Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 3. Tradition - Noter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ii5
Inlem se non consuetudinem, cognominavit. Den afrikanska kyrkan till
och med Augustinus lät ofta höra denna lösen. Den romerska biskopen
Stephanus, som mot honom anförde sin kyrkas tradition, svarade
Cypri-anus: Epist. 74, 2: Unde est ista traditio? . . . Ea enim facienda esse
quæ scripta sunt Dens testatur et præmonet ad Jesum Nave dicens: Non
resedat tiber legis hujus ex ore tuo ... ut observes facere omnia quæ
scripta sunt in eo. Och i 3 kapitlet: Item Dominus in evangelio increpans
similiter dicit: Rejicihs mandatum Dei, ut traditionem vestram statuatis.
Och i 9 kap.: Consuetudo sine veritate vetustas erroris est. — Epist. 71, 3:
Non est de consuetudine prcescribendum sed ratione vincendum.
44. Sid. 101. Sermo 77, de jejunio Pentecost. 2. För skriftens
uttryckliga och definitiva underordnande: Vincentius de Lerinum,
Com-monitorium 2.
45. Sid. 101. Contra Epist. Fundamenti. 5.
46. Sid. 101. K. Hase, Handb. d. prot. Polemik, 5:te Aufl. ρ 81,1891.
47. Sid. 102. Commonitorium pro cathol. Ecclesiæ antiquitate et
universalitate adv. profanas omnium hæreticorum novitates, 3 (al. 4):
Magnopere curandum est, ut id teneamus quod ubique, quod semper, quod
af omnibus creditum est. Hoc est etenim vere proprieque catholicum . . .
lioc ita demum ßet, si sequamur universitatem, antiquitateni,
consensio-nem. — 23 (al. 28): Nullusne ergo in ecclesia Christi profectus habebitur
religionis? Habeatur plane, et maximus . . . Sed ita tanten est vere
profectus sit illefidei, nonpermutatio. Comp. Augustinus, de baptism. IV, 24.
48. Sid. 102. Man har aldrig känt det riktiga antalet ekumeniska
koncilier. Bellarmin räknade 18, i det han i Västerlandet uteslöt
koncilierna i Basel och Constanz. Den grekiska kyrkan erkände endast 7.
Därtill tvistade dess skriftlärde. Gregorius från Nazianz erkände blott
ett enda, det första i Nicæa, och sade sig blygas öfver att sitta i så dåligt
sällskap som i det andra, i Kalcedon. Det femte och sjätte konciliet
förklarade de ekumeniska koncilierna för traditionens ofelbara organ.
Hvad kyrkofäderna beträffar, vet man, att Abélard i sin ryktbara
bok Sic et non roade sig att framdraga i ljuset deras nästan oändliga
motsägelser. Se dessutom Daillé, De l’emploi des s. Pius, 1632. Rich.
Simon, Hist erit des commentateurs du N. T. 1693 Bossitets svar:
Défense de la tradition et des s. Pères, utgifven 1753 och kompletterad
af F. Lachet 1864. Pédézert, Le Témoignage des Pères, 1892. Och för
de kyrkliga bruken ha de modärna katolska lärarne förlorat sig i
spetsfundiga distinktioner mellan allmänna och särskilda bruk, sådana som
angå dogmen och sådana, som endast röra kyrkotukten, sådana som gå
tillbaka till apostlarne och sådana som äro af mänskligt ursprung: de
förra äro ständiga och obligatoriska, de senare mänskliga och föränderliga.
Endräkt har, det förstås af sig själft, aldrig kunnat åstadkommas i dessa
nomenklaturer, som äro omöjliga att förverkliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
