Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Den protestantiska dogmen och auktoriteten - 1. Den ursprungliga protestantismen - II. Reformprincipens ursprunglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
Då Kristus började predika, nedslog han icke de mosaiska
inrättningarna eller förändrade sina lärjungars religiösa
vanor. Han nedlade det lefvande fröet i jorden och
lämnade åt tiden omsorgen att låta det gro och mogna.
Det gudomliga jäsningsämnet verkar alltid inifrån utåt.
Det är för den skull icke mindre sant, att Luther, då
han återförde religionen till den inre tron och teologin
till den kristna erfarenheten, tillät en ständig kritik af
ceremonier och dogmer och för alltid, åtminstone i
religionen, krossade auktoritetssystemen.
Hade han fullständigt lyckats i sitt verk, skulle
kristenheten i sin helhet funnit sig införd på en ny väg, och
huru helt annorlunda skulle icke Europas historia varit!
Men revolutioner aflöpa aldrig utan strid och utan
brytningar. Kyrkan fann sig delad i sig själf. I stället för
en kyrka, funnos två, som under ett lif af ständiga
konflikter, utvecklade två former af kristendom, två historiska
kristenheter, hvilka, fastän de aldrig upphöra att vara
släkt, lika fullt blifvit alldeles oförenliga med hvarandra.
Trots den ständiga strid, i hvilken de båda
samfunden varit invecklade med hvarandra, ha de icke förty
inverkat på hvarandra. Denna inverkan har varit dubbel.
Först öppnade sig katolicismen för den protestantiska
anden, och den katolska anden har åter framträdt i
protestantismen. Därnäst kommo de båda principerna, till
följd af sin allt våldsammare sammanstöt, hvar för sig till
sina sista logiska uttryck: auktoritetsprincipen, till den i
påfvens person koncentrerade ofelbarheten; den
protestantiska principen, till det kristna medvetandets autonomi.
Medeltidens kyrka kunde efter reformationen icke
förbli hvad hon varit före densamma. För henne var krisen
hälsosam och afslöjade hennes dolda kraftkällor. De
missbruk och oordningar, som man dittills icke kunnat rätta,
ha till en del upphört. Tridentinska mötet höjde tukten
inom kyrkan och återställde en smula ordning i dess
lärors, traditioners och bruks inre kaos. Härpå beror det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
