Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anderssonskans Kalle blir sin egen och anlägger en isbana på bakgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hästköttskorfven och om sockerbröna, som ungarna hennes
gick och slickade sockret af innan bröna såldes
och om… men Pilgrenskan orkade inte.
— Oj! sa hon bara.
— Jag kan förstå att hon ä dålig, sa
magasinsfrun, efter hon pikerar mej för att ha
oskummad grädde… Men sätt sej människa å stå inte
å ramla ikull å slå gropar i golfve för mej.
— Nej tack, sa Pilgrenskan å suckade igen.
— Jag kan inte sitta längre å inte ligga å inte
stå häller. Jag får låta hänga opp mej i
maggördeln, om jag ska få nån hvila hädanefter.
— Hvarför låter hon då inte skilja sej från
sin slagmaskin till man, sa magasinsfrun med en
ironisk blick.
— Min man, suckade Pilgrenskan, å jag
ville se den dan, den elemänskade spritveken
skulle våga slå en värnlös kvinna… Den gången
skulle jag väl klån tills han slank ur
svångremmen å försvann i stöflarna på sej själf… Åhnej,
min man pysslar jag nog om, men den uschla
Kalle, som Anderssonskan i ett svagt ögonblick
skaffat oss på halsen, den ä värre än tre kräk
till män, för han ska ge igen gubevars, å de vågar
då inte ens män.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
