Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Den protestantiska dogmen och auktoriteten - 1. Den ursprungliga protestantismen - I. Reformationen och humanismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
utan grans. Slutligen fullbordar studiet af de gamles
litteratur, som Konstantinopels fall återupplifvar, genom
att sprida de gamles arbeten och grekiska lärare i
Västerlandet, den afsmak, anden redan alltmera erhållit för de
gamla formerna, och upplifvar honom genom ett nytt
ideal för vetande och skönhet. Om det är sant, att det
andliga lifvets alla funktioner äro solidariska och att ett
folks religion, åtminstone till sina former, förblir oberoende
af dess allmänna odling, huru skulle då en kyrka, som så
synbart bar medeltidens rost, kunna undgå denna
universella ombildnings rörelse?
Här måste man emellertid vara på sin vakt mot att
misstaga sig och hopblanda de gynnsamma villkor, som
möjliggjort den religiösa reformationens triumf, med den
orsak eller den kraft, som fullbordat densamma. Denna
orsak ligger icke i humanismen. Denna var en den
estetiska smakens och den höga intellektuella vetgirighetens
sak, men hade hvarken religiös eller moralisk karaktär eller
någon lust för ett populärt och reformatoriskt apostolat.
Förtjusningen åt den klassiska forntiden ledde öfver
evangelium till Roms och Aténs hedendom.
Humanismen var skolasticismens motståndare och
hånade utan förbarmande dennas tomma former och
löjliga anspråk; men själf fogade den sig i sin sedliga
likgiltighet och sin föreställning om en aristokratisk och
epikureisk vishet ändå hellre efter ett prästerligt tyranni,
som nöjde sig med en yttre vördnad, än efter en
revolutions äfventyr och stormar. För att se huru ringa den
reformatoriska fläkt var, som den förde med sig, måste
man betrakta den i Italien, där, allt sedan femtonde
århundradet, påfvar och kardinaler göra sig till de mest
nitiska beskyddare af konsten och den gamla litteraturen,
men utan betänkande förbinda den största frihet i sederna
och den medgörligaste otro med den afundsammaste
omsorg om sin auktoritet och det strängaste upprätthållande
af det gamla kyrkliga systemet. Leo X var den kristna
Saba iier. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
