- Project Runeberg -  Andeskådaren Svedenborg /
73

(1859) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette Synen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Förutan helvetena finnas ock förödelser, om hvilka
mycket talas i Ordet. Man medför nämligen (ill det
andra lifvet mycket, af bedrifna synder, oräkneliga
ondskor och osannheter, hopar dem på hvarandra och
lorenar dem. Ilos dem, som i öfrigt lefvat fromt, måste
derföre, innan de kunna upplyftas till himmelen, deras
ondskor och osannheter förskingras. Denna förskingring
kallas förödelse; och af sådana förödelser äro liera slag;
de äro längre elier kortare. En del menniskor blifva
inom en kort tid upptagne till himmelen; en del straxt
efter döden.

På det jag måtte få se deras plågor, som äro i
helvetet, äfvensom deras förödelser, hvilka vistas på den
lägre jorden, har jag några gånger blifvit dit nedsläppt
(alt nedsläppas till helvetet, är icke att Hyttas från ställe
till ställe, utan är ett inlåtande i något helvetiskt
samfund, under det alt menniskan blir på samma rum som
förr). Men blott denna erfarenhet har jag här lillslånd
att anföra; jag förnam tydligen att liksom en pelare
om-gaf mig; denna pelare blef kännbart lillökt, och det blef
mig ingffvet, att delta var den kopparmur, om hvilken
talas i Ordet. Den utgjordes af engia-andar, på det jag
utan fara måtte kunna släppas ner lill de olycklige. När
jag då var der, hörde jag ömkansvärda jemmerrop,
ungefär sålunda: »Ack Gud! ack Gud! förbanna dig öfver
oss!» och detta varade länge. Jag fick äfveu tala med
de olycklige, och rätt mycket. Isynnerhet klagade de
öfver de onde andarne, atl deras enda åtrå och biånad
varatt plåga dem. De voro i förtvillan, sägande sig tro,
att plågan skulle blifva evig; men mig blef det gifvet
att trösta dem.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:00:41 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/andeskadar/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free