Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anderssonskans Kalle har »strykdag»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ha »smisk», gubevars, men den listiga pojken
han visste råd han!… Han talade glädjestrålande
om att han å ett par andra »frön» hade funnit
på en silfvergrufva i Tyskbagarbergen å visade
mor sin några svartaktiga stycken i ett papper.
— Kan lilla fru Bergström tänka sej hva
de va då?… Åh, jag rent åf ryser, när jag bara
tänker påt!… Tänk sej — de va bergkrut! Just
bergkrut, som han hittat i en sprängkur medan
»basen» låg å sof.
— Å de värsta af allt, hans trätgiriga mor
trodde honom… Den människan är då, gu öke
brödkakan, så dum så hon knappt kan skilja
mellan en smörgås å ett lokemetiv.
— Hon blef så gla, så hon sprang ner på
magasinet å köpte färskt kaffebrö åt den illmariga
pojken å slog vatten på sumpen å satte på för
att pojken skulle få lite varmt i sej.
— Men under hela tiden hade hon den där
»silfvergrufvan» i tankarne, å till slut kunde hon
inte låta bli att fråga Kalle, hur man skulle kunna
få silfret ur bitarna, å pojken säjer att man ska
smälta ur’et. Tänk, tänk, tänk!
— Nå, hva tror ni hans spektakel till mor
gör? — Jo, hon tar å stoppar krutbitarne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
