Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 3. Tradition - V. Uppkomsten af den katolska läran och traditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
95
relse med en Valentinus eller en Marcion. Dessutom var
detta att våga sig ut på de individuella och subjektiva
meningarnas gungfly, där de filosofiska processerna
ständigt börja om igen. Skulle man vädja till de apostoliska
skrifterna, som kyrkan vid denna tid uppsamlat? Men här
stötte man på den kritik, som motståndarne fritt utöfvade
på dessa skrifters ordalag och ursprung. Eller ock hade
de andra samlingar, såsom Marcion, eller voro ordalagen
icke desamma eller varierade slutligen tolkningen i det
oändliga, tack vare den allegoriska metod, som då var
allestädes i bruk och tillät hvarje parti att med godt
samvete låta skriften tala till dess fördel. Det var också lika
svårt att bli ense om texternas mening som om lärans
sanning, alldenstund det i alla läger alltid var den senare,
som faktiskt bestämde de förras tolkning. Också ville
Tertullianus, då han inlät sig i strid med kättarne, icke,
att man vädjade till skriften.
Som processen emellertid just befanns vända sig kring
skriften, kunde den följaktligen endast afdömas af en högre
auktoritet. Från denna stund ställdes, praktiskt taget,
traditionens auktoritet öfver bibelns, ty traditionen har
af-gjort den heliga samlingens formation, valt de böcker,
som borde intagas i densamma, och dem, som borde
uteslutas; traditionen gifver ytterligare regeln för att rätt
bruka och förstå dem.33
För att denna roll af högsta skiljedomstol mellan olika
meningar skulle kunna fyllas, måste kyrkans tradition ha
antagit en stadgad form och funnit ett populärt uttryck.
Men, såsom vi sett, hade den just vid denna tid erhållit
båda delarne i katekumenernas trosbekännelse i dopet.31
Se där »den suveräna lagen», »sanningens kanon».
Låtom oss nu lyssna till Irenæus’ och Tertullianus’
resonemang: sanningens kännemärke hos en lära är dess
berättigande. Men detta berättigande hvilar på åldern.
Kätterierna äro falska, därför att de äro nya; då de komma
för att oroa kyrkorna och angripa den fastställda tradi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
