Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 5. Påfvedömet - V. Den ofelbara påfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
fromma önskningar och en död bokstaf. Rom hade i det
ryktbara Jesu Sällskap erhållit en ojämförlig milis, som
allt ifrån sextonde århundradet gjorde auktoritetens sak
till sin sak. Ofelbarhetens slutliga seger är jesuitismens
seger i kyrkan.71
Man har stundom, men med orätt, sagt, att kyrkans
verkliga chef vore jesuitgeneralen. Man kan i stället säga,
att allt ifrån den nya dogmens förkunnande hela hierarkin
blifvit ett Jesu Sällskap, hvars general är påfven.
För öfrigt har sedan två århundraden tillbaka allting
samverkat till påfvedömets sista triumf: dess motståndares
sällsamma beteende lika mycket som dess anhängares nit
och skicklighet; den franska revolutionen, då den ur den
nationella jorden uppryckte Frankrikes prästerskap;
Napoleon, då han genom sitt konkordat öfverlämnade de lägre
prästerna åt det biskopliga godtycket och gaf biskoparne
i påfvens händer.72 De liberala katolikerna slutligen, då de
med sällsam förblindelse togo parti mot de gallikanska
friheterna och den borgerliga makten till förmån för
påfve-dömet, ha icke mindre verksamt arbetat på den vatikanska
dogmens triumf än skriftställarne af den rena teokratiska
skolan, allt ifrån Joseph de Maistre ända till Louis Veuillot.73
Omkring 1850 var stridens utgång icke längre
tvifvelaktig. För att, så att säga, pröfva sin makt, förordnade
Pius IX, sedan han genom särskilda bref till hvar och en
rådfrågat biskoparne, i kraft af sin personliga auktoritet
dogmen om Marias obefläckade aflelse.74 Den lätthet, med
hvilken kyrkan underkastade sig denna statskupp, var ett
tidens tecken. Ett allmänt koncilium kunde nu
sammankallas; det behöfde endast abdikera sin betydelse i påfvens
händer och de jure bekräfta hvad som redan bestod de
facto. Minoritetens motstånd var lika lysande som fåfängt.
Hvad den påfliga politiken förberedt med sådan
ihärdighet skulle fullbordas.75
Denna historia om påfvedömets hamnande i ett slags
apoteos är underbar, men icke öfvernaturlig. Allt är i
den-Sabatier. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
