Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 2. Kyrkan - Noter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
tillhör hierarkin kyrkans väsentliga författning . . . Ibid. s. 324: Kyrkan
lefver och verkar på ett öfvernaturligt, d. v. s. gudomligt sätt.
4. Sid. 46. Bellarmin: De eccles. milit, e. 2: Nostra sententia
est ecclesiam unam et veram esse cætum hominum ejusdem christianæ fidei
professione et eorrumdem sacramentorum communtone colligatum, snb
regi-mine legitimorum pastorum ac præcipue unius Christi in terris vicarii.
Bellarmin visar, att genom denna definitions tre termer äro, efter
hvarandra och naturligt, ur kyrkan uteslutna judar, otrogne, kättare,
affällin-gar, bannlyste och schismatlska Till ersättning äro alla andra inneslutna,
till och med brottslingar och gudlöse. includuntur autem omnes aili
etiamsi reprobi, scelesti et impii sunt. Atque hoc iiiterest inter sententiam
nostram et alias omnes quod omnes aliæ requirunt internas virtutes, ad
constituendum aliquem in ecclesia, et propterea ecclesiam veram invisibilem
faciunt; nos autem, etsi credimus in ecclesia inveniri omnes virtutes fidem,
spem, caritatem et cæt., tamen ut aliquis absolute dici possit pars vera>
ecclesia, non putamus reqniri ttllam internam virtutem, sed tantum
exter-nam professionem fidei et sacramentorum commnnionem quæ senso ipso
pereipitur. Ecclesia est enim cætus hominum ita visibilis et palpabilis, ut
est cætus populi romani vel reguum Galliæ aut respublica Venetorum.
5. Sid. 46. Catech. Rom. I, 10, 6: In ecclesia militanti duo sunt
hominum genera, bonorum et improborum; et improbi quidem eorumdem
sacramentorum participes eandemque qitam boni fidem profitentur, vita ac
moribus dissimiles.
6. Sid. 49. Daniel VII, 13—14 och alla judiska och kristna
apoka-lypser.
7. Sid. 49. Matteus III, 12.
8. Sid. 49. Markus I, 15.
9. Sid. 50. Man dömer sig till att ingenting förstå af Jesu
predikan, om man icke ställer den i förhållande till och inom ramen för de
messianska förhoppningar, den motsvarade. Under de två sista
århundradena före den kristna tiden hade i judaismens sköte en ganska sällsam
apokalyptisk kronologi utarbetats. Det sista skedet af världens historia
skulle in\’igas af profeten Elias återuppträdande och Messias ankomst.
Alla åsikter om framtiden i Nya Testamentet förutsätta denna kronologi.
Jesus gör intet undantag. Eljest skulle han icke kunnat tro sig vara
Messias eller förkunna den snara tillkomsten af det messianska riket.
Matt. III, i —12; IV, 14—16; V, 1 —10; VII, 13, 21 — 23; VIII, 11 —13;
X, 23; XI, 12-15; XVI, 13-28; XVII, ii —13; XIX, 27—30; XXI,
33 o. f.; XXIV, 3, 15, 29-31, 37; XXV, 1-13, 31-46; XXVI, 64.
Jämför i de öfriga evangelierna parallella ställen. Se likaledes i 4:de
evang.: Johannes V, 25; XIV, 28; XVI, 16 — 23. Det är en allmän tro,
att det innevarande århundradet, b αιών οΰτος, når sitt slut och att det
kommande århundradet, b αιών μέλλων, börjar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
