låtit honom gå. Nu, sedan år förgått, närmade sig denne man åter ifrån de kretsar, som alltid av hela hans själ varit honom förhatliga, denne man, med vilken han icke hade en tanke, icke en känsla gemensamt. Men han ville i dag taga reda på, vad som drev honom hit.
Han ville direkt fråga honom efter hans avsikter. Men den andre förekom honom, genom att yttra, att det väl vore en plikt, att icke fullständigt förlora sina släktingar ur sikte. Det var samma nyfikna intresse för det egenartade levnadsödet, som förr hade dragit honom till gossen. Han visste blott litet om Auban. Då han emellertid anade hans radikala åsikter, yttrade han också förtroligt, att även han var allt annat än konservativ, men Auban kunde nog förstå, hur mycket hans ställning tvingade honom, att taga den största hänsyn. Men Auban hade varken tålamod eller förståelse för detta slags folk. Han höljde sig i sin kyliga överlägsenhet, ignorerade fullständigt sin släktings frågor efter hans eget öde, gjorde inga frågor och omtalade sina åsikter så skarpa som de voro. När besökaren gick, måste han haft känslan av, att ha blivit ertappad som lyssnare vid en främmad dörr och föresatt sig att låta dagens försök att närma sig Auban bli det sista, då han nu så uppenbart hade visat honom hur lite han ville veta av honom och hela hans släktskap.
För Auban blev detta besök en anledning till erinringar om länge sedan svunna år, åt vilka han länge hängav sig.
Vilken skillnad mellan då och nu!
Och dock föreföll det honom stundom, som om hans nuvarande liv mera liknade gossens, som ensam och sluten bemödade sig i stilla nätter, då ingen såg honom, att med mjuka och oövade fingrar öppna vetandets järnport, än ynglingen, som en gång sökte att storma den med flammande eldbränder.
Han var ingen natur, som kunde fördraga, att oupphörligt stå inför offentligheten med tusende ögon riktade på sig från alla sidor. Han besatt därtill icke tillräckligt lättsinne, icke tillräcklig äregirighet, icke tillräcklig viktighet och självbeundran.
Det var väl, att hans öde hade så förändrat sig...
Klockan gick nu på den tredje eftermiddagstimman.
Auban kom långsamt från stadens norra del.
Alla gator han genomvandrade voro nästan övergivna. Blott i Oxford Street rådde ännu en svag rörelse. Klockan kunde icke fattas mycket i tre, när han närmade sig Trafalgar Square. Väldiga människomassor spärrade ingångarna till de kringliggande sidogatorna. Han kom i samma minut, som en av de fyra processionerna, vilka i dessa ögonblick sökte att från olika sidor nå fram till squaren; den som kom från Clerkenwell Green, stötte samman med den här posterade polisen. Han trängde sig fram så långt det gick, men det var honom omöjligt att genomtränga de yttersta leden. Han måste mellan och över huvudena försöka iakttaga vad som tilldrog sig.
Framför processionen gick en kvinna. Hon bar en röd fana. Auban trodde sig i henne och de omgivande männen, som grepo fastare om sina käppar, igenkänna medlemmar av Socialistiska Föreningen. Efter fanbärerskan följde musiken hack i häl. Den spelade Marseljäsen. Det efterföljande tåget var tämligen långt. Auban kunde icke överskåda det. Fladdrande fanor höjde sig över den svarta massan.
I slutna led väntade poliserna tåget. Döljande sina ekpåkar, lurade de på superintendentens tecken till anfall.
När tåget kommit dem på en hästlängds avstånd dånade tillropen kors och tvärs och i samma ögonblick följde ett så våldsamt angrepp från polisen, att tågets slutna leder syntes fullständigt upplösas. Ett vilt handgemäng uppstod. En lång polis, som sprungit löst på kvinnan, ryckte fanan ur hennes händer. Hon tumlade om och föll samman i vanmakt, under det ett kraftigt käppslag träffade angriparens hals. Musikanterna slogs för sina instrument, som rycktes från dem, södertrampades och slogs i stycken. En del sökte rädda sig genom att fly. Polisens knölpåkar föllo ned med järnhårda slag, sak samma var de träffade. De angripna värjde sig med förtvivlan. De flesta buro stora käppar och slogo omkring sig i blint raseri. Villervallan var obeskrivlig. Luften fylldes med förbannelser, skri av smärta, skymford och mängdens gälla hylande, vilken störtade sig i striden där den kunde komma åt, de dova slagen, stampet av tunga skor mot den hårda marken, klirrandet av de med stenkastning krossade lyktorna... Man slog, trampade, rev, grep tag, sökte övermanna och bringa varandra till fall, hängde sig fast och drog ned varandra.
