Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anderssonskans Kalle spelar »långtjänis» och Pilgrenskan tar och målar om sig inuti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kalle, började hon plötsligt, har lilla fru Jonsson
hört, om di kört öfver’n med ångvälten än?… De
lilla rara pyret behöfde så väl dö nu för å få de
lite varmt… För tänk så kallt dä ä ute.
— Ocken säj, kan hålla reda på alla ungar
som borde plattas ut åf ångvälten. Aprepå
busfrön, hur har fru Bobergs egen unge de nu?
Det hade nog blifvit en våldsam explosion
om inte Pilgrenskan just slunkit in och ådragit
sig uppmärksamhet genom ett illa öfversminkadt
blått öga.
— Nej, si lilla fru Pilgren, sa Bobergskan
genast. Se ett sånt lite sött handarbete frun fått
åf sin man… O, så vackert!… De ser ut som
de vore gjordt me ett stolsben… Si stolsben
smyger sej så bra efter…
— Jo, jag skulle villa se mitt kräk till man
den dan han la hand på en värnlös kvinna… Jag
skulle slå honom i så många små bitar, att inte
ens en kärring som väfver matter skulle kunna
få nåt åf bitarne.
— Åhnej, sa magasinsfrun, de ä
natulitvis Anderssonskans Kalle, som gjort en
afbetalning på gammal skuld.
— Tänk, den lilla raringen, bjäbbade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
