Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anderssonskans Kalle spelar »långtjänis» och Pilgrenskan tar och målar om sig inuti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bobergskan, att ingen kan köra ett kvastskaft
ige-nom’en, så man kunde ställa’n i en hörna och
veta hvar man had’en.
— Hursom hälst, föll magasinsfrun in, borde
allt lilla fru Pilgren ta å låta Grabow måla nya
dekorationer i ansiktet på sej… Di där frun har
ä rysligt skrabbiga.
— Jo, de skulle se ut för en fattig människa
de, sa Pilgrenskan. Nej, jag gick till den där
målarkludden in på gården, å han borsta öfver
mej me en hornsugga.
— Gud, så rart namn!… Sa han de till
frun?
— Till mej… Nä, men pänseln heter så.
— Ja, sa Bobergskan, man kan tat så me.
— Nå, människa! skrek magasinsfrun.
Skynda sej å tala om, hur de gått till… Äre någe
skojit bjuder jag gärna på en pilsner.
Det tog skruf, och Pilgrenskan såg förresten
ingenting hällre än få lätta hjärtat och omtala
den rysliga händelsen.
— Jo, si, började hon, den tvåbenta olyckan
Kalle har hittat på ett alldeles nytt spel som heter
»långtjänis» å som ä ganska rart… Man lär sej
springa så bra efter spårvagnar, när man spelat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
