Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anderssonskans Kalle spelar »långtjänis» och Pilgrenskan tar och målar om sig inuti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han smockade till en knopp, så jag fick’en ända
in i ansikte å midt i ena ögat… Att börja me
va de så vackert, så vackert!… Jag såg solar å
stjärnor å änkedronningar å gräddbakelser, så
de va riktigt roligt för en fattig mänska att få
se så mycke vackert på en gång, å alldeles
gratis till.
— Nå?
— Ja, sen blef de alldeles omvändt, å jag
tyckte soptunnan dansade fransäs me fra Bobergs
dotter… Usch, usch så fult ! Därefter minns jag
ingenting, förrän jag kom in till mej, å de slajit
ett ämbar vatten öfver mej… Men vänta mej,
du lilla tjusiga Kalle, jag har allt gömt knoppen å
jag vet att du har en tom håla i skallen på dej,
där min själ knoppen ska ligga… å för att den
inte ska ligga ensam å skramla, ska ja ta å lägga
dit klappträt me. — — —
På den saken tog Pilgrenskan pilsenerbuteljen,
som magasinsfrun dragit upp, och satte den
för munnen.
Men tvi! skrek hon tvärt och började spruta
skosvärta rundt omkring… Hon hade fått orätt
butelj och minst hälften af Bobergskans smörja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
