Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 1. Dogmens definition - Noter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2 7
NOTER. i. Sid. 26. Det har funnits två gallikanismer : Pierre d’Ail!ys
Gersons, Parisuniversitetets, församlingens i Bourges från 1439 och
Tho-massins, Bossuets och prästerskapets församlings från 1682. Den
förstnämnda är vida mera radikal än den senare. Kyrkomötena i Pisa och
Constanz icke allenast dömde och afsatte påfvar, utan upphöjde äfven
till princip, att påfven, i kraft af naturlig, gitdomlig och kanonisk rätt
är underkastad det allmänna konciliet, som har makt att döma och straffa
honom. Ännu mera: kyrkans och konciliernas auktoritet förblir hel och
odelad, äfven utan påfve. Gerson: Opera, edit. Dupin, 1706, II, De
Unitate ecclesiastica; De auferibilitate Papæ. — Nicolaus de Cusa: De
Concordantia catholica, 1437. — V. Lenfant: Hist. du Concile de Pise
et Hist. du Concile de Constance, 1724 och 1727. — Von der Hart:
Hist. Concil. Const. — Bourgeois du Chastenet: Nouv. Hist. de
Constance, 1718. — Wessenbcrg: Die grossen Kirchl. Versammlungen d. 15
und 16 Jahrh., 1840. — Hefele: Conciliengeschichte, 2:te Aufl. 1873. —
Ch. Schmidt: Art. Pierre d’Ailly: Encyclopédie des sciences relig. 1877 ;
Précis de l’hist. de l’Egl. au Moy. Age, 1885. — E. Cunitz: Art. Gerson,
ibid. — E. Chastel: Hist. du christianisme; Moyen Age, III, 1882.
2. Sid. 26. Detta är den af franska prästerskapets församling
uppställda satsen, 1682. Denna församlings fjärde förklaring underkastar
uttryckligen den apostoliska maktens bruk under de gamla kyrkliga
kanonernas regel, och den fjärde har följande affattning: Ehuru påfven har
den förnämsta delen i trosfrågor och hans dekret angå alla kyrkor och
hvarje kyrka särskildt, är hans dom likväl icke oföränderlig, så vida icke
kyrkans bifall tillkommer.
Dessa gallikanska maximer bekräftades ytterligare med eftertryck
på synoden i Pisa (1786). Påfven Pius VI upprepade i konstitutionen
Auctorem fidei de förkastelsedomar, hvilka hans företrädare Innocentius
XI från 1682 och Alexander VIII år 1698 redan uttalade öfver dem.
Multo fortius exigit a nobis pastoralis sollicitate recentem horum
(acto-rum) factam in synode tot vitiis affectani adoptionem, velut temerariam
scandalosam, ac presertim huic apostolicæ sedt summopere injuriosam,
rcprobare ac damnare prout eam, præsenti hac nostra constitutione,
repro-hämus et damnamus, ac pro reprobata ac damnata haberi volumus.
Den heliga stolens politik allt sedan tridentinska mötet har varit att
aflägsna hvarje lära, som motsatt sig påfvens absoluta suveränitet och
personliga ofelbarhet, och bringa denna senare att faktiskt regera och
segra, innan den förkunnades såsom äfven rättsligt bestående.
Slutresultatet var oundvikligt.
3. Sid. 27. Gregorius VII. Bref. Han gjorde icke allenast
anspråk på ofelbarheten och den absoluta suveräniteten öfver hela jorden,
utan äfven full helighet för påfvens person. Detta var logiskt och
psykologiskt. Ofelbarhetens anhängare öfvergåfvo sedermera denna sistnämnda
Sabaticr. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
