Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning. Problemet - II. Auktoritet och autonomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
materiella krafterna bekämpades och besegrades af ändå större
krafter, men af samma slag. Förnuftet är för andarnes
frihet och harmoni hvad gravitationslagen är för materians
rörelser. Förnuftet förmår ingenting öfver kroppens
rörelser; tyngden förmår ingenting öfver andarnes organisation.
Enda sättet att undgå de brutala krafternas verksamhet
är medvetandet att oinskränkt lyda förnuftets inre lag.
Auktoriteten är en för arten nödvändig funktion, enär
arten för att bevara sig vakar öfver de afkomlingar, i
hvilka dess lif förlänges. Ville man undertrycka
auktoriteten, vore detta för den skull att misskänna vare sig det
individuella eller kollektiva lifvets fysiologiska och
historiska förutsättningar. Såsom uppfostringsmedel och
samhällsband kan den ombilda sig, men icke försvinna. De rena
anarkisterna äro omedvetna drömmare. Arten och
individen, traditionen, som innebär det förflutnas erfarenhet,
och dagens erfarenhet, som skall vara morgondagens
tradition, äro lika positiva och okränkbara fakta. Deras
ömsesidiga spel, de verkningar och återverkningar, som
härflyta af detsamma, bilda själfva väfnaden i historien.
Ingen skulle ostraffadt isolera sig från sitt släkte och sin
samhällsvagga. Ingen skulle utan att stranda våga afstå
från de förmåner eller åligganden, som den solidaritet,
hvilken förenar honom med hans bröder, förfäder och
barn, innebär. Vi skulle nedstiga till djurets ståndpunkt,
om hvar och en hade att börja om igen seklernas arbete.
Än mer, själfva individualiteten skulle därvid finna sin
undergång, alldenstund den är dottern och arftagerskan
till hela människosläktets mödor, hvilka ensamma
möjliggjort dess framträdande genom att åt densamma bereda
de moraliska och materiella betingelserna. Hvarför är för
den skull den civiliserade människan mindre slaf af
naturens bojor än vilden? Hennes nuvarande autonomi hvilar
på traditionens auktoritet och är dess frukt.2
Mänskligheten finnes icke till utom och utan den
individuella människan; den individuella människan finnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
