Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning. Problemet - Noter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tuto posita atque ecclesiæ catholicæ auctoritate firmiter constituta facilis erit
via ad ea omnia quæ hinc sponte quodammodo fluunt. Protestantismens
skolastiker ersätta kyrkans auktoritet med bibelns, men fatta och utöfva
den teologiska metoden på samma sätt. Det är alltjämt
auktoritetsmetoden. — Perrone: Theol. dogm. fr. öfvers. 3 uppl. del. 1, sid. 215: »Den
enda regel Jesus Kristus velat lämna de omvända folken eller dem, som
skola omvändas, för att omedelbart bestämma hvad man måste tro och
göra, är kyrkans offentliga, ständiga och lefvande auktoritet. Häraf följer,
att auktoritetssystemet är så nära förbundet med uppenbarelsen, att man
måste förkasta all uppenbarelse... eller erkänna ett visst och säkert,
till och med beständigt medel, hvarigenom det blir möjligt för
människorna att, utan fruktan för misstag, lära känna dessa sanningar och
föreskrifter. Det är den af Gud själf upprättade auktoriteten».
2. Sid. 12. Vinet, Mélanges, sid. 97: — »Huru aktningsvärdt och
nödvändigt samhället än är, glömmer det dessutom, att människan icke
uteslutande skapats för detsamma; att det lika mycket är individens medel
som individen är dess medel; att försynen måhända mindre uppdragit åt
samhället att vårda och fullkomna människan än åt människan att vårda
och fullkomna samhället; att mänskligheten endast i individen är verklig
och lefvande; att endast individen älskar, tror, hoppas, lyder; att
individen för den skull är det verkliga föremålet för den gudomliga
uppmärksamheten och Guds dom; att det icke är samhället, utan människan,
som skall inställa sig och som redan alla dagar också inställer sig inför
evighetens domstol... Den lefvande tron, den allvarliga väntan på en
annan värld skulle vara tillräckliga för att i själarna väcka den
individualitet, som ohjälpligt slocknar i frånvaron af detta ofantliga intresse...»
Ingenting är sannare. Men så vida man icke ville antaga, att döden
bryter alla band af solidaritet, som här nere fästa individen vid hans familj
och hans folk, skulle den individuella frälsningen icke vara den gudomliga
återlösningens slutliga mål. Detta slutliga mål visar oss evangelium i
Gudsriket, förverkligadt både på jorden och i himmelen, och genom denna
religiösa föreställning finna sig samhällets syften och den individuella
själfbestämningsrätten försonade i en fulländning, ur hvilken allas lycka
och frihet i ett lif af kärlek härflyta.
3. Sid. 20. Andra brefvet till korintierna. III, 6 & 17. — Se:
Descartes: Le Discours de la méthode, 1635. Schleiermacher:
Monologen, 1800; Der christl. Glaube, Einleitung, 3:te Ausg. 1835. — J. G.
Fichte: die Bestimmung des Menschen, Ausg. 1845. Ketteler, biskop i
Mainz: Freiheit, Autorität u. Kirche, 3:te Aufl. 1864.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
