Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FÖRSTA BOKEN. Den katolska auktoritetsdogmen - 5. Påfvedömet - Noter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
ad Joh. Papam XXII) och af franciskanmunken Alvarus Pelagius, död
omkring 1340. (De plancta ecclesiæ.) Man skulle icke kunna drifva
påfvens förhärligande och utsträckningen af hans makt längre: Sola potestas
papæ est immidiate a Deo — — Major est juridictio papæ quam
cujus-libet angeli. Papæ totius mundi juridictio et cura commissa est, quia
juridictionem super cælitm et terram accepit. Imperator est minister papæ.
Papa per se ipsum imperatorem potest eligere. ... et deponere. Auctoritate
papæ imperium a Romanis est ad Grcecos translation ... a Græcis ad
Germanos, et potest auctoritate papæ a Germanis transferri ad alios.
Nulla lex populo christiano danda nisi ipsius papæ auctoritate, etc. . . .
Detta går ända till afguderi och hädelse. Enligt A. Harnack (Dogm.
Gesch. III, p. 399) skilja dessa båda kanonister i grunden påfven fi ån
Gud endast därigenom att dyrkan bör tillkomma påfven blott
»ministeria-liter». De kalla honom eljest »Domitius dens noster papa». Gieseler, K.
G. II, 3:ter Theil, 4:ter Aufl., sid. 42 och följ.
67. Sid. 197. Hase, K. Gesch., 8:ten Aufl. sid. 291. Ch. PJender,
Encycl. des sc. el art.: Concile de Constance.
68. Sid. 198, Frans I offrade 1517 åt påfven Karl VII:s
pragmatiska sanktion.
69. Sid. 198. Pius II:s bulla, E.xecrabilis (1459) och Leo X:s,
Pastor aternus (1516).
70. Sid. 198. Pius IV lät på samma gång affatta en
trosbekännelse, som falskeligen utgafs såsom Pro/essio fidei Tridentinæ, som
påfvedömet skulle ålägga biskoparne och i hvilken fanns följande förklaring:
Sanctam et apostolicam Rontanatn ecclesiam, omnium ecclesiarum matrem
et magistram agnosco Romanoque Pontifici, b. Petri apostol. Principis
successori ac I. C. vicario, veram obedientiam spondeo ac juro. Hela den
på konciliet i Constanz uppställda kyrkomötesrätten var sålunda kullslagen
och en Pithous och en Bossuets gallikanism på förhand afhuggen vid
roten. Se A. Harnack. Dogm. Gesch. III, p. 617 och följ.
71. Sid. 198. Vid tridentinska mötet hade jesuitgeneralen Lainez,
i det han kullkastade hela den gamla läran, förklarat, att »kyrkan är
ofelbar, därför att dess hufvud, påfven, icke kan misstaga sig». (Sarpi.
Hist. concil. Trident. libr. VII, p. 1052—1057). Bellarmin gick, det är
sant, icke lika långt: han offrade icke fullständigt kyrkomötets rätt, utan
medgaf, att det kunde stå påfven emot, om han syntes föra kyrkan till
hennes fördärf, och man vet, att jesuiterna i Indien och Kina ingalunda
underläto att göra sitt bästa i detta afseende. (De Rom. Pontifice II, 29).
Men Bellarmin själf annullerade till slut dessa förbehåll (IV, 7), och i sin
strid mot jansenismen och gallikanismen kommo jesuiterna till fullt
medvetande om principen i sin teologi och om målet för sin politik.
Hvad de berömda propositionerna af 1682 angår, som förklarades
af noll och intet värde af påfvarne Innocentius XI och Alexander VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