Polisen trängde ständigt framåt drivande mängden framför sig, omsluten av denna, men ömsesidigt bispringande varandra, skingrande densamma med slag av sina knölpåkar. Angriparna veko ständigt längre tillbaka. Det var icke längre tal om någon sluten ordning. En del voro stadda i oordnad flykt, de andra kämpade om platsen på vilken de stodo, tills de överväldigades, greps mitt i handgemänget och avfördes. Efter tio minuter var segern avgjord för de uniformerade, fanan var tagen, musik-instrumenten sönderslagna, hela tåget i oordnad flykt... De sista blevo förföljde framåt Martins Lane i hela dess längd; en del blevo drivna in i sidogatorna, där de blandade sig med den skränande mängden och bortrycktes av denna i hopplöst virrvarr.
Så gick det också med Auban. Han såg hur en liten avdelning poliser störtade sig med högt lyftade knölpåkar mot ingången till gatan där han stod; kände hur den honom omgivande människomängden plötsligt satte sig i rörelse och ryckte honom med sig med eller mot hans vilja, befann sig i nästa minut vid gatans andra ända, där de jagades skräck upplöste sig i vredgade utrop, skratt och tjut.
Därpå strömmade allt åter i riktning mot Trafalgar Square. Även Auban tog denna väg. han ville försöka att uppnå platsen, utan att på nytt råka i allt för stark trängsel. Dock återstod ingen annan väg än förbi St. Martins kyrka.
Efter det han nyss sett, var han övertygad om, att ingen av processionerna var i stånd att uppnå squaren...
Trafalgar Square låg nu framför honom, begränsad i norr av Nationalgalleriets allvarliga byggnad, i väster och öster av stora klubbhus och hotell, medan den i söder, där den vidgade sig, föll nedåt i jämn sluttning, än en gång bildande en vid bukt innan den delade sig i en knippa stora och väldiga gator.
Dess inre, djupare liggande område, bildat av gatornas terrasser, söderut bärande Nelsonmonumentet som ett imposant vårdtecken, detta stora, kalla, tomma område, endast smyckat med två jättefontäner, var i dag fullständigt i myndigheternas händer. Det såg Auban vid första blicken.
Han greps av förfäran, när han tänkte på, att man skulle kunna våga försöket att driva bort denna, icke i antal, men i övad kampduglighet, hundra gånger överlägsna polisbesättning. Det var en hel här, som hade uppställts där. En hastig översikt gav vid handen, att dess styrka måste vara 3-4000 man. Vem skulle kunna driva bort dem? Icke femtio- icke hundratusen skulle vara i stånd därtill.
Han lämna långsamt sin plats och lät driva sig utmed Nationalgalleriet. Människomängden, som trängde förbi varandra, hölls i ständig rörelse av polisen. Där konstaplarnas blick föll på en stockning, ditåt riktade de sina angrepp, genom att med sina stavar driva folket undan. "Gå på! Gå på!", ljöd det oavbrutet, drivande på den fot som blev stående.
Medan Auban nu gick nedåt västsidan, övertygade han sig vid varje steg om den väl överlagda planen i alla dessa förberedelser. De åt norr ledande trapporna voro tätt besatta med manskap. Här, såväl som åt de båda andra slutna sidorna, stod polisen för att omöjliggöra varje överklättring av barriären och varje hopp ned på den inre platsen område.
En reporter, som Auban kände, gav honom dessutom några tal, som han just hört och nu själv noterade, under det Auban gav honom några detaljer över Clerkenwell-processionen. Ända sedan klockan nio på morgonen hade squaren varit besatt. Sedan tolv med full styrka. Omkring 1,500 konstaplar och 3,000 poliser skulle vara uppbådade från alla delar av London. Dessutom några hundra beridna. Liv- och Grenadiergardena höllos i beredskap.
