Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 5. Påfvedömet - Noter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
51. Sid. 191. Gregorius VII (Reg.,, lib. VIII, epist. 21, ad
Heri-mannum Metensem episcopum) förklarar på följande sätt statens ursprung:
Quis nesciat reges et duces ab iis habuisse principium qui, Deuni
igno-vantes, superbia, rapinis, perfidia, homicidiis, postrenio universis pæne
sceleribus, mundi principe diabolo videlicet agitanti, super pares, scilicet
homines, dominari caeca cupiditate et intolerabili præsumptione
affecta-verunt? . . . Quis dubitet sacerdotes Christi regum et principum
omniuni-que fidelium patres et magistros censeri? För öfrigt är han den förste,
som uppfinner den jämförelse, som efter honom oupphörligen skall
upprepas och utvecklas, mellan solen och månen, den ena för att styra
dagen, den andra natten. Han förklarar också det sanna sambandet,
som Gud gjort mellan den andliga och den borgerliga makten (lib VII,
epist. 25, ad Guitelm., r. Angl.). Innocentius III betjänar sig, för att
uttrycka samma antites af jämförelsen mellan själen och kroppen.
Bo-nifatius VIII tillägger ytterligare den psykiska och den andliga människan,
som dömer om allt och icke dömes af någon (bullan Unam Sanctam).
52. Sid. 192. Hildebrands lif och bref visa, att om han lifvades
af en fullt uppriktig öfvertygelse, uteslöt denna tro likväl ingalunda hos
honom den politiska mannens på en gång omväxlande och sega
skicklighet. Honom har kyrkan mer än någon annan att tacka för att hon
ordnats till ett väsentligen politiskt samfund.
53. Sid. 192. Se de bittra kritiker, de förtviflade klagomål, de
gudlösa satirer, som under medeltiden framkallades af det klerikala lifvets
missbruk och som fordrade en reform af kyrkan till hufvud och lemmar.
54. Sid. 192. Subesse Romano Pontifici omnes humanas creaturas,
declaramus, definimus et pronuntiamus omnino esse de necessitate salutis
(bullan Unam Sanctam). I denna bulla tillägger Bonifatius VIII liknelsen
om de två svärden till Innocentius III:s och Gregorius VII:s liknelser
om de båda ljusen. Men storheten af hans fordringar tjänar endast till
att bättre låta deras vanmakt framträda. Bannlysningens åskviggar ha
emellertid slocknat. Då Innocentius och Gregorius talade, brakade åskan
löst på samma gång som hotelsen. Nu är bannlysningen endast ett
oskadligt vapen, telum imbclle, sine ictu. Hvarken folken eller kungarne
togo mera illa vid sig däröfver. Därmed har påfvedömet också genast
framstått svagt och afväpnadt.
55. Sid. 194. En gammal tradition, som bevarats af Liber
Ponti-ficalis berättar, att Evarestus, som kom den fjärde i ordningen på listan
öfver Roms första biskopar, »hade tillsatt sju diakoner med uppdrag att
vaka öfver biskopens predikningar på det att han icke skulle aflägsna sig
från sanningens typ». (Lib. Pont 6): Septem diaconos ordinavit qui
custo-dirent episcopum prædicantem propter stilum veritatis. Evarestus höll
påtagligen hvarken sig själf eller sina efterträdare för ofelbara. Detta ställe
har en annan betydelse därjämte: det kan låta oss se huru och på hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
