Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Den protestantiska dogmen och auktoriteten - 3. Dogmens fortskridande upplösning - I. Dogmens grundval förflyttad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
hvilkas namn de bära. En mycket bestämd tradition, som
går tillbaka till dem, tillåter intet tvifvel härpå. Dessa
skriftställare ha kunnat känna sanningen om Kristus och
ha också velat säga den. De ha kunnat göra detta, ty
de voro hans lefnads ledsagare, vittnen till hans gärningar
och åhörare af hans uttalanden. De ha velat det,
alldenstund det vore orimligt att antaga motsatsen. Jesu
underverk och i synnerhet hans uppståndelse från de döda äro
säkra fakta. Men sådana fakta ha icke kunnat förekomma
utan Guds öfvernaturliga ingripande. Gud har således
själf intygat, att Jesus af Nazaret är hans son och att
hans lära kommer från himmelen. För att mottaga,
bevara och öfverföra densamma i dess ursprungliga renhet,
ha apostlarne erhållit Guds ande, som bevarat deras ord
och deras penna från hvarje misstag. Läggen så till alla
dessa underverk profetiornas uppfyllelse, och I hafven på
detta sätt med yttre och materiella bevis ådagalagt Gamla
och Nya Testamentets gudomliga auktoritet.6
Man trodde sig på detta sätt ha räddat
auktoritets-dogmen. Snart varseblef man emellertid motsatsen. Det
fordrades ingen stor vetenskaplig stränghet i uppfattningen
för att finna, huru otillräcklig denna slutledning var, och
inse, huru bräckliga de länkar voro, af hvilka den
sammansättes. Huru kunde man inbilla sig, att man vunne
något på att här ersätta den helige andes gudomliga
vittnesbörd med människornas? Hvad är väl människan för
att hon skulle tjäna såsom en tillräcklig borgen åt Gud?
Det ryktbara dilemmat: hvarken bedragare eller bedragna
är så svagt och så vidöppet, att den mänskliga historiens
hela realitet, denna väfnad af fördomar, illusioner,
omedvetna misstag, okunnighet och förutfattade meningar, utan
svårighet går genom dess maskor.
Nu uppstod den historiska kritiken med Louis Cappel,
Spinoza, Richard Simon, Jean Leclerc, Grotius och många
andra; den skulle snart ådagalägga, att ingenting är mera
dunkelt, mera inveckladt, ofta mera olösligt än dessa spörs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
