Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anderssonskans Kalle »jumpar» och Pilgrenskan »jumpar» med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sej ur, tyckte jag, å var alldeles säker på att
få komma på begrafning… Ja, mitt hjärta
mjuknade, så hade hans mamma stått breve, så hade
jag bestämdt lofvat de skrälle, att pojken skulle
få stå lik i våran vebo…
— Ja, lilla fru Karlsson kan tänka sei en sån
spännande sittation… Jag kunde till slut inte
häjda mej, tyckte jag, jag måste se hur han vippa
kolen på nära håll. Så sällan, som en fatti
kärring som jag får nöje i lifvet… Å nöje va de,
fru Karlsson, ty tänk hva de lilla busämbaret eller
embrylån, hva de heter, har retat garfsyran på
oss, stackars kärringar i 23:an.
— Ja, jag kunde rakt inte häjda mej å så
ga jag mej ner på issjokerna… Först va ja lite
haj förstås, men så börja jag jumpa precis som
pojkarna därute… Du min milde, de va som att
gå på en trasi resårmadrass… Än va jag uppe
i luften, å än va jag nere me ena skånken i
vattnet så de sa kluck! när jag drog opp’en igen…
Men hvem tänkte på de?… Snart va jag alldeles
inpå pojkarna å jag kunde riktigt på nära håll
få si Anderssonskans Kalle sticka sina fula små
klöfvar i vädret å allri komma upp mera… Då,
just då, fru Karlsson…
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
