Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anderssonskans Kalle blir sin egen och anlägger en isbana på bakgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Usch tvi vale, jag vill inte tala om hur
jag kom. Men så mycke kan jag säga, att inte
kom jag me bena neråt inte… Än gick jag på
tummana å än på armbågana, å så snart jag fick
föttena på marken så åkte jag långa sträckor med
näsan som skrisko… De va ett rysligt spetakel
å bestämdt hade jag inte gått ann å snurrat tills
isen smultit i vår, om inte Appelgrenskans
köksdörr stått öppen och jag slajit hufvet i den.
— Tänk en sån tur!
— Åhja, men de hade varit mera tur om
dörren varit madrasserad i kanten än som den
nu va järnbeslagen… Men de gick väl an me
oss, men tänk Lindgrenskan, Erikssonskan å
Österlundskan, som satt på kälken…
— Att börja med så ga den ut- å invända
bomslupstrappan Kalle dom en fart som va så
rar som kaffe me dopp, men så ökade han farten
å du milde, till slut såg de ut som ett stort hjul
me tre skrikande kärringar på hvar eker… Å
midt i värsta farten så lossna kälken… Tänk,
den lossna å kärringarna visste inte hvart dom
skulle ta vägen. Lindgrenskan ville te sej på
nedra botten å Erikssonskan fem trappor opp,
men Österlundskan hon ville visst ut genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
