Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anderssonskans Kalle blir direktör, gör konkurs ock får underhåll af fordringsägarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de va väl på de söta lilla hafvet, han ficket…?
Si de lär ska vara så nyttigt, säjer dom.
— Jo, de kan lilla fru Boberg min själ åka
utför Besvärsgatsbacken på, att han fått
ordentligt… Jag har allri sett’en så söt… Näsan va
visst alldeles borta pån å underläppen hängde så
att han nästan trampa pän.
— Gu så rart! sa Bobergskan, hur kom allt
de där rolia till?
— Jo, de ska snart vara berättadt, började
Pilgrenskan, på hvilken den utlofvade portern
hade öppnat munnen på vid gafvel. — Jo si, lilla
fru Boberg, dom har nånting ute på Djurgån, som
di kalla kasta ring… Di ta en ring å kastarn på
ett bräde me en hel massa knifvar på, å den
knif, ringen kommer på, den får di…
— Kan man tänka sej, sa Bobergskan. —
De ä väl rysligt svårt att träffa bra?
— Tror jag de, för vanligt folk, men inte
för Anderssonskans Kalle… Si de lilla rara
busfröt, han gick inte dit å kasta bort sina pengar
i onödan, han inte... Å förresten hade han inga
pengar, förståss.
— Nå?
— Jo, han bildade ett sånt där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
