Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anderssonskans Kalle spelar »långtjänis» och Pilgrenskan tar och målar om sig inuti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de, å så ä de så enkla grejor si… Bara nåra
bollar eller potatisar eller afslagna sängknoppar
å så en hängmatta å nåra klappträn. Kalle,
den gemena rackarungen, hade sett de i
Indiotparken, å genast förståss så skulle han införa’t
bland gårns alla kärringar.
— Va kärringarna me?
— Tjavisst, när själfva kungen spelar de,
behöfver väl inte en kärring i 23:an genera sej.
— Nå?
— Jo, i söndags, satte han upp en
hängmatta midt öfver gårn å delade pojkarne i två
skockar, å så snart han slog till sängknoppen di
hade, med sitt klappträ, skulle en ann slå tebaks
knoppen.
— O, så enkelt!
— Ja, de låter så, ja… Men si första
knoppen, di började me, suttade Janssonskans
koppärriga Bulle in genom ett fönster två trapper
opp hos värden, så värden, som stog å gapade
ner på gårn, fick knoppen i gale strupe, å di
måste vänna opp å ner pån å slån i aktersalongen
me en literputell för å få knoppen ur karlen.
— Ja, visst ja, suckade Bobergskan, den
fattiga Janssonskan kunde väl inte vara utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