Squarens södra, öppna sida, i vars mitt Nelsonmonumentet höjde sig på ett av väldiga lejon bevakat fundament, var starkast besatt, då ingen barriär här försvårade tillgången till det inre området. Här stod "ordningens beskyddare" i djupa, fyr- och femdubbla led; i en lång linje var här en avdelning beriden polis uppställd, vilken tid efter annan beströk gatan.
Här, på den stora platsen framför monumentet, som bildades genom sammanstötandet av fyra stora gator, här omkring Karl I monumentet, var den samlade människomassan störst. Massan tycktes växa med varje minut. Från alla sidor framströmmade människor i större eller mindre grupper från de sprängda processionerna, icke längre stridslystna med fanor och musik i täten, men slutna arm i arm, på det högsta förbittrade för det lidna nederlaget, knappast längre närande hopp att komma i besittning av platsen, men beslutna att vid smärre sammanstötningar giva ett eller annat hugg.
Auban sökte få en översikt av mängdens fysionomi. Säkert bestod två femtedelar av nyfikna, som voro komna för att se ett aldrig förut sett skådespel. De läto driva sig av polisen varthän denna behagade. Men många av dem förlorade dock väl sitt jämnmod, då de blevo vittne till de brutaliteter som utövades runt om honom, och blevo, genom att ställa sig på de angripnas sida, emot sin vilja deltagare i dagens händelser. - Säkert bestod vidare en femtedel av "mobben": spelare av profession, dagdrivare, som leva bättre än de ärliga arbetarna, de som fiska i grumligt vatten, kavaljerer till de offentliga kvinnorna, kort sagt av alla dem, som äro överallt där någonting är på färde. De voro mestadels i mycket ung ålder. Som personliga fiender till polisen, med vilka de ständigt levde på krigsfot, läto de ingen dag gå förbi utan att öva hämnd på dessa. Beväpnade med käppar, stenar, korta knivar, gåvo de poliserna kännbara sår, undandrogo sig därpå blixtsnabbt genom flykten, spårlöst neddykande i massan för att in nästa minut åter under skrik och tjut dyka upp på ett annat ställe. De voro framme vid alla sammanstötningar, förökande förvirringen, försvårande tumultet, hetsande vreden till kokpunkten med sina tillrop. - Och blott de övriga två femtedelarna var det, enligt Aubans uppskattning, som i första hand kommit för att vara med om eftermiddagens händelser. Sådana som betraktade denna kamp som en allvarlig politisk aktion; medlemmar av de radikala partien, socialister och arbetslösa, som sådana verkligt intresserade, som icke blott drivits hit av nyfikenhet, utan iakttogo och granskade, dessa till vilka han själv hörde.
Han hade nått fram till platsens södra del, halvt framknuffad, halvt buren. Här var trängseln enorm och massans förtrytelse i ständigt växande. Klockan hade just slagit fyra. Auban kunde urskilja visaren på Dents ur. Vid foten av Nelsonmonumentet ägde en häftig sammanstötning rum. Två män, en socialistisk ledare och en radikal parlamentsledamot, sökte bana sig väg med våld. De blevo övermannade och häktade efter ett kort handgemäng.
Auban hade icke sett något annat än svängande knölpåkar och käppar och lyfta knytnävar...
Han försökte att fortsätta, vilket emellertid var förbundet med svårigheter. Den beridna polisen beströk fortfarande vägen mellan Nelsons och Karl I monument för att hålla den fri. Den varandra knuffande massan skingrades åt alla sidor, pressade sig ångestfullt i små grupper uppåt lyktstolparna, flydde bortåt Whitehall, eller blevo trängda åt polisen till, av vilka de brutalt åter drevos bort.
Auban väntade tills hästflocken hade rusat förbi och nådde då en av övergångarna, där han trodde sig säker vid lyktpålen. Men en konstapel drev bort dem som samlats här. "Gå på, sir!" röt han även till Auban. Men denne såg lugnt in i den vredgades upphetsade anlete och pekade på de på nytt framstormande ryttarna. "Varthän?" frågade han. "Skall jag låta rida ned mig, eller löpa in bland ert folks knölpåkar?" - Hans lugn gjorde intryck. Då gatan åter blev fri för en halv minut, uppnådde han tryggt trottoaren vid Morleys hotell på squarens ostsida.
