Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Den protestantiska dogmen och auktoriteten - 2. Bibelns ofelbarhet - IV. Dogmens byggnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
Hvar skall man nu söka detta fullgiltiga och motsvariga
uttryck för den gudomliga läran, om icke i bibeln?
Denna senare, som först endast var ett historiskt
verktyg för att komma till upptäckten af den sanna
kristendomen, som man ville återställa i kyrkan,
förvandlar sig till en lagbok af gudomliga sanningar, själf
gudomlig, till en öfvernaturlig handbok i den rena
religionen. Liksom i katolicismen antager, trots alla
protester, som höjas däremot, på samma gång denna religion,
hvilken med sina autentiska formler uttryckes och helt
och hållet inneslutes i en helig lag, med nödvändighet
formen af en logisk religion och löper fara att förlora sin
specifikt evangeliska karaktär.
Sedan protestantismen väl kommit in på denna
sluttning, måste den gå ända till slutet. Den såsom Guds rena
ord bokstafligen betecknade bibeln motsatte sig lika väl det
mänskliga förnuftets som den katolska kyrkans anspråk.
Beviljade man människans förnuft och samvete minsta
förmåga eller kompetens att i Skriften skilja mellan
mänskliga och gudomliga delar, mellan förbindande saker och
sådana, som icke binda, var detta att genast förstöra den
suveräna auktoriteten och att åt samvetet och förnuftet
lämna sista ordet i alla meningsskiften. Quenstedt har
rätt: »Om i de kanoniska böckerna funnes något, som
kommit från människosläktet och icke från den helige
andes ingifvelse, skulle hela Skriftens visshet och fasthet
stå i fara, dess öfver allt gudomliga auktoritet skulle
förstöras och hela vår tro skulle bli vacklande.»
Katolikerna erforo icke samma nödvändighet att drifva
dogmen om Skriften till dess yttersta konsekvenser. Jämte
Skriften hade de kyrkans auktoritet, som tjänade till
grundval för Skriftens egen. De funno sig också i början mera
benägna än protestanterna att göra den gryende kritiken
medgifvanden. Icke allenast jesuiterna, såsom Bellarmin,
erkänna uttryckligen det mänskliga medarbetareskapet i
bibelns historiska böcker, utan andra erkände därjämte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
