Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Den protestantiska dogmen och auktoriteten - 3. Dogmens fortskridande upplösning - II. Bibelkritikens framsteg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
han den anmärkningen, att om man funne en sådan
oordning, sådana upprepanden och sådana motsägelser hos
Thukydides eller Titus Livius, skulle man icke tveka att
sluta till någon ansenlig förändring och förveckling af
texterna. Förgäfves tillade han försiktigtvis, att man noga
borde akta sig för dylika misstankar, då det var fråga om
bibeln. Dylika oratoriska försiktighetsmått föreföllo såsom
en grym ironi; de hvarken bedrogo eller hejdade någon
mera. Huru skulle man kunna vederlägga samma kritiker,
då han ur moralens synpunkt ändå mera fritt påstod,
att en inför de eviga lagarne dålig gärning alltid är dålig,
äfven om den till upphofsman hade en af den gudomliga
inspirationen gynnad människa.8
De bibliska skriftställarne äro långt ifrån att förskansa
sig bakom en öfvernaturlig ofelbarhets företrädesrätt. I
företalet till sitt evangelium vädjar Lukas till sina läsares
bevågenhet såsom hvarje vanlig historieskrifvare genom
det sätt och den omsorg, han nedlagt på att göra sig
underrättad om sakerna och i sin berättelse åstadkomma
den bästa ordning och den största noggrannhet.9 Huru
skulle man kunna hindra oss att med tillhjälp af andra
dokument uppskatta den relativa framgången af hans
ansträngning? Apostelen Paulus uppmanar de kristna i
Tessalonika eller i Korint att själf döma om hvad han
skrifver till dem och undersöka allt. Om han på några
ställen vädjar till ett Kristi bud, så förklarar han på andra
ställen däremot, att han endast uttalar en personlig mening,
som han omsorgsfullt skiljer från Herrens befallningar. Det
är sant, att han stundom talar om uppenbarelser, som han
undfått i ett tillstånd af hänförelse; men han låter aldrig
förstå, att Gud själf inspirerat orden, resonemangen, citaten
eller tankarne, hvilka uppstå af hans andes naturliga rörelse
eller af minnet af hvad han erfarit. I hans stil, i hans
polemik, i hans sätt att uppställa sina satser och försvara
dem, framträder i lefvande drag ursprungligheten af hans
karaktär och af hela hans personlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
