Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anderssonskans Kalle suger ur alla husets kärringar med Levinskans blodiglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åt oss. Nå, de må vara hennes sak, men att
hon skickar en sån jubelkaraff som
Anderssonskans Kalle efter dom, de ska allri bli henne
förlåtet när håkansson en gång tar’na på ellgaffeln.
— En kan förstås tänka sej, att när
Anderssonskans Kalle kom från apoteket med en hel
tekopp full me såna där rysliga djur, att han
skulle fundera ut att plåga oss kärringar mer’om
å först natulitvis mej. Jag, som tycker om
honom som man tycker om en isbit innanför
natt-tröjan eller tycker om kakerlacker i hvitkål…
Där kom den fullslipade lilla bondhyfveln emot
mej me koppen å sa: »titta, tant lilla!» Han sa
»tant», tänk, »tant», sa han… O, att jag inte
»tanta» till’en så ansiktet gick i baklås pån å hans
fula lilla tunga ramla ner i maggropen pån.
— Han dref i mej si, att iglana va en slags
loppfångare — precis som kattor tar råtter — å att
man skulle lägga dom i sängen hos sej… Den
lille söte guden må veta, att jag inte vet mer åf
lopper än en elefant vet åf liktornsplåster, men,
får man en loppfångare, tänkte jag, så allti får
man lopper. Jag stack bums ner fingret i koppen
— å du min röa, blåa å gridelina så de högg till!
— En åf di svarta små rackarna sög sej fast ve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
