Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 5. Påfvedömet - V. Den ofelbara påfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
legitimitet. Den romerska kurian har för den skull icke
heller gjort något officiellt uttalande. Hvilken härlig sak
är icke föreställningen om en religiös auktoritet, som
regelbundet öfverflyttas liksom en yttre rätt! Skada blott att
historien i densamma vållar sällsamma luckor, som
kano-nisternas hela konst sedermera icke lyckas fylla.
Då koncilierna i femtonde seklet visade sig
vanmäktiga både till att reformera kyrkan och rädda henne
från anarkin, inträffade en reaktion till förmån för
påfvedömet. I den allmänna villervallan måste man söka finna
en fast punkt, ett centrum för auktoriteten. De romerska
kanonisterna öfvertygade lätt politikens män, att denna
fasta punkt endast kunde vara i Rom. Statscheferna
uppoffrade lätt nationalkyrkornas friheter.08 Påfvedömet
återknöt sin tradition och återtog alla de stora
medeltids-påfvarnes anspråk.69
Utan att påfvarne dädanefter uttryckligen sade sig
vara ofelbara, drefvo de likväl den politiken att uppföra
sig alldeles som om de vore det och att icke tillåta någon
motsatt opinionsyttring utan att fördöma den. Om de
icke kunde undgå tridentinska mötet, ställde de likväl så
till, att deras auktoritet icke led vare sig inskränkning
eller afbräck af detsamma. Konciliet fann sig utan
protest i den bulla, i hvilken Pius IV tillvällade sig rätten att
tillämpa mötets beslut.70 Påfvarne förlade till den romerska
kurian alla viktiga öfverläggningar och alla kyrkliga
ärenden. På detta sätt vande de folken och konungarne att
i den se en domstol utan vad, domaren i tvistigheterna och
sanningens högsta orakel.
Den sista oppositionen inom kyrkan var
gallikanis-mens, som 1682 fann sitt uttryck i det af Bossuet
inspirerade och af Ludvig XIV understödda franska
prästerskapets fyra deklarationer. Påfvedömet skyndade att
uttala sin förkastelsedom öfver dem, och dess diplomati, som
drog fördel af den åldrade och räddhågade konungens
samvetsbetänkligheter, förstod att förvandla dem till blotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