Där kände han sig plötsligt gripen i armen. Framför honom stod en bekant engelsman. Hans krage var sönderriven, hans hatt nedsmutsad. Han befann sig i ett ytterst upphetsat tillstånd. Efter några hastig frågor hit och dit, omtalade han, att även den stora söderifrån kommande processionen var upplöst.
Medan de - oupphörligt försatta i rörelse av polisen - höllo fast varandra, och drevos fram och tillbaka med mängden i vilken de voro fastkilade, omtalade engelsmannen med andlöst fart:
"Vi samlades i Rotherhithe - de radikala och andra föreningar och klubbar i Rotherhithe, Bermondsey osv., träffade Peckhams radikala klubb på vägen, föreningar från Camberwell och Walvorth, och på Westminster Bridge Road träffade vi även den från St. Georges - det var ett enormt tåg med talrika standar, musikkårer, smyckat med grönt, ledsagad av en ofantlig människomassa på båda sidor, som i bästa ordning passerade den fullständigt tomma bron till Westminster. -
Enligt avtal skulle vi sammanträffa med tåget från Lambeth och Battersea vid parlamentsbyggnaden. Sedan skulle vi marschera framåt Whitehall i rak linje från söder till norr. Tänk er - ett enda väldigt tåg av imposant längd, representerande hela södra London, hela den på andra sidan Themsen belägna stadsdelen - från Woolwich och Greenwich till Battersea och Wandworth!...
Men ännu hade de båda tågen icke förenat sig, ännu hade vi icke uppnått parlamentsbyggnaden innan kampen började. Jag var ungefär bland de första. Ah, de brutala, i galopp på sina hästar in i våra led, rivande itu och brytande sönder fanorna, slående ned allt som kom i deras väg -".
Det var bra att ni icke kom längre", avbröt Auban, "ty jag har hört, att livgardet stod i beredskap i Whitehall, Jag förundrar mig över, att det icke redan är här, ty situationen blir allt värre -".
Men vi ha försvarat oss", ropade den andre. "Med min blydagg gav jag en - -".
Han slutade icke sin sats. En avdelning poliser började att tömma trottoaren, trängde undan de här stående, och i nästa ögonblick var Auban åter ensam. Han befann sig åter i närheten av Morleys hotell; trappan hade just blivit rensad till sista plats och fylldes nu åter blixtsnabbt. Även Auban försäkrade sig om en upphöjd plats...
Härifrån bjöd den fritt överskådbara platsen en storartad anblick. Sedan fyra timmar befann sig den massa, som befolkade den, i ständig tillväxt och den syntes nu ha uppnått sitt största antal liksom höjdpunkten av upphetsning. De omkringliggande fönstren och balkongerna voro till sista plats besatta med åskådare till detta ovanliga och fullständigt enastående skådespel, vilka med lidelsefull uppmärksamhet följde varje sammanstötning mellan polisen och publiken och hälsade de förras brutalitet med bifall. Från den mittemot liggande klubbens balkong, roade sig Londons gyllene ungdom med det harmlösa nöjet att beskåda "mobben", för vilken den i sin höga position kände sig lika säker som i kyrkan...
På platsens södra område, där massan, likt en jättelikt uppsvälld ström, brusade framåt gatans breda bädd, tycktes situationen bli allt betänkligare. Trots allt fortsatte omnibustrafiken, fast ofta avbruten. Fullproppade fördes de tunga vagnarna steg för steg framåt; flöto likt båtar genom den svarta människofloden. På däcken stodo upprörda människor, som gestikulerade med armarna i luften och icke lät undgå sig något tillfälle, att hälsa mängden åtminstone med enstaka ord av sympati. Och likt en svans följdes vagnen varje gång av en skara ridande och cyklande, för vilka den bröt väg...
Härifrån gick plötsligt en ovanlig rörelse genom massan, liksom av en elektrisk ström, som kom allt närmare. Hastigare än förr flyttade man sig åt sidan och högre och ängsligare blevo ropen och skriken. Vad var det? -
Ryttare döko fram.
