Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Den protestantiska dogmen och auktoriteten - 3. Dogmens fortskridande upplösning - II. Bibelkritikens framsteg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2iSS
»äro berättelser, hopskrifna Tör nöjes skull». Ingenstädes
finnes spår till en verbalinspiration, och det måste
tilläggas, att ingen af dessa för det mesta okända skriftställare
tänker på att göra sig gällande med dess tillhjälp. Deras
arbeten äro tillräckligt blandade af godt och dåligt, af
ljus och skugga för att deras gudsfruktan, deras naturliga
talang och deras religiösa patriotism förslå till att
förklara dem.
Kritiken nalkades med större räddhåga Nya
Testamentets böcker. Den frihet i omdöme, hvarpå Luther
gifvit prof med afseende på flera af dem, hade emellertid
icke helt och hållet slocknat. Richard Simon och några
jesuitdoktorer banade den nya väg, på hvilken man skulle
inträda.
Den förstnämnde ådagalade klart och tydligt, att de
titlar, som satts i spetsen för evangelierna och
Apostlagärningarna för att göra deras författare kända, hade
dit-satts efteråt, hvarför man icke kunde undandraga dem
pröfningen. Han vidhöll, att originalet till Matteus’
evangelium skrifvits på hebreiska och att vi endast ägde en
grekisk öfversättning, hvars trohet kyrkan allena kunde
garantera. Han undersökte med mycken grundlighet
äktheten af de tolf sista verserna i Markus evangelium, visade,
att stället i Johannes i:sta bref, 5:te kap. 7:de versen
angående de tre vittnade var oäkta, och bestred, att
Hebréer-brefvet flutit ur Paulus’ egen penna. Kort sagdt, han
återupplifvade, ehuru med sin vanliga försiktighet, alla
osäkerheter och skiljaktigheter, som man påträffar hos
kyrkofäderna i förteckningen öfver de böcker, hvilka äro
kanoniska, och dem, som icke äro det, öfver homologumena,
antilegomena och apokryfer. Visserligen sökte han försona
alla dessa litterära omständigheter med inspirationens
verklighet, men han lät denna idé vederfaras en djupgående
förändring. Han tyckte i synnerhet om att af densamma
göra sig ett vapen mot den protestantiska dogmen och
att uppvisa, att den enda grundval, på hvilken skriftens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
