Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 4. Episkopatet - Noter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
153
lika väl som åt sig själf, enligt i Tess. II, 6; åt Barnabas enligt i Kor. IX.
5, åt Apollos lika väl som åt Kefas, enligt i Kor. IV, 6, 9. Han anför
Andronicus och Junias såsom έπίαημοι έν τοις άποζζό\ο·.ς, Rom. XVI, η.
Må man icke säga, att Paulus på detta sätt utsträckt bruket af ett ord
i ett personligt intresse. Nej, ordet fanns med detta bruk före Pauli
omvändelse. — Sålunda hade Jakob blifvit apostel efter det Jesus efter
sin uppståndelse visat sig för honom: 1 Kor. XV, 7. Comp. Gal. I, 19.
Samma sak framgår ändå bättre ur 1 Kor. XV, 5, jämfördt med XV, 7.
Det är alldeles tydligt, att orden τοις άποατόλοις iràjiv i sjunde versen
icke om igen kunna beteckna τοις θ·ώθ·εκα i femte versen. Låtom oss
tillägga, att Pauli hela argumentation för att fastställa, att i hans person
och i hans verk funnits alla gudomliga tecken till apostolatet, icke skulle
ha någon mening, om dess bemärkelse icke på förhand inskränkts till ett
bestämdt antal personer. De tolf framträda såsom bildande ett högre och
fast kollegium först efter sin död tämligen sent, för första gången i
Apostlagärningarna, hvilka i sin nuvarande form icke sett dagen före 85 eller 90,
och i Johannis Uppenbarelse, som är från samma tid. Boken om
apostlarnes lära känner emellertid de första tidernas άπόατολοί, såsom jämte
profeterna vandrande från kyrka till kyrka. Men deras anseende sjunker
med deras inspiration: Kap XI. — Vid denna tid var det likväl de, och
icke presbyterna, hvilka fortsatte de apostoliska förrättningarna och voro
apostlarnes verkliga efterträdare. Tillkomsten af den biskopliga makten
skall snart laga, att de försvinna.
17. Sid. 126. i Kor. XII, 28; Fil. I, 1; Apostlag. XIV, 23;
XXI, 17 — 19; i Tim. III, 8-12.
18. Sid. 127. i Tim. V, 17.
19. Sid. 127. Apostl. Lära, XV: »Väljen eder för den skull
biskopar och diakoner, värda Herren, milda o. s. v. och som förrätta tjänst
såsom liturger i stället för profeterna och predikanterna. Förakten dem
för den skull icke, ty jämte profeterna och predikanterna är det dessa,
som I bören hedra.» Är det icke ganska betecknande, att ännu i denna
stund man i vissa kyrkor (utan tvifvel landsortskyrkor) måste försvara
biskoparnes anseende mot de kringvandrande inspirerades prestige ?
20. Sid. 127. Fil. I, i, jämförd med Polycarpus’ bref till samma
Filipper I, 1; Apostlag. XX, 17 och 28, där man ser, att Paulus, sedan
han till Miletus kallat presbyterna från kyrkan i Efesus, säger dem, att
den helige ande (icke han, Paulus) gjort dem till biskopar för den hjord,
som blifvit dem anförtrodd. Hebr. XIII, 17 och 24, där de ena som de
andra kallas vid namnet ηγούμενοι, såsom hos Clemens Romanus, I Kor. I, 3;
i Petrus V, 1—5, där författaren kallar sig deras ämbetsbroder
συμ-πρε3βύτερος; Apostl. Lära XV; Hermas Visio III, 9; Adriani bref till
Serv., i Vopisc Saturn., 8. Den enda skillnad man kan finna enligt
Clemens Romanus, I Kor. 1, 3, är att ordet presbyteri är mera om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
