Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Den protestantiska dogmen och auktoriteten - 1. Den ursprungliga protestantismen - III. Bibeln och reformatorerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
skapande medvetandets faktum, på andens inre vittnesbörd,
och icke på motsatsen.
Hvad som gjort, att reformatorernas hållning och
ställning med hänsyn till bibeln ofta ansetts obestämd, dunkel
och till och med motsägande, är den lätthet, med hvilken
man i deras skrifter kan hopplocka två serier förklaringar,
som skenbart äro oförenliga. Lästes endast den ena serien
i deras skrifter, komme man lätt till den slutsatsen, att de,
för att tala deras eget språk, gjorde »Guds ord» till ett
med de bibliska böckernas text, samling och till och med
bokstaf och upprätthölle systemet för en bokstaflig
teo-pneusti och en skriftens kanon, som fallit alldeles fullfärdig
från himmelen ned på jorden. Detta vore emellertid ett
stort misstag. Ju mera man fördjupar sig i deras skrifter,
desto mera öfverraskas och förvirras man af den djärfva
kritik, som de vid andra tillfällen utöfva och inviga, såväl
af vissa böckers värde och autenticitet som af själfva
samlingens form. Skulle det icke också från deras sida ha
varit den mest påfallande inkonsekvens att grunda Guds
ord på uttalandena från en kyrka, hvars nästan hela
tradition de förkastade såsom en väfnad af legender,
vidskepligheter och mänskliga påfund? De ha icke heller
begått denna inkonsekvens.
Allt detta reder sig emellertid, tack vare två
betraktelser: den första är, att deras tro, som är af rent religiöst
och moraliskt slag, framför allt fäster sig vid bibelns
religiösa och moraliska innehåll och icke vid dess bokstaf och
yttre linjer, hvilka bero icke af tron, utan af historien.
Som deras förnämsta afsikt — den, i hvilken alla deras
tankar och alla deras omsorger uppgå — är att leda
själarna till själfva källan för kristendomen, ha de icke nog
kraftiga uttryck till att upphöja dess vattens gudomliga
egenskap, utan att för öfrigt mer än nödigt sysselsätta sig
med det jordiska bäcken, i hvilket det framväller. De vilja
frälsa, befria de arma samvetena, icke lösa dunkla problem
af litterärt ursprung, spörsmål om ålder och författare; de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
