Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 5. Påfvedömet - Noter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
218
s. 210. Det skulle bli en intressant historia, om man skrefve berättelsen
om exegesen af Matteus’ text. Man skulle då se, att exegesen icke
slutat hierarkins utveckling utan denna senare den förra.
41. Sid. 186. Callistus, biskop i Rom från 217 till 222, var,
enligt den helige Hippolytus, en före detta slaf, som bedragit sin husbondes
förtroende, organiserat en kristen bankaffär och bortslösat de trognas
besparingar. Därefter skall han börjat utmana och skymfa judarne för att
göra sig förtjänt af martyrnamnet. Deporterad till Sardinien, återkom
han därifrån och lät på nytt förjaga sig af biskop Victor. Han lyckades
slutligen innästla sig i biskop Zefyrinus’ ynnest, och denne satte honom
i spetsen för begrafningsplatsens förvaltning, till dess han slutligen
lyckades bli Zefyrinus’ efterträdare. Sannolikt får man väl afpruta
åtskilligt på de anklagelser, som framställas mot honom af en biskop,
hvilken var hans motståndare, men alltid skall han mera göra intryck
af en affärsman än af ett helgon.
För att återfinna det verkliga förhållandet, som alla dessa gamla
biskopars kanonisering beslöjat, bör man läsa det ryktbara stället hos
Ammiamts Marcellinus XXVII, 3, 12, 13: »Damasus och Ursinus
(Ursi-cinus) öfverlämnade sig med en lidelse, som öfversteg alla gränser, åt
ursinniga strider för att sätta sig i besittning af biskopsstolen. Deras
anhängare skydde hvarken blodsutgjutelse eller mord. Roms prefekt,
Juventius, som hvarken kunde undertrycka eller mildra dessa blodiga
strider, nödsakades draga sig undan till Roms utkanter. Damasus blef
den segrande, enär hans anhängare voro de våldsammaste. På en enda
dag räknade man i Sicininus’ basilika 137 dödade.» Historieskrifvaren
förvånar sig ännu mera öfver de seder, på hvilka biskoparne gåfvo prof,
enär »de riktade sig af matronornas offergåfvor, pöste i vagnar med
omsorgsfulla dräkter och gåfvo mer än kungliga fester». Detta
skådespel föranledde också en hedning att yttra de ord, som Hieronymus
bevarat åt oss (Epist. 38 (al. 61) ad Pammachium). »Gör mig till biskop
i Rom och jag skall bli kristen »
42. Sid. 186. Eusebius, Vita Constant., IV, 24: ... λόγον άφήκεν,
ώς αρα εϊη *αί αϋτ&ζ επίσκοπος. Och han anför kejsarens egna ord,
då han till biskoparne sade: άλλ’ΰμεϊς μεν των εΐσω της εκκλησίας, εγώ
οέ τών εκτός ύπό θεοΰ καθεσταμένος Ιπίσκοπος αν ε’ίην. Eusebius anser
det för öfrigt (ibid. I, 44) vara förträffligt för Guds kyrka, då så många
skiljaktigheter funnos i henne, att det också fanns en »gemensam biskop»,
tillsatt af Gud, som sammankallar Guds tjänares synoder. Den af Gud
tillsatte universella biskopen är icke Roms biskop, utan kejsaren.
Något senare tillerkändes kejsaren den prästerliga karaktären.
Allmänt bifall på konciliet i Konstantinopel år 448 (Mansi, VI, sid. 733),
πολλά τα ετη ... τω άρχιερεϊ βασιλεϊ. De biskopar eller präster, som
dömdes af sina provinssynoder, vädjade till kejsaren såsom högste domaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
