Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Små grammatiska och etymologiska bidrag (Adolf Noreen) - - 1. Till läran om i-omljudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men Odhans-daghin i Dipl. 1393 (se Lundgren, Språkliga intyg
om hednisk gudatro i Sverge s. 28), fsv. systkin men fg. syscan,
fsv. subst. bundin eller bundan (Rydq. IV, 70 f.) kärfve (jfr. participet bundin) m. fl. ex.
Men äfven den, som anser i uti bundinn representera
urgermanskt e eller i (icke a), torde anse rotstafvelsens u vara ljudlagsenligt berättigadt, om han nämligen bestämmer sig för det
förra alternativet (urgerm. e) och i likhet med Paul (Beitr. IV,
418) håller före, att indoeuropeiskt kort e i urgermansk tid
bibehöll sig i obetonad stafvelse i allmänhet och endast före z
öfvergick till i. Man skulle således hafva haft å ena sidan *nahtiz
(indoeur. noktes), hvaraf isl. nætr, å andra sidan *bundenoz
(indoeur. bhndhenos), hvaraf isl. bundinn för ett något äldre
bundenn. Men denna Pauls åsigt tyckes numera förlora
anhängare, och detta med alt skäl. Man har fasthällre att med Sievers
(Beitr. V, 157 not) antaga, det hvarje kort e i obetonad stafvelse
redan i urgerm. tid öfvergått till i, en åsikt som senare äfven
Kögel (Beitr. VIII, 135) och Osthoff (Beitr. VIII, 555 not) i
hufvudsak omfattat. För Pauls mening talar på nordiskt område
egentligen endast 2 pl. -ið (indoeur. -ete) som ikke tyckes verka
omljud (farið, ikke ferið o. d.), men ingenting är rimligare än
det antagandet, att den oomljudda vokalen i 2 pl. beror på lån
från de andra båda personerna i pluralen (fara och *farum,
yngre f*o*rum), liksom 1. pers. sing. lånat sin omljudda vokal från de
båda andra singularformerna. I en imperativ som t. ex. ak
(αγε, age) är däremot slutvokalen bortfallen för tidigt för
att hinna verka omljud, om icke möjligen hos vokalen e, som
ju redan i urgermansk tid var mottaglig för omljud. Också
antar Kögel (anf. st.), att imperativen af t. ex. bera en gång
hetat *bir (φερε), men att e inkommit från presensformerna med
e, ett antagande, som ju icke är ägnadt att väcka några
betänkligheter.
Men om man nu ansätter urgermanska former sådana som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