"Livgardet!" dånade det hundrastämmigt. Polisen tycktes vara bortglömd. Allas ögon hängde på ryttarnas blanka bröstharnesk och fjädervajande hjälmar, vilka, omkring tvåhundra till antalet, långsamt redo framåt Nelsonmonumentet, sedan svängande av till höger, fortsättande i lugn ritt förbi den trappa där Auban stod, framåt Nationalgalleriet.
En ensam civil herre red i spetsen mellan de kommenderande officerarna. Han höll en pappersrulle i handen.
Och så skallade det åter: "Upprorslagen!" Den av stadens magistrat utsände mottogs med höga tillrop.
"Vi äro alla goda engelsmän och fredsälskande borgare - vi behöva ingen -" ropade någon.
"Du fördömda narr, stick in ditt papper -" ropade en annan.
Men, när truppen red förbi den trappa där Auban stod, hörde Auban hur hästhovarnas slag mot den hårda marken överröstades av bifallsrop, handklappningar, av jublande tillrop från den omkringstående mängden, och han ville icke tro sina öron. Var det verkligen tecken till bifall? - Det var icke möjligt! Det måste vara hån och begabbelse. Men så oförställd var hopens glädje vid den oförmodade anblicken av denna glittrande grannlåt, detta pompösa uppträde, och så väl beräknad var dess verkan, att han icke längre kunde tvivla. Samma människor som för en minut sedan hade överhopat de huggande och nedridande poliserna med tillrop och tjut av vrede som tecken på sitt hat, samma människor tilljublade nu dem i vansinnig fröjd, som voro sända att skuta ned dem!...
Först hade Auban studsat tvivlande tillbaka. Nu skrattade han och en tanke grep honom. Han utstötte en gäll vissling. Och Se! runt omkring honom blev denna vissling upptagen och fortplantad, så att bifallsapplåderna en hel minut överdånades av detta tecken till förakt. Och Auban såg, att bland dem, som nu visslade, även befunno sig sådana, som förut deltagit i bifallsropen.
Då skrattade han. Men hans skratt försvann snart för det äckel, som kom över honom vid åsynen av denna vansinniga otillräknelighet.
Vilka dåraktiga barn! tänkte han. Nyss tuktade till blods av brutala händer, jubla de nu - liksom barnet åt en ny docka - åt dessa brokiga trasor, dessa löjliga utpyntningar, utan att ens ana det förfärliga innehållet i detta barnsliga skådespel!
När han ville lämna trappan för att komma undan detta vedervärdiga narrspel, rykte det till undsättning sända grenadiergardet till fots fram med påskruvade bajonetter, överallt utbredande förfäran och skräck med sitt blixtrande stål. Trappan fylldes med dubbla antalet av dessa förskräckta, för vilka det nu äntligen gått upp - tycktes det - vad det gällde, och att en tillfällighet i en handvändning skulle kunna förvandla denna led till det blodigaste skådespel. Men allt tycktes blott bli hotelse. Trupperna marscherade lugnt omkring squarens yttre sida ett flertal gånger. Blott en gång - när Auban hade uppnått norra ändan vid St. Martin - hörde han ett fasans ångestskri ur massans mitt, som överröstade det dova bruset och larmet från de ångestfullt flyende, som drevos framåt av de i gatans hela bredd oupphörligt framryckande blänkande bajonetterna.
Vad hade skett? - Låg någon nedstucken, badande i sitt blod? - Hade någon kvinna blivit nedtrampad i den ändlösa massan? - Upphetsningen var oerhörd. Alla började gripas av rädsla för tumultet i den nu redan märkbart tilltagande skymningen, fastän blott mindretalet kunde av denna rädsla förmås att lämna platsen.
Auban gick nedåt the Strand. Bakom honom hördes ännu länge larmet. - Han gick ända tills människomassan upphörde, vilken i en vid omkrets genomströmmade de omkring squaren liggande gatorna, och det normala livet började. Han längtade efter lugn och ensamhet. Därför uppsökte han en av de stora engelska restaurangernas matsalar och blev länge sittande där.
