Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Den protestantiska dogmen och auktoriteten - 3. Dogmens fortskridande upplösning - IV. Dolda frön och nya röster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
giösa atmosfären uppklarna; i själfva verket afkyldes den.
Själarna sökte inreda sig i den mellanregion, som bildas
af sunda förnuftet i filosofin och den borgerliga
hederligheten i moralen. Utan värme och utan ideal reduceras
den praktiska religionen till en konst att lefva väl och
på bästa sätt begagna jordens goda. Allt är en reflexionens
och resonemangets sak. Inspirationen är död; det
andliga lifvets djupa källor synas uttorkade. Den naturliga
religionen, som man bemödar sig att upprätta på alla
föregående trosbekännelsers ruiner, saknar både lifskraft
och poesi. Såsom filosofisk hypotes är den otillräcklig;
såsom uppfostrande och styrande makt synes den
overksam och följaktligen onyttig. Hvad den traditionella
religionen slutligen angår, synes denna endast lefva till följd
af vanan. Dogmerna och ceremonierna fortsättas, men
äro endast tomma former. Trädet håller sig visserligen
upprätt, tack vare sina djupa rötter; men i vinterstormen,
som går fram öfver och våldsamt skakar det, har det
förlorat sina blad och sina blommor; det reser under en låg
himmel endast sin stams och sina nakna och döda grenars
stela skelett.
Den historiska kritiken och exegesen hade varit
mäktiga hjälpare åt den religiösa rationalismen och till och
med förskaffat densamma segern. I verkligheten
representerade de emellertid en själfständig makt, som icke
kunde bättre foga sig efter tyranniet från förnuftets
föregifna dogmer än ortodoxins tyranni. Man såg blott alltför
väl hvad det blef af exegesen under rationalismens period.
I sitt abstrakta och metafysiska väsen saknade den, lika väl
som den religiösa inspirationen, historisk känsla och hade
intet sinne för tidernas, folkens och gåfvornas olikhet. Allt,
som tillhörde den primitiva mänskligheten, dess myter och
legender, dess poesi och dess drömmar, denna själfalstrade
blomstring, i hvilken människosjälen uppenbarar sig,
hemlighetsfull och djup som barnets själ, på ett annat språk
än prosans och det kalla förståndets: — allt detta und-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
