Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Den protestantiska dogmen och auktoriteten - 1. Den ursprungliga protestantismen - II. Reformprincipens ursprunglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
katolska återuppvaknandet i sjuttonde seklet. De båda
ädlaste former, man någonsin känt af katolicismen,
Port-Royals jansenism och Bossuets gallikanism, äro i själfva
verket halfprotestantiska. För den skull syntes också,
trots häftiga tvister, ett närmande och till och med en
förening af de båda bekännelserna ett ögonblick möjlig
för tidens största andar. Men den gamla principen kunde
icke abdikera. Jesuiterna togo åter upp den och utvecklade
den med en ända ditintills okänd logik. Jansenismen och
gallikanismen ha aflägsnats och äro numer endast kätterier.
A andra sidan lefde den katolska anden kvar i de
protestantiska kyrkorna. Icke allenast medeltidens och
konciliernas dogmatiska tradition hade vidmakthållits, utan
man betviflade icke heller nödvändigheten af en ofelbar
yttre auktoritet. Man sökte upprätta denna med dogmen
om skriftens ofelbarhet och på denna grundval uppföra
en auktoritetsteologi. På detta sätt tillkom omedelbart
efter reformatorernas frånfälle denna egendomliga period,
som man med rätta kallat den protestantiska skolastiken.
Denna är intet annat än öfverflyttad katolicism. Det
behöfdes kritikens vaksamhet, pietismens brinnande
innerlighet och de rationella metodernas triumf för att göra
slut härpå och återföra protestantismen till sin naturliga
utvecklings strömfåra.
Reformationen upplöste för alltid hela det gamla
auktoritetssystemets organisation. Detta system hvilade
på två pelare: den heliga skrift och traditionen; genom
att låta dessa stöta mot hvarandra förstörde katolikernas
och protestanternas polemik dem båda.
I skriftens namn förstörde de senare traditionens
auktoritet; i traditionens namn ha de förra nästan
annul-lerat skriften. Utan traditionen är skriften utan yttre
stöd och kan icke bli en dogm; den förblir helt enkelt
ett historiskt dokument, som underkastas den individuella
meningens uppskattning och tolkning.
Auktoritetens protestantiska dogm har aldrig haft och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
