Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Den protestantiska dogmen och auktoriteten - 2. Bibelns ofelbarhet - II. Trossatsen om inspirationen i den kristna kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
258
tillämpade på dem samma uppfattning af inspiration, som
Filon på sin tid hade. Man ser för dem, liksom för
profeternas skrifter, bilderna åter framträda af lyran eller
kita-ran, som af det himmelska plektron, det gudomliga Logos,
slås till Guds ära. Man skulle icke kunna tänka sig en
fullständigare tillintetgörelse af människans individualitet,
och de modärna teopneusterna ha aldrig uppfunnit något
bättre.
Man skulle emellertid bedraga sig, om man af dessa
poetiska bilder söker hämta en fast och stadgad lära om
inspirationen vid denna tid. Jämte förklaringar och
betraktelser, som tyckas innebära en bokstaflig teopneusti, finnas,
stundom hos samma kyrkofader, andra, som visa, huru
stor friheten och bred och sväfvande läran ännu var.
Clemens Alexandrinus satte filosofin bredvid lagen och
därjämte profeterna. Justinus Martyr och Teofilus från
Antiokia betviflade lika litet de sibyllinska oraklens
gudomlighet som Esaias’ profetior. Tertullianus ansåg hvarje
uppbyggande bok för gudomligt inspirerad. Origenes gick
längre; han urskilde skarpt i Skriften delar af mycket olika
auktoritet och inspiration. Själfve Augustinus, som ändå
sade, att den helige andes stil igenkändes öfver allt och att
gudomlig nåd hade höjt de heliga författarne öfver alla
misstag, medgaf likväl, att detta öfvernaturliga bistånd icke
tilllåtit dem öfverskrida gränserna, det mänskliga förnuftets
naturliga gränser, och att de talat såsom människor om
gudomliga saker.
Varskodda af montanismens profetiska excesser, hålla
de katolska teologerna mindre på teorin om »det
gudomliga vansinnet». Om Tertullianus’ våldsamma snille ännu
gärna säger, att Gud talar genom människans mun, då
människan själf icke mera vet hvad hon säger, föredraga
de alexandrinska fäderna en enklare uppfattning af
inspirationen såsom en verkan af Logos, som, långt ifrån att
tillintetgöra andens naturliga egenskaper, tvärtom gör dem
lifligare, klarare och lämpligare att nå sanningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
