Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 2. Kyrkan - IV. Kyrkan och kätterierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
man se de sista anfallen af den judiska messianismens
gamla feber.
Montanisterna gjorde anspråk på att låta andens
gåfvor upplefva: de förutsade Kristi återkomst och
yttersta domen i en nära framtid; de ville följaktligen också
genom en till ytterlighet sträng disciplin upprätthålla en
skarp åtskillnad och en oförsonlig strid mellan »de heligas
familj» och en fördärfvad, till en snar undergång vigd
värld. De representerade kyrkans lifaktigaste del, och
detta förklarar för oss, att, med sina lättrörda
temperament, västerlandets frommaste medlemmar, martyrerna
från Vienne och Lyon, Tertullianus från Kartago, visade
sig så gynnsamt stämda för en väckelse- och reformrörelse,
som borde återföra kristendomens guldålder.
Tiderna hade emellertid mycket förändrats. De kristna
idéerna och sederna hade redan tagit ett annat lopp.
Montanus och hans lärjungars försök var en anakronism. Ur
de messianska förhoppningarnas synpunkt var det
galvani-seringen af praktiskt döda trossatser, och ur den sedliga
disciplinens synpunkt återuppståndelsen af ett ideal, som
i den tunga och blandade massan af andra seklets
kristenhet stötte på ett oöfvervinneligt motstånd.
Då två stora motsatta krafter möta hvarandra, alstra
de en resultant i en medelriktning. På samma sätt gick
det med andra århundradets kristenhet, som tvekade och
drogs åt motsatta håll i konflikten mellan gnosticismen
och montanismen. Om den ena var ett den grekiska
andens återvändande, var den andra ett återuppvaknande
af den judiska anden, Massan af kristne med dem, som
ledde densamma, kunde icke absolut förkasta vare sig den
ena eller den andra, efter som den ju lefde af deras dubbla
innehåll, men kunde icke heller uteslutande följa enderas
impuls. Den var sålunda dömd, för att lefva, att i sitt
sköte mottaga och blanda de element, hvilka voro i stånd
att förena sig och sammansmälta, och bortstöta hvad som
syntes öfverdrifvet och motsägande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
