Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 5. Påfvedömet - Noter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2l6
III, pars II, sid. 250): Saulus ad Christum conversus caput effeclus est
nationum, quis obtinuit totius Ecclesiæ principatum. På kyrkans skepp
afbildades under medeltiden Petrus i allmänhet vid styret och Paulus
stående och predikande i framstammen.
31. Sid. 180. Eusebius, Η. Ε., II, 25, 7: Minnesvårdar, reliker,
heliga orter följa alltid legenderna. På via Appia något bortom porten
finnes ett förfallet gammalt kapell, kalladt Quo vadis? för att utmärka
det ställe, där aposteln, undflyende martyrskapet, mötte sin herre och
mästare och frågade honom: »Hvart går du?» och Kristus svarade
honom: »Jag går till Rom för att låta korsfästa mig för andra gången.»
En rörande och vacker legend, full af kristen känsla, som man fritt och
obehindradt skulle vilja göra till föremål för sina betraktelser, men som
fördärfvas af de groteska reliker, hvilka bevaras i kapellet, särskildt en
sten, på hvilken den återuppståndnes fötter lämnat sina intryck. Nu
skall stenen bestyrka legenden! Öfver allt i påfvedömets historia finner
man denna fördärfliga kretsgång.
32. Sid.’181. Rom.-bref. I, 8.
33. Sid. 181. Man kan icke taga på allvar de kommentatorer, .
som se Petrus afresa till Rom, i orden: επορεύΟη είς ετερον τόπον,
Apostlag. XII, 18.
34. Sid. 181. Rom.-br. XII, 6 — 12.
35. Sid. 182. Irenæus, III, 3, 3: Θεμελ’.ώσαντες ouv καί
οικοδο-μήσαντες υί μακάριο’, απόστολο; τήν εκκλησίαν, Λίνω τήν της επισκοπής
λειτουργίαν ενεχείρισαν. — Eusebius, Η. Ε. III, 2, säger likaledes: τής
οέ ’Ρωμαίων εκκλησίας μετά τήν Παύλου καί Πέτρου μαρτυρίαν πρώτος
κληροϋται τήν έπισκοπήν Αίνος.
Sålunda tala ännu de Apostoliska Konstitutionerna, Rufinus o. s. v.
För den, som är någorlunda förtrogen med de första kristna tidernas
historia, är föreställningen om en apostel-biskop moraliskt omöjlig,
alldenstund dessa båda begrepp utesluta hvarandra.
36. Sid. 182. Irenæus lista omfattar Linus, Anacletus, Clemens.
Enligt de Clementinska homilierna var Petrus’ första efterträdare i Rom
Clemens. Stundom identifieras Cletus och Anacletus, och då blir Clemens
den andra i ordningen. De finnas, hvilka påstå, att Rom samtidigt hade
två biskopar: Linus, som tillsattes af Paulus, enligt de Apostoliska
Konstitutionerna, och Clemens, tillsatt af Petrus, enligt de Clementinska
homilierna. För att ordna dessa motsägelser säger Rufinus i företalet
till sin öfversättning af Recognitiones: Linus et Cletus fuerunt quidem
ante Clementem episcopi in Urbe Roma, sed superstite Petro, videlicet ut
illi episcopatus curam gererent, ipse vero apostolatus impleret officium.
Häraf har pater Perrone i sin ordning hämtat den hypotesen, att Petrus,
biskop i Rom, valt Linus och Anacletus till generalvikarier! Præl. theol. VI,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