Här blixtrade silvret och blommorna på bordens snövita dukar, vilka mångfaldigades i väggarnas höga spegelglas. Gästerna, de flesta i frack och sällskapsdräkt, inträdde tigande och slogo sig värdig ned på sina platser, medvetna om vikten av detta ögonblick, och gåvo sig i lag med att studera matsedeln. Över det med tjocka mattor belagda golvet ilade kyparna med ohörbara steg. Intet ljud hördes i denna höga, förnäma, i mörka färger hållna sal, utom det tysta klirrandet med tallrikar och knivar och ibland ett halvhögt melodiskt skratt, som avbröt det dämpade samtalet...
Auban åt lika enkelt som alltid, blott bättre och för ett tiodubbelt pris, med vilket han betalade uppehållet i dessa rum. Och medan han betraktade de ätande runt omkring sig, jämförde han ofrivilligt dessa säkra, lätta, eleganta, men entoniga och okarakteristiska företeelser med de gestalter från vars mitt han kom: dessa tunga, kantiga typer ur folket, vilka hunger och umbäranden hade pressat och vanställt till oigenkännelighet...
Då han efter en timmas vila åter tog vägen åt Trafalgar Square, kom han händelsevis förbi porten till Charing Cross-hospitalet. Ingången, såväl som hela den gata vid vilken sjukhuset låg, var tätt besatt. Här blevo de sönderbrutna lemmarna åter hoplappade och de sönderflängda huvudena hopsydda, som man hämtat från det närliggande slagfältet...
Anblicken var allvarlig och komisk tillika. Här vacklade en man, stödd av två andra, vars ansikte strömmade av blod, som flöt fram ur ett gapande sår; där kom en redan förbunden ut ur dörren med ena armen i bindel, med den andra ännu fasthållande sitt sönderslagna blåsinstrument. Här linkade en polis, som hade störtat med sin häst, och där bars en sanslös in på en bår.
Auban trängde sig närmare och kastade en blick in i hospitalets förrum. Längs väggarna sutto fienderna fredligt vid sidan av varandra, några redan förbundna, andra ännu väntande att någon hjälpare med sina flinka händer skulle förbarma sig över dem.
"Ännu har det icke varit någon svårare sårad", sade en av de närstående.
Vilken komedi, tänkte Auban. Först läto de hugga sig blodiga och sedan läto de plåstra sig samman av samma hand - ett oförargligt nöje.
Och han fortsatte med möda sin väg förbi de nyfikna, vilka liksom lockade av det friska blodet, stodo tätt sammanträngda kring ingången, blott lämnande plats för det sårade.
Då han åter beträdde the Strand, sprang en skrikande, ovanligt talrik människomassa emot honom och tvingade honom att stanna. Polisen drev således mängden även långt framåt sidogatorna...
Han ville ändå icke vända tillbaka, utan även nu, när aftonens vinge redan hängde djupt över jorden, ha kastat en blick över skådespelet, vilket i belysning av denna halvdager måste ha antagit en helt annan karaktär.
Han ville därför försöka att nå squaren söderifrån, och han tog vid Charing Cross-stationen av till vänster in i Villiers Street, som ledde ned till Themsen. Därpå passerade han tunneln, som gick under stationen. Precis fem veckor hade förflutit, sedan han sista gången hade gått igenom den, en kylig lördagskväll i oktober, disig som i dag, och hade flytt den, skakad av sorgliga hågkomster av tidigare upplevelser. I dag hade han icke tid till erinringar.
Han ilade framåt. Då han kom fram till Northumberland Avenue, denna palatsgata, såg han hur ständigt nya förstärkningar avsändes till squaren från Scotland Yard, polisen huvudkvarter. Han tog samma väg. -
Allt på squaren hade erhållet ett förändrat utseende: Nelsonmonumentet reste sig hotande i dunklet, likt ett väldigt pekfinger till en dunkel jättehand; Grand Hotells mäktiga rundbyggnad låg imponerande till höger med sina upplysta fönster, bakom vilka de nyfikna ännu icke voro försvunna; tyst låg platsens inre område, ännu ständigt besatt av polisen; och i gatorna runt omkring varade ännu striden, som med det inbrytande mörkret tycktes bli allt vildare, ju mera den närmade sig slutet...
De otaliga lyktornas lågor hade flammat upp och belyste med darrande strålar de mörka massor, som under dem strömmade förbi i feberaktig häftighet.
