Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 5. Påfvedömet - IV. Påfvedömets första uppsving. — Storhet och förfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig i Gallien, funno de ett stöd och ett vapen till att på
en gång befria sig från Konstantinopels öfverhöghet och
de arianske goternas och sedermera lombardernas tyranni.
Förbundet blef ännu närmare mellan Carl Martels
familj och påfvedömet. Pepin och Carl den store behöfde
påfven för att stadfästa deras troninkräktelse; påfven
behöfde dem för att bli oberoende suverän. Han gaf sin
välsignelse och erhöll till gengäld hvad som dädanefter
kallats »Patrimonium Petri».
Låtom oss lägga märke till det andra steg, som vid
detta tillfälle togs af den teokratiska idé, hvilken ligger
dold i påfvedömets egen institution. Juldagen år 800 satte
påfven Leo III i S:t Petri basilika den kejserliga kronan
på den frankiske furstens hufvud under bifallsyttringarna
från folket, som ropade: »Lefve kejsar Carl Augustus,
krönt af Gud själf!» Påfven gjorde på detta sätt icke
allenast slut på de grekiska kejsarnes anspråk på
Occidenten; den romerska öfversteprästen tycktes icke allenast
ha hållit cæsarernas krona, så att säga, i förvar, för att
gifva den åt den, som återställt deras rike, utan
därjämte och framför allt framträdde han i den katolska
världen såsom Guds representant, såsom en ny Samuel,
afsättande Saul, krönande David och bevarande den
teokratiska rätten att till- och afsätta konungarne. Ju
ärorikare den nya kejsarens välde var, desto mera bidrog
det att höja påfvens, hvilken syntes ha gifvit honom det.
En annan dunklare tilldragelse tjänade icke mindre
påfvedömets sak. Det är det successiva framträdandet af
flera samlingar af bref eller påbud af Roms gamla biskopar,
af hvilka den ryktbaraste samlingen är Pseudo-Isidorus’
falska dekretaler. Ett af de härskande dragen i denna
period af historien är tendensen att hänföra alla religiösa
frågor till frågor angående den kanoniska rätten, att afgöra
dem med stöd af gamla auktoriteters namn, hvilka i allt
fixerat den regel, som borde följas, och den lösning, som
borde antagas. För att grunda och rikta denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