Ännu fortsatte livgardet att rida upp och ned i gatorna. Deras uniformer, bröstharnesken, de vita byxorna och de röda rockarna, blixtrade, övergjutna av tusen lågor.
Polisens angrepp blev ständigt måttlösare, brutalare, orättfärdigare, framförallt den beridnas. Sprängande in i de tätaste människohoparna i sträckt galopp, redo de ned allt som icke kunde fly undan hastigt nog, slående med sina knölpåkar på de flyende och de på marken liggande, likgiltiga för var de träffade. om de träffade de värnlösas armar, skuldror eller huvud. Inom några ögonblick voro de platser, där nyss icke en sten skulle kunnat bana sig väg till marken, blott betäckta med klädestrasor, söndertrampade hattar och brutna käppar.
Trots att tröttheten såväl hos angriparna som de angripna var omisskännelig, syntes dock alla dubbelt förbittrade. Tjutet klingade mera djuriskt än förut.
Auban såg scener, vart han vände sig, som satte hans blod i svallning.
Han stod i en hop, utan att kunna röra sig, som var liksom förstenad av ångest. Han stod i de främsta leden. En gammal man flydde bortåt hans plats. Hans vita hår var färgat rött av blod. En av de ridande förföljde honom, oupphörligt låtande sin påk falla ned på honom. Auban störtade fram. Men han kunde icke hjälpa honom, ty han blev bortryckt med en sådan häftighet av de efterföljande, att han trodde sig själv falla. Polisen hade ridit på från andra sidan och satt allt i rörelse...
Vid ingången till Charing Cross kunde han äntligen få fast fot. Ryttarna vände om och galopperade tillbaka. Auban ställde sig på en trappa.
"Sedan chartisternas tid har London icke sett sådana dagar!" - ropade en äldre herre vid sidan av honom.
"Prinsen av Wales har fyllt blodhundarna med brännvin för att de skola mörda oss!" ropade en kvinna.
Och det föreföll verkligen så. Men det var icke blott polisen som var drucken, utan också publiken, drucken och överlastad av vrede och hat.
Vid ingången till den gata vid vilken Auban befann sig, icke långt från Grand Hotel, samlades på nytt en stor massa, uppenbart beredd till motstånd, tätt sammanpackad i instinktiv känsla av sammanhållningens betydelse. En ny avdelning polis ryckte fram i språngmarsch. Ett våldsamt handgemäng uppstod. Stenar flögo genom luften, rutor klingade, man hörde de brottandes kamp och käpparnas dova rapp, skriket och den dova vreden.
Polisen höll på att vika tillbaka. Men då kommo redan de beridna framsprängande och striden var slut. De flyende blevo drivna långt in i Charing Cross. Auban blev åter en gång viljelöst bortdriven av dem.
Gnistorna, som de jagande hästhovarna slogo mot marken, lyste i mörkret...
Så skulle larmet och sammanstötningarna ännu rasa en eller på sin höjd två timmar och därefter avmattas. Och så var striden på hela linjen utfäktad med seger för den offentliga makten och yttrandefriheten på Trafalgar Square skulle för folket vara förlorad kanske för alltid. men säkert för lång tid framåt...
Innan Auban lämnade squaren inpräntade han med en lång blick än en gång bilden av detta skådespel, vilket han aldrig skulle glömma. Öga och öra, båda uttröttade, drucko ännu en gång platsens stora vidd, det svarta havet av människor, bruset av dess stigande och fallande flod, de fladdrande ljusen - alla de tusende ljud av lidelse, samlade i ett - och vrålet, som tycktes komma från en enda mun, var icke längre löjligt, men nästan skräckfullt.
Auban drog sig undan. Han längtade till annan strid än denna, i vilka han i sina yngre dagar deltagit lidelsefullare än någon annan, efter en strid vars resultat icke kunde betvivlas, en strid i vilken det gällde att pröva andra krafter än de, som i dag råkat i kamp med varandra, liksom för att pröva varandra.
Då han satte foten i den vagn,
som skulle föra honom till hans stilla rum, hörde han hur
tidningsförsäljarnas gälla stämmor redan ropade
ut kvällstidningarna, som nu skildrade vad han sett denna
eftermiddag.
